Vintertid och blod

Den digitala klockan på min telefon har precis slagit om till vintertid när jag vaknar av ett vrål. Min bebis, min numera tvååriga men för alltid minsta bebis, ligger bredvid sängen och skriker i panik. Jag tar upp honom i famnen för att trösta, men känner direkt att något är fel. Jag blir konstigt kladdig i ansiktet och på bröstet, känner den tydliga doften av järn. När jag lägger ner honom på madrassen ser jag i mörkret hur det vita lakanet färgas svart runt hans huvud. 

Där och då kliver jag ur mig själv, ställer mig bredvid och tittar på när min kropp och mina armar bär ut honom i ljuset. Jag har aldrig i mitt liv sett så mycket blod. Jag vet inte hur jag håller mig stående, hur jag inte faller rakt genom golvet. Jag förstår inte var allt blod kommer ifrån, hur kan han vara så skadad? Jag väcker min man som skriker rakt ut när han ser oss. Det är som en skräckfilm. Vi ställer honom i badkaret, försöker få blodet att sluta pumpa ur hans lilla huvud. 

Allt efter det är en dimma. Vi lyckas stoppa blödningarna innan ambulansen kommer. Det är två djupa jack i pannan. Han har krossat ett glas i fallet från sängen, dykt rakt ner i splittret. Mitt barn verkar lugn, babblar och skrattar åt ambulanspersonalen. Tittar med stora ögon på deras manicker. Han har torkat blod i ögonfransarna, när de rengör såren rinner det över kinderna. Hans kritvita hår är rödfärgat och spretigt. Jag har honom i famnen hela tiden. 

– Vad duktiga ni är. Både barn och mamma, säger ambulanssjuksköterskan och ler mot oss.
– Jag är inte så känslig för blod, svarar jag. 

Sedan svimmar jag. 

***

Vi åker till akuten när jag kvicknat till. Det blir fem stygn i pannan. Svart tråd mot hans ljusa fluff. I bilen på väg hem släpper allt och jag börjar skaka som efter en förlossning. Har fortfarande inte återhämtat mig. Vet inte om jag någonsin kommer att kunna förlåta mig själv för att jag sov när han fick ett Harry Potter-ärr i pannan. 

Jag hoppas att min farfar får rätt när han säger "Äh han är en grabb, han kommer att tycka att det är häftigt". 

Jag hoppas verkligen det.