Jag läste någonstans att kreativitet är en muskel som kan, och bör, tränas. Kanske stämmer det för nu när jag skriver mer än på flera år om dagarna, vill jag skriva ännu mer. Mitt jobb går ut på att skriva, min utbildning också. Vi lämnar in sjutusen ord var tredje vecka. Jag sitter med texten varje dag. Ändå känner jag det där pockande behovet av att få ur mig mer, annat. Sätta ord på vardagen för att kunna betrakta den utifrån. Få perspektiv. Vara min egen publik.
Det är ju så jag hanterat i stort sett hela mitt liv fram tills barnen kom. Jag har en hel hylla i garderoben med gamla dagböcker, tusentals oerhört pinsamma inlägg i bloggens arkiv. Långa dokument på datorn med pretentiösa försök till något, jag vet inte vad. Men de senaste åren har jag varit trött, som man ju blir. Jag har längtat efter de långsamma kvällarna i soffan när barnen somnat. Någon lättsam serie på teven och mobilen i handen. Inte orkat läsa, inte orkat skriva. Bara gjort det som behövts för att ta mig igenom dagarna. Jag är fortfarande trött, men jag känner något annat också.
Vissa saker är svåra att sätta ord på utan att det blir klibbigt. Kärleken och barnen och tiden som går. Men jag vet att jag mår bättre efteråt, kan skaka av mig oron och göra något vettigt. Vi får se om jag håller i, men just nu tror jag att det är det här jag behöver.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar