Skrivandet

Jag läste någonstans att kreativitet är en muskel som kan, och bör, tränas. Kanske stämmer det för nu när jag skriver mer än på flera år om dagarna, vill jag skriva ännu mer. Mitt jobb går ut på att skriva, min utbildning också. Vi lämnar in sjutusen ord var tredje vecka. Jag sitter med texten varje dag. Ändå känner jag det där pockande behovet av att få ur mig mer, annat. Sätta ord på vardagen för att kunna betrakta den utifrån. Få perspektiv. Vara min egen publik. 

Det är ju så jag hanterat i stort sett hela mitt liv fram tills barnen kom. Jag har en hel hylla i garderoben med gamla dagböcker, tusentals oerhört pinsamma inlägg i bloggens arkiv. Långa dokument på datorn med pretentiösa försök till något, jag vet inte vad. Men de senaste åren har jag varit trött, som man ju blir. Jag har längtat efter de långsamma kvällarna i soffan när barnen somnat. Någon lättsam serie på teven och mobilen i handen. Inte orkat läsa, inte orkat skriva. Bara gjort det som behövts för att ta mig igenom dagarna. Jag är fortfarande trött, men jag känner något annat också. 

Vissa saker är svåra att sätta ord på utan att det blir klibbigt. Kärleken och barnen och tiden som går. Men jag vet att jag mår bättre efteråt, kan skaka av mig oron och göra något vettigt. Vi får se om jag håller i, men just nu tror jag att det är det här jag behöver. 

Oktoberbarn

Vi har fått en tvååring här hemma och det märks. Ingenting är som det brukade vara. Han rusar fram genom livet och vi andra får bara försöka hänga på. Han är en virvelvind. Vår virvelvind med luggen i ögonen och kladd runt munnen. Oftast ett solsken, alltid på språng. Och ibland, som hans syster säger, "Nu är du dramatisk igen, Allan". 

När han var bebis var han så lugn, betraktade tyst omvärlden med stora ögon. Så nöjd och glad jämt. Nu vet vi att han satt och smidde storslagna planer, bidade sin tid. Nu rör han sig genom rummen som en storm, lämnar kaos bakom sina trummande fötter. Pratar hela tiden. Nej, vrålar. Hans favoritord: "Dumma", "Bil", "Boll", "Oj" och "NÄÄÄ". Och "Min mamma" såklart. 

Min Allan. Vår Allan. Livet skulle vara SÅ mycket tråkigare utan dig. 

Stanna i min armhåla för alltid, tack.

Sommarkatt

Dagen efter midsommar hämtade vi hem en kattunge. Han växte snabbt, sov i mina knäveck om nätterna, lämnade blodiga gåvor på mattan i vardagsrummet. Barnen tävlade om att få servera honom mat i plastskålen från Biltema och ropade hans namn så det ekade över gärdena. Släpade runt honom i sina små famnar. Han klagade aldrig. Bara jamade när han var hungrig och spann så att väggarna skakade om kvällarna. Tryckte sitt lilla hårda huvud emot oss. Han gjorde trädgården till sitt kungarike, länsade skogsbrynet på näbbmöss och klättrade högst upp i träden medan jag stod nedanför och oroade mig. Ibland trodde han att han var en hund, kanske en människa. 

När vi vaknade upp till höstens första dag var han plötsligt inte där. Det hade blivit september och jag kände direkt att något var fel. Vi letade i veckor, dag som natt, promenerade i skogarna i timmar. Gjorde illaluktande spår av kattmat över hela gården, satte upp kameror på ladans vägg och delade ut lappar till alla grannar. En kväll ringde vi till och med ett medium. "Han kommer tillbaka om nio dagar" fick vi veta. 

Jag slutade sova och äta. Gick ner fem kilo. Blev manisk, som jag alltid blir. Scrollade tusentals bilder på upphittade katter på sociala medier. Försökte intala mig själv att han visst hade kunnat få en helt ny svart fläck på fel sida av kroppen, att han kanske tagit sig till andra sidan landet i någon baklucka. Men det var aldrig han och snart slutade barnen att prata om honom. Då var jag tvungen att göra det också. 

Igår såg jag i en grupp på Facebook att tolv katter har försvunnit i grannskapet de senaste månaderna. Tydligen har det observerats ett nytt örnpar bakom kapellet vid förskolan. 

Och snart flyttar mössen in i köket igen.