Hälsingland

Första gången jag var i Hälsingland var i juli 2014. Jag minns att jag häpnade över att lupinerna fortfarande blommade i alla diken. Att sommaren fortfarande kändes så ung. Jag var irriterande nykär och säkert oerhört fånig. Vi cyklade till en brygga och badade mitt i natten. Han, som skulle bli min man och pappan till mina barn, skjutsade mig på pakethållaren och på vägen tillbaka föll jag av och skrapade upp knäna i gruset. Vi skrattade. Inget spelade någon roll. Allt kändes evigt. Hans lockar var det finaste jag sett.

Det var 50-årsfest. Jag förstod inte vad hans äldre släktingar sa på sina grova dialekter. Jag nickade mest och log, försökte verka härlig och vän på samma gång. En sådan tjej man vill få in i familjen. Det slutade med att jag drack för mycket av de improviserade drinkarna som hans lillkusin blandat i ladan och somnade långt innan festen var slut.

Hälsingland är en plats med en tydlig identitet. Det är ovant för någon som kommer från Sörmland och aldrig skulle referera till sig själv som "sörmlänning". För mig ligger min identitet snarare i den lilla staden jag kommer ifrån, att jag vuxit upp på landet, att jag hållit på med hästar, att jag aldrig riktigt känt mig hemma i Stockholm. Men folk från Hälsingland ser sig just som: Folk från Hälsingland. Jag fattar varför. Det finns något mystiskt, nästan sagolikt, över de blå bergen och de djupa skogarna. Ljusnans ständiga brus i bakgrunden. På höstarna brinner himlen på ett märkligt sätt om kvällarna. 

Sensommaren 2024 var jag höggravid. Vi var i stugan vid sjön och retade oss på allt med varandra. För att komma ur tristessen åkte vi och tittade på ett knasigt hus som det var visning på, strax norr om Bollnäs. Ett stort, ganska slitet sekelskifteshus med en enorm lada på gården. Vi gjorde det som en söndagsutflykt, det fanns ju inga planer på att flytta norrut. Min dotter älskade gungan i trädgården och ville inte åka därifrån. 

Några dagar senare drömde jag om huset. Eller rättare sagt; jag hade en dröm som råkade utspela sig i huset. Jag mindes mycket fler detaljer än jag märkt att jag lagt på minnet, och vaknade med en konstig känsla i magen. "Vi borde lägga ett bud" sa jag. Min man bara tittade på mig, trodde att jag skämtade. Visste att jag verkligen inte ville flytta längre bort från min familj och mina vänner. Men jag skämtade inte. Vi la ett bud, ett skambud, och tänkte att om det är menat är det menat. En timme senare ringde mäklaren.

Vi flyttade in i mellandagarna. Vår bebis var två månader. Allt var mörkt och kallt. Flyttkillarna från Stockholm huttrade och frågade om vi verkligen skulle bo här nu. Jag kände för att hoppa in i deras bil och följa med tillbaka. 

Sedan skulle jag gråta i ett halvår, men det visste jag som tur var inte då.

Vintertid och blod

Den digitala klockan på min telefon har precis slagit om till vintertid när jag vaknar av ett vrål. Min bebis, min numera tvååriga men för alltid minsta bebis, ligger bredvid sängen och skriker i panik. Jag tar upp honom i famnen för att trösta, men känner direkt att något är fel. Jag blir konstigt kladdig i ansiktet och på bröstet, känner den tydliga doften av järn. När jag lägger ner honom på madrassen ser jag i mörkret hur det vita lakanet färgas svart runt hans huvud. 

Där och då kliver jag ur mig själv, ställer mig bredvid och tittar på när min kropp och mina armar bär ut honom i ljuset. Jag har aldrig i mitt liv sett så mycket blod. Jag vet inte hur jag håller mig stående, hur jag inte faller rakt genom golvet. Jag förstår inte var allt blod kommer ifrån, hur kan han vara så skadad? Jag väcker min man som skriker rakt ut när han ser oss. Det är som en skräckfilm. Vi ställer honom i badkaret, försöker få blodet att sluta pumpa ur hans lilla huvud. 

Allt efter det är en dimma. Vi lyckas stoppa blödningarna innan ambulansen kommer. Det är två djupa jack i pannan. Han har krossat ett glas i fallet från sängen, dykt rakt ner i splittret. Mitt barn verkar lugn, babblar och skrattar åt ambulanspersonalen. Tittar med stora ögon på deras manicker. Han har torkat blod i ögonfransarna, när de rengör såren rinner det över kinderna. Hans kritvita hår är rödfärgat och spretigt. Jag har honom i famnen hela tiden. 

– Vad duktiga ni är. Både barn och mamma, säger ambulanssjuksköterskan och ler mot oss.
– Jag är inte så känslig för blod, svarar jag. 

Sedan svimmar jag. 

***

Vi åker till akuten när jag kvicknat till. Det blir fem stygn i pannan. Svart tråd mot hans ljusa fluff. I bilen på väg hem släpper allt och jag börjar skaka som efter en förlossning. Har fortfarande inte återhämtat mig. Vet inte om jag någonsin kommer att kunna förlåta mig själv för att jag sov när han fick ett Harry Potter-ärr i pannan. 

Jag hoppas att min farfar får rätt när han säger "Äh han är en grabb, han kommer att tycka att det är häftigt". 

Jag hoppas verkligen det.

Skrivandet

Jag läste någonstans att kreativitet är en muskel som kan, och bör, tränas. Kanske stämmer det för nu när jag skriver mer än på flera år om dagarna, vill jag skriva ännu mer. Mitt jobb går ut på att skriva, min utbildning också. Vi lämnar in sjutusen ord var tredje vecka. Jag sitter med texten varje dag. Ändå känner jag det där pockande behovet av att få ur mig mer, annat. Sätta ord på vardagen för att kunna betrakta den utifrån. Få perspektiv. Vara min egen publik. 

Det är ju så jag hanterat i stort sett hela mitt liv fram tills barnen kom. Jag har en hel hylla i garderoben med gamla dagböcker, tusentals oerhört pinsamma inlägg i bloggens arkiv. Långa dokument på datorn med pretentiösa försök till något, jag vet inte vad. Men de senaste åren har jag varit trött, som man ju blir. Jag har längtat efter de långsamma kvällarna i soffan när barnen somnat. Någon lättsam serie på teven och mobilen i handen. Inte orkat läsa, inte orkat skriva. Bara gjort det som behövts för att ta mig igenom dagarna. Jag är fortfarande trött, men jag känner något annat också. 

Vissa saker är svåra att sätta ord på utan att det blir klibbigt. Kärleken och barnen och tiden som går. Men jag vet att jag mår bättre efteråt, kan skaka av mig oron och göra något vettigt. Vi får se om jag håller i, men just nu tror jag att det är det här jag behöver. 

Oktoberbarn

Vi har fått en tvååring här hemma och det märks. Ingenting är som det brukade vara. Han rusar fram genom livet och vi andra får bara försöka hänga på. Han är en virvelvind. Vår virvelvind med luggen i ögonen och kladd runt munnen. Oftast ett solsken, alltid på språng. Och ibland, som hans syster säger, "Nu är du dramatisk igen, Allan". 

När han var bebis var han så lugn, betraktade tyst omvärlden med stora ögon. Så nöjd och glad jämt. Nu vet vi att han satt och smidde storslagna planer, bidade sin tid. Nu rör han sig genom rummen som en storm, lämnar kaos bakom sina trummande fötter. Pratar hela tiden. Nej, vrålar. Hans favoritord: "Dumma", "Bil", "Boll", "Oj" och "NÄÄÄ". Och "Min mamma" såklart. 

Min Allan. Vår Allan. Livet skulle vara SÅ mycket tråkigare utan dig. 

Stanna i min armhåla för alltid, tack.

Sommarkatt

Dagen efter midsommar hämtade vi hem en kattunge. Han växte snabbt, sov i mina knäveck om nätterna, lämnade blodiga gåvor på mattan i vardagsrummet. Barnen tävlade om att få servera honom mat i plastskålen från Biltema och ropade hans namn så det ekade över gärdena. Släpade runt honom i sina små famnar. Han klagade aldrig. Bara jamade när han var hungrig och spann så att väggarna skakade om kvällarna. Tryckte sitt lilla hårda huvud emot oss. Han gjorde trädgården till sitt kungarike, länsade skogsbrynet på näbbmöss och klättrade högst upp i träden medan jag stod nedanför och oroade mig. Ibland trodde han att han var en hund, kanske en människa. 

När vi vaknade upp till höstens första dag var han plötsligt inte där. Det hade blivit september och jag kände direkt att något var fel. Vi letade i veckor, dag som natt, promenerade i skogarna i timmar. Gjorde illaluktande spår av kattmat över hela gården, satte upp kameror på ladans vägg och delade ut lappar till alla grannar. En kväll ringde vi till och med ett medium. "Han kommer tillbaka om nio dagar" fick vi veta. 

Jag slutade sova och äta. Gick ner fem kilo. Blev manisk, som jag alltid blir. Scrollade tusentals bilder på upphittade katter på sociala medier. Försökte intala mig själv att han visst hade kunnat få en helt ny svart fläck på fel sida av kroppen, att han kanske tagit sig till andra sidan landet i någon baklucka. Men det var aldrig han och snart slutade barnen att prata om honom. Då var jag tvungen att göra det också. 

Igår såg jag i en grupp på Facebook att tolv katter har försvunnit i grannskapet de senaste månaderna. Tydligen har det observerats ett nytt örnpar bakom kapellet vid förskolan. 

Och snart flyttar mössen in i köket igen. 

Hälsingehöst

Det märks knappt på den stora lönnen vid ladan att den börjat tappa löven, kronan verkar fortfarande stå i brand. Men marken vid rötterna har färgats orange och gul och det frasar under mina skor när jag går till bilen. Det kommer ta dagar att kratta ihop allt. "Mamma varför kan det inte alltid vara sommar?" frågar min dotter och jag säger att det undrar jag med, även om det just idag känns som om hösten kan vara helt okej. I någon vecka till kommer den att vara helt okej, men sedan: Grått och kallt i ett halvår. Det säger jag inte. 

Jag känner mig ändå bättre rustad i år. Har mer lugn i mig att skopa upp när det behövs. En buffert av trygga känslor att hushålla med. Det här året har bitar fallit på plats och vardagen känns lättare att ta sig igenom. Jag skriver, jag läser, jag har möten framför skärmar, jag skickar fakturor. Hämtar barnen på förskolan, fixar mellis. Plockar de sista tomaterna i växthuset och lägger dem att mogna på stora fat. Försöker att inte tänka så mycket, har blivit bättre på det. Kanske är det för att jag skriver mer nu. Får ur mig. 

September igen

Nästan ett år har gått och livet är ett annat. Vi är fyra nu, och han är givetvis självklar. Vår son, han som nog kan rädda hela världen med sitt skratt. Stockholm tusen mil och tusen livstider bort. Nu ser jag bara blå berg, himmel och skog. 

Förändringar

För ett år sedan blev jag gravid och slutade vara det inom loppet av två månader. Det var tufft och jag blev mörk inombords. Stängde in mig i sovrummet och tittade på tv i flera dygn. Andra säsongen av The Bear. Anton kom in ibland med spagetti och köttfärssås, godis, vindruvor och cheeseburgare från Donken. Rut tog pauser i sina lekar och klättrade upp bredvid mig i sängen. Persik låg där hela tiden. Jag var aldrig ensam. Och allt blev bra till slut. Jag åkte till London och drack öl, slutade blöda och hann knappt fatta något innan jag var gravid igen. Och jag antar att det var meningen så. 

Nu är det en månad kvar tills en ny bebis flyttar in i vår familj och allt är på väg att förändras på fler sätt än ett. Livet funkar ju ofta så att nästan inget händer i många månader, kanske år, och sedan händer allt. Allt. Och där är vi nu. 

Den tredje sommaren

Jag försöker kapsla in varje ögonblick. Dokumenterar nästan desperat. Det är tusentals bilder på kamerarullen, inspelningar av hennes babbel om katter, förskolekompisar och bilar innan hon ska sova, långa listor över allt hon klarar av, säger, gör, upptäcker. Album och anteckningar. Men det går ju liksom inte att spara allt. Tiden är sand mellan fingrar, klockor som tickar. Dagarna går och vi vaknar upp igen och igen och hon är lite äldre varje gång och det blir bara roligare och jag älskar henne mer men jag vill hålla kvar alla versioner, krama hårt för alltid, aldrig glömma någonting. Hennes skratt när hon lär sig hoppa från bryggan, historierna om vad hon drömt, hennes små rädslor för klockan, olika "gubbar" och pottan på tv, försiktigheten som försvinner mer och mer, det flygiga håret, luggen som börjat hänga i ögonen. Hon är modig och rolig, nyfiken och vild. Ibland borrar hon de där ljusblå ögonen i mig och säger något superviktigt. Eller klappar mig på kinden och kallar mig "lilla mamma" (nej du får inte säga så, tänker jag då, inte nu, inte än, jag kommer börja gråta). Det är vår tredje sommar tillsammans och den sista med bara henne. Ibland tar hon sin lilla hand och knackar på min mage för att få kontakt med den som rumlar runt där inne. Hennes bror. Hon säger att hon vill att han ska komma ut, men naturligtvis förstår hon inte. Det gör ju inte jag heller. Att snart är hon inte minst längre. 

Hennes lena små fötter och knäna med livets första skrubbsår. Hur sparar jag dem? Doften i hennes nacke när vi försöker sova oss genom de varmaste nätterna, hur hon uttalar sina nya ord (märta, lössa, nut och jilla om), den hisnande känslan när hon springer för snabbt i lite för stora skor över asfalten och hur hon smaskar i sig bär från buskarna. Det är ju bara nu. Nästa vecka har hon lärt sig något nytt, bytt ett uttal, upptäckt något annat. Kanske växt en centimeter och fått håret klippt. Min lilla tjej. Min lilla stora tjej. 

För alltid ska du vara precis det, även om allt runtomkring blir annorlunda. 

Och så du

Jag skriver nästan aldrig längre, tiden räcker inte till. Men dagarna går ändå, och livet förändras på olika små och stora sätt. Sorgen och lyckan alldeles nära.

Lätta puffar bakom min navel igen. En pojke nu. Vår son. Till hösten kommer han, när vi som mest behöver honom.

2023

Gjorde du något 2023 som du aldrig gjort förut? Reste utomlands med ett barn (mitt). Åkte tåg under Engelska kanalen. Firade Rutans första födelsedag. Slutade med antidepp. 

Vad var din största framgång 2023? Vet inte om man ska se det som en framgång men det gick ganska bra att sluta med sertralinet den här gången. Har försökt förut och då har det inte fungerat alls. Men nu: ganska stabil ändå. 

Har du varit sjuk eller skadat dig? Har haft både feber och magsjukan för första gången på många år. Antar att det bara är att vänja sig. I februari börjar förskolelivet.  

Vilka platser besökte du? London, Paris, Lungön utanför Härnösand. Och så de vanliga ställena. 

Gjorde någonting dig riktigt glad? Rut!!! 

Och ledsen? Jag hade en ledsen höst. 

Var du gladare eller ledsnare än tidigare år? Både och. 

Årets låtar? Vampire med Olivia Rodrigo var min mest spelade. Nåt som verkligen är bra med Winnerbäck nådde långt in. 

Favoritserie? Sista säsongen av Succession. Andra säsongen av The Bear. Jury duty. 

Bästa filmen? Jag och Anton hade ett projekt i somras, att se så många 00-talskomedier som vi bara kunde. Och fan vad härligt det var. Mådde toppen de där kvällarna. 

Bästa boken du läste i år? Tre böcker fick 5/5 på min Goodreads: En bra plats i skallen av Marcus Berggren, Att älska en dotter av Hilda Blum och Det kommer inte alltid vara du av Petra Backström. 

Bästa matupplevelsen? Surfers! 

En mobilanteckning du skrivit: Scorekortet för Kottegolfen på Lungön.

Vem har du saknat? Rut när jag inte är med henne. Vill egentligen aldrig vara någon annanstans än med henne. 

Vad gjorde du på din födelsedag? Var i London hos Isa! Strosade i solsken, fick presenter, drack vin och åt ramen. Mycket bra födelsedag. 

Är det något du saknar år 2023 som du vill ha år 2024? Lägre räntor. Ett nytt hem. 

Allt kommer att bli bra

November 2023 har varit en av de sämsta månaderna i mitt liv. Fy fan vad dåligt jag har mått, och vad ledsen jag har varit. Ångesten över hur precis ALLT (i världen och i mitt eget lilla liv) bara fortsatt gå åt helvete höll verkligen på att äta upp mig där ett tag. Nattsvart var det. Men så imorse vaknade jag upp i ett winter wonderland med en lätthet i bröstet som jag nästan glömt bort kunde finnas. Allt kändes liksom okej? Några timmar senare fick jag en bild skickad till mig från min familj som var på förmiddagspromenad i solen. Och då slog det mig: Allt kommer att bli bra. Så länge jag har er kommer allt att bli bra.

Den lilla ångesten och den stora

Det blir mörkare för varje dag. Snart är den vackra delen av hösten slut och visst var den väl extra vacker i år? Sprakande och solig, visst var den? Men jag märkte det inte. Jag kan se det på bilder vi tagit och höra folk prata om det, men jag minns det inte.  

Jag slutade med antidepp i slutet av sommaren. Det var säkert dumt, men till en början kändes det okej. Piller kan ju ändå inte jaga undan jobbstress, krig och känslan av att vara en dålig mamma. Men nu. De senaste veckorna. Jag kan inte andas. Inte kliva upp ur sängen. Varje vardagligt åtagande känns omöjligt, nästan farligt. Jag gråter mycket, försöker sätta ord på varför, men kan inte. Det är nog jobbet va? Det är nog pressen från orimliga kunder, otrevliga mejl och trånga tunnelbanevagnar. Känslan av att aldrig räcka till. Att vara dålig. Att inte hinna med.

Och det värsta av allt: Att vara en dålig mamma. Den känslan kan fullständigt krossa en.

Men nej. Det är ju bara den lilla ångesten. Min egen. Sedan finns den stora. Den som lagt sig som en dimma över Sverige, Europa och världen. Krig, terror, våld, död och hat. Ett klimat som börjat kollapsa. De varnade oss men vi lyssnade inte, och nu är det för sent. Alla är rädda, alla är arga, ingen vill någon annan väl. Folk skjuter ihjäl varandra för att de har fel namn eller tröja. Bryter sig in hos familjer och dödar mammor och barn. Smäller bomber och bränner ner hus. Åskan går, stormar river ner skogar, regnet fyller hela städer. Driver människor och djur från sina hem. 

Allt. Bara. Går. Sönder. 

I helgen stod en polisbil med lyktorna på parkerad utanför vårt hus i nästan ett dygn. ”För att sprida trygghet” sa de. Varför kändes det då precis tvärtom?

Oktober 2021 och nu

För två år sedan hade vi precis fått veta att Rut låg i magen. Hon var stor som en ärta. Allt kändes så skört och overkligt. Jag vågade knappt nysa. 

Nu är hon en hel liten person. En som är bestämd och rolig, som har glimten i ögat och älskar att vara utomhus men hatar att ha vantar. Ikväll satt jag och tittade på henne när hon åt middag med sin lilla gaffel. Herregud, tänkte jag. Herregud, jag har ett barn som äter spagetti och köttfärssås med bestick och som dricker vatten ur ett eget glas. Som har sin egen givna plats i vårt hem och i våra liv. Jag kan inte greppa att det funnits en tid när hon inte var här. Att den tiden inte ens var särskilt längesen. 

För två år sedan var hon en ärta i min mage. Nu är hon hela alltet. Kärnan. Det enda som egentligen betyder något. Och på kvällarna innan hon ska sova viskar jag stora hemligheter i hennes små öron.

Sommaren 2023

Nu är vi här. Två månaders ledighet tillsammans hela familjen. Det känns nästan overkligt. Fyra dagar in och pulsen är redan där den ska vara. Tack tack tack. 

April 2023

Händelser: Rutan har blivit tio månader och gått på kontroll på BVC. Det gick bra. Jag har (typ) slutat amma och därför även börjat snusa lite igen. Dum idé kanske, men vafan. Hon har börjat sova genom nätterna på ett nytt sätt (dessutom i sin egen säng) med bara små gnäll ibland. Alla händelser i mitt liv just nu går att koppla till henne, och så kommer det nog alltid att vara. Det känns fint. 
Aktiviteter: Vi har firat påsk! Och Isa har varit i Sverige och hängt med oss, och det har varit underbart. Världens roligaste och bästa lekkamrat till hela familjen. Rut älskar henne verkligen. Vi har varit i lekparker, gått på restaurang och hängt i nya soffan (som äntligen kommit). Så bra dagar. Och så har jag hoppat in och jobbat en dag, på Elle-galan med efterföljande fest. En smak av det gamla livet, och det var KUL. Och viktigt: Klippt och färgat håret för första gången på över ett år. 
Tankar: Vad har jag gjort för att förtjäna allt det här fina? 
Mående: Bra! Solen eller rättare sagt ljuset gör så mycket.

Köp: En resevagn till Rut! Fin och liten. 
Resa: Några vändor till Flen som vanligt. 
Kläder: Plockade fram vårjackorna, har ångrat mig några gånger men vägrat gå tillbaka.
Väder: Ganska soligt, men fortfarande askallt. Kom igen nu.

Teve: Gift vid första ögonkastet, Robinson, Masked Singer och sånt.
Mat: Jag och Rutan har börjat äta lunch tillsammans ute ibland. Hur mysigt som helst. 
Böcker: Har lyssnat mycket på deckare. Sofie Sarenbrandt till exempel.
Musik: Typ det här.

Mars 2023

Händelser: Det mysigaste var när Anton tog ledigt en dag mitt i veckan och så åkte vi och badade och åt kebabtallrik. Den dagen var så perfekt att vi bestämde att han ska börja ta en föräldraledig dag i veckan resten av våren.

Aktiviteter: Har försökt återfå någon form av socialt liv, men annars rullar allt på som vanligt. Promenader, mys, ljudböcker, vila två timmar mitt på dagen och Facetime med mamma och Isa. Det blir inte mer spännande än så.

Tankar: Nu blev det vår! Oj, nu kom snön igen! Men nu blev det väl ändå vår? Nehe... Och så vidare in i all oändlighet. 

Mående: Första halvan av månaden mådde jag inte bra. Hade sjukt mycket ångest och oro i kroppen, men sedan hände något. Kanske vände det.

Köp: Hotell och tågresa till Paris i maj är väl det roligaste. 

Resa: Måste nog plocka bort den här kategorin snart, vi reser ju aldrig någonstans. Men vi har bokat in livets första hotellnatt utan Rut, när vi ska på bröllop i juni. Skräckblandad förtjusning. 

Kläder: Efter väder.

Väder: Det här är visst vintern som aldrig tar slut. I stort sett april och snön ligger decimetertjock utanför fönstret. Deppigt. 

Teve: It's always sunny in Philadelphia <3

Mat: Vi har börjat äta med Rutan på kvällarna, så middagarna är två timmar tidigare och dubbelt så mysiga. Vi äter typ samma mat som innan och hon tycker att allt är gott. 

Böcker: Lyssnade på Marcus Berggrens uppläsning av sin egen bok En bra plats i skallen och den var nästan lika bra som Häng city. Sjukt bra alltså. Skrattade och grät. 

Musik: Drabbades otippat nog av ett Gyllene tider-skov i några dagar, kanske för att försöka förskjuta vintern. Eller för att lättsamma grejer är allt jag orkar ta del av just nu oavsett vad det gäller. Men alltså, albumet "Finn fem fel" är fan en underskattad hitkavalkad. 

Februari 2023

Händelser: Månaden har präglats av tråkiga besked och en del sorg. Men bra grejer som hänt är att Rutan börjat krypa (eller i alla fall hasa sig fram), säga mamma (jag svimmar varje gång) och fått flera nya tänder. Hon är gulligare än någonsin om jag får säga det själv. Ljuset i mitt liv. 

Aktiviteter: Vi har umgåtts mycket med våra familjer och försökt att ta det lugnt. Och Rutan var med på sin första begravning, det känns talande för februari 2023.

Tankar: Oroliga sådana. Och vilda drömmar. Har vaknat helt utmattad vissa morgnar. 

Mående: Sådär. Jag borde nog byta antidepp. 

Köp: Det dyraste: Bilbarnsstol. Annars: Böcker på bokrean. 

Resa: Har varit mycket i Hälsingland och en del på Norrtorp. Och så har vi bokat Rutans första utlandsresa i livet: London och Paris i maj. Det känns långt bort och nära samtidigt. 

Kläder: Har tyvärr blivit en sådan som tycker att det är roligare att klä mitt barn än mig själv. Rutan är alltid fin, medan jag ser ut som skräp sex av sju dagar. Andra tider kommer antar jag. 

Väder: Fortfarande kallt och snöigt. Men nu blir det vår (väl?).

Teve: The last of us, som alla hajpat så. Händelser vid vatten. Några halvdåliga filmer. Och så Sveriges mästerkock, Good luck guys (hehe) och The island. 

Mat: Hello fresh. Annars massa pasta som vanligt. 

Böcker: Har faktiskt läst två jättebra böcker den här månaden: Sommaren och Det kommer inte alltid vara du. 

Musik: Håkan Hellströms nya singel. ÄLSKAR den. Låter som ungdom, vår och så som Håkan Hellström lät när jag gick i gymnasiet. Fem plus.

Januari 2023

Händelser: Anton fyllde år och vi gick på vinlunch och hade minifest på kvällen. Jag blev riktigt bakfull sedan, för första gången sedan jag blev gravid förra hösten. Rutan gjorde sin sista lektion på babysimmet och fick sitt livs första diplom :') Hon har även börjat äta plockmat, typ små mackor gjorda på rån och leverpastej och bananpannkakor (Hon älskar det!). Och så har det hänt två väldigt sorgliga saker: Hejdå Zacke och Maj. 

Aktiviteter: Promenerat, tittat på tv, vilat och rensat hemma. Allt tillsammans med Rutan, min bästa partner in crime.

Tankar: Är jag en dålig mamma? Gör jag rätt nu? Är Rutan trygg och glad? Hur ska jag se till att hon är trygg och glad i resten av sitt liv?

Mående: Har gått nästan en mil om dagen och varit utomhus mycket men även druckit vin, ätit snabbmat och sovit rätt dåligt på nätterna. Har haft ont i fötterna och lite ångest, men inte värre än vanligt.

Köp: En ny soffa! Men den kommer inte förrän vecka 11, när det nu är.

Resa: Vi var i Flen en helg, men annars har vi hållit oss på gångavstånd från hemma. 

Kläder: Jeans och tröja. Nästan alltid smutsig och med en stor tova i håret. Jaja.

Väder: Soligt men blåsigt. Halt. 

Teve: Veep på kvällarna och This is us på dagarna. 

Mat: Lunchsallader från olika ställen runtom i Söderort. Inget slår tyvärr Paninis pastasallad med mozzarella och parmesan som bara finns inne i stan. Suck.

Böcker: Som vanligt har jag lyssnat mycket på ljudböcker. Sju stycken närmare bestämt och alla var tre plus. Men Dungen av Rakel Molin var nog ändå snäppet bättre än de andra.

Musik: Har knappt lyssnat på musik men en dag fick jag vårkänslor och satte igång Håkan Hellström på hög volym i lurarna. Det kändes pirrigt.

Vad gjorde mina armar innan de höll om dig?

Att ha en bebis är som att vara kär för första gången. Samma pirr i magen, samma oro, samma känsla av att världen blivit en vackrare plats. 

Men att älska henne är något annat. Jag skulle offra allt för henne på en sekund. Slänga mig ut för stup, dricka gift, spränga bomber. Sju månader har gått och känslorna blir bara starkare. Idag när vi var ute och gick och Rutan sov i vagnen, lyssnade jag på musik. Det gör jag inte ofta nu för tiden, men nu fick det mig att inse en grej. Låtarna som jag trodde handlade om den romantiska kärleken, om olika killar med beniga knän, ljusa ögon och speciella dofter – egentligen handlar de ju om henne, har gjort hela tiden:

"Så säg till alla vi känner
Jag tänker gå med henne
Vad gjorde mina andetag
Innan de lät dig take my breath away
Jag vill bara va med dig"