Jag går till samma barer som jag brukade hänga på varje vecka, dricker öl istället för vin. Det känns som att komma hem och vara väldigt långt bort hemifrån samtidigt. För några år sedan var det här mitt liv, mina gator. Röda linjen söderut, hur många timmar har jag tillbringat där? De går inte att räkna.
Nu känns lägenheten i Aspudden och radhuset i Segeltorp som kulisser till gamla drömmar. Men Götgatan är verklig och den myllrar. Vi ställer oss bakom ett hörn och röker, orkar inte knäppa jackorna fast det är kallt. Pratar som om vi var tio år yngre och allt fortfarande låg framför oss. Skrattar högst av alla.
Mina barn är 30 mil bort ikväll.
Det är märkligt att livet som jag lämnat fortfarande finns. Att andra traskar runt i det som om inget förändrats. Bartendern på vårt AW-hak känner inte igen mig längre men jag har fortfarande svårt att säga nej till ett glas till när någon frågar. Det där pirret över att något spännande skulle kunna hända om vi bara stannade lite längre. Jag hoppas att det aldrig försvinner.
Man lever flera olika liv. Jag brukade se dem som kapitel, men de är snarare noveller med tydliga slut. När jag rör mig i kvarteren där jag brukade vara då är det enkelt att återskapa känslorna från förr. Kliva rakt in i andra versioner av mig själv. Det finns så många och jag saknar allihop och absolut ingen av dem.
Alla onödiga sista beställningar, fylle-sms, tårdrypande spellistor och iskalla promenader. Bråken, skratten och de sorgliga beskeden. Vännerna som försvann och de som stannade. De allra sämsta besluten. Alla har de lett mig precis just hit och det finns något fint i det. Skål.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar