Sommarkatt

Dagen efter midsommar hämtade vi hem en kattunge. Han växte snabbt, sov i mina knäveck om nätterna, lämnade blodiga gåvor på mattan i vardagsrummet. Barnen tävlade om att få servera honom mat i plastskålen från Biltema och ropade hans namn så det ekade över gärdena. Släpade runt honom i sina små famnar. Han klagade aldrig. Bara jamade när han var hungrig och spann så att väggarna skakade om kvällarna. Tryckte sitt lilla hårda huvud emot oss. Han gjorde trädgården till sitt kungarike, länsade skogsbrynet på näbbmöss och klättrade högst upp i träden medan jag stod nedanför och oroade mig. Ibland trodde han att han var en hund, kanske en människa. 

När vi vaknade upp till höstens första dag var han plötsligt inte där. Det hade blivit september och jag kände direkt att något var fel. Vi letade i veckor, dag som natt, promenerade i skogarna i timmar. Gjorde illaluktande spår av kattmat över hela gården, satte upp kameror på ladans vägg och delade ut lappar till alla grannar. En kväll ringde vi till och med ett medium. "Han kommer tillbaka om nio dagar" fick vi veta. 

Jag slutade sova och äta. Gick ner fem kilo. Blev manisk, som jag alltid blir. Scrollade tusentals bilder på upphittade katter på sociala medier. Försökte intala mig själv att han visst hade kunnat få en helt ny svart fläck på fel sida av kroppen, att han kanske tagit sig till andra sidan landet i någon baklucka. Men det var aldrig han och snart slutade barnen att prata om honom. Då var jag tvungen att göra det också. 

Igår såg jag i en grupp på Facebook att tolv katter har försvunnit i grannskapet de senaste månaderna. Tydligen har det observerats ett nytt örnpar bakom kapellet vid förskolan. 

Och snart flyttar mössen in i köket igen.