Första gången jag var i Hälsingland var i juli 2014. Jag minns att jag häpnade över att lupinerna fortfarande blommade i alla diken. Att sommaren fortfarande kändes så ung. Jag var irriterande nykär och säkert oerhört fånig. Vi cyklade till en brygga och badade mitt i natten. Han, som skulle bli min man och pappan till mina barn, skjutsade mig på pakethållaren och på vägen tillbaka föll jag av och skrapade upp knäna i gruset. Vi skrattade. Inget spelade någon roll. Allt kändes evigt. Hans lockar var det finaste jag sett.
Det var 50-årsfest. Jag förstod inte vad hans äldre släktingar sa på sina grova dialekter. Jag nickade mest och log, försökte verka härlig och vän på samma gång. En sådan tjej man vill få in i familjen. Det slutade med att jag drack för mycket av de improviserade drinkarna som hans lillkusin blandat i ladan och somnade långt innan festen var slut.
Hälsingland är en plats med en tydlig identitet. Det är ovant för någon som kommer från Sörmland och aldrig skulle referera till sig själv som "sörmlänning". För mig ligger min identitet snarare i den lilla staden jag kommer ifrån, att jag vuxit upp på landet, att jag hållit på med hästar, att jag aldrig riktigt känt mig hemma i Stockholm. Men folk från Hälsingland ser sig just som: Folk från Hälsingland. Jag fattar varför. Det finns något mystiskt, nästan sagolikt, över de blå bergen och de djupa skogarna. Ljusnans ständiga brus i bakgrunden. På höstarna brinner himlen på ett märkligt sätt om kvällarna.
Sensommaren 2024 var jag höggravid. Vi var i stugan vid sjön och retade oss på allt med varandra. För att komma ur tristessen åkte vi och tittade på ett knasigt hus som det var visning på, strax norr om Bollnäs. Ett stort, ganska slitet sekelskifteshus med en enorm lada på gården. Vi gjorde det som en söndagsutflykt, det fanns ju inga planer på att flytta norrut. Min dotter älskade gungan i trädgården och ville inte åka därifrån.
Några dagar senare drömde jag om huset. Eller rättare sagt; jag hade en dröm som råkade utspela sig i huset. Jag mindes mycket fler detaljer än jag märkt att jag lagt på minnet, och vaknade med en konstig känsla i magen. "Vi borde lägga ett bud" sa jag. Min man bara tittade på mig, trodde att jag skämtade. Visste att jag verkligen inte ville flytta längre bort från min familj och mina vänner. Men jag skämtade inte. Vi la ett bud, ett skambud, och tänkte att om det är menat är det menat. En timme senare ringde mäklaren.
Vi flyttade in i mellandagarna. Vår bebis var två månader. Allt var mörkt och kallt. Flyttkillarna från Stockholm huttrade och frågade om vi verkligen skulle bo här nu. Jag kände för att hoppa in i deras bil och följa med tillbaka.
Sedan skulle jag gråta i ett halvår, men det visste jag som tur var inte då.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar