Friends 4-ever

Igår köpte jag en klänning till en av mina bästa vänners bröllop. Det är där vi befinner oss nu. Det är så jäkla långt vi har kommit. Vi som hamnade i samma klass en gång och som sedan aldrig riktigt släppte taget. Vi som inte lät livet komma emellan. Vi som åt dallrig jordgubbssylt i skolmatsalen, vi som hatade killarna som inte ville ha oss, vi som plutade järnet med läpparna på alla selfies. Vi som berättade alla våra mörkaste hemligheter för varandra. Vi som drack vodka i gathörnen. Vi som smet in på krogarna. Vi som stod där med våra vita mössor på huvudet och svor på att alltid hålla kontakten. Vi som visst höll våra löften, för här är vi nu.

I augusti blir det bröllop och då kommer vi att sitta där i bänkraderna med blanka ögon och tänka att vi klarade det. Vi blev vuxna och fortsatte vara vänner, precis som vi sa. Livet har fuckat med oss ibland, men här står vi nu. Hittills har vi tagit oss igenom allt. Matteprov, svartsjukedraman och krossade hjärtan. Svek och tårar. Stora kärlekar som kom och gick. Viktiga personer som försvann. Föräldrar som blev sjuka. Hundratals mil isär.

Och det är inte över än. Det finns många sorger kvar. Men vi har alltid varandra.

Tack för att ni finns.

Anton

Första gången vi träffades var det som att jag redan kände dig. Kanske var det därför jag vågade ta din hand där på sängkanten. Eller så berodde det på spriten. Oavsett (och ursäkta klyschan): Det kändes som att komma hem. Och visst, det var lite struligt i början. Eller ganska mycket. Men allt löste sig ju, och nu är du min trygghet, min bästa vän, min fantasi och min framtidsdröm. Jag minns inte vem jag var innan du kom, och det spelar ingen roll längre. Det spelar ingen roll för jag vill aldrig tillbaka dit. Du och jag är ett lag nu, och jag hejar på oss. Det är såhär det ska vara. Jag kan inte ens föreställa mig ett liv utan dina lockar på kudden bredvid, utan din arm över mina axlar på tunnelbanan, utan dina stora, smutsiga skor i hallen.

Du är den snällaste jag någonsin har träffat. Jag vet att du inte gillar när jag beskriver dig som snäll, men det är så himla viktigt att vara det och det är du. Mot mig, mot alla. Du är den perfekta kombinationen av het och gullig, så jag brukar ha svårt att bestämma mig för om jag ska klappa dig på huvudet eller slita av dig kläderna. Och när du tittar på mig känns det som om jag är värd allt i hela världen. Som om jag är det finaste du någonsin har sett.

Idag är det ett år sedan du frågade om jag ville bli din tjej. 365 dagar som känns en egen liten evighet, som hela livet, som början på något mycket större. Och jag är tacksam för varenda sekund.

Hejdå London! Hej sommaren!

I helgen var jag och mamma i London och hälsade på Isa. Och nu är det sommar på riktigt, i alla fall i almanackan. Då blir allt lättare.