642 93 Flen

Fem timmar på ett tåg och så är jag tillbaka här igen. I huset på höjden med nakna körsbärsträd och vissnande syrénhäckar. Och i det lilla rummet en trappa upp bor sexåringen med en gul Kalle Anka-papperskorg, tolvåringen med hästplanscher och rosetter över hela väggarna, femtonåringen med bara sorgliga låtar på cd-spelaren, sjuttonåringen med bultande hjärta och trassliga tankar och tjugotreåringen som är alla de där personerna på samma gång men samtidigt ingen av dem.

Sexåringen smög ibland upp efter läggdags och tittade på teve när pappa och mamma var på nedervåningen. En gång trollade Carl Einar Häckner sig igenom teverutan och sexåringen stod häpen och gapade bredvid fåtöljen. Tolvåringen skrev långa listor om vilka tävlingar hon skulle vinna tillsammans med sin ponny och hur de skulle ta sig dit (men de kom aldrig särskilt långt). Femtonåringen gjorde sina läxor varje kväll i skenet av den neongula lampan på skrivbordet. Hon fick nästan alltid högsta betyg. Och så låg hon i sin säng och lyssnade på sånger som handlade om andra verkligheter och önskade att hon inte skulle vara så jäkla duktig och tråkig. Sjuttonåringen brukade göra mackor när hon kom hem sent om nätterna, som hon åt i sängen medan huvudet snurrade och hon skrev dagboksanteckningar som inte gick att läsa dagen efter.

Och tjugotreåringen, det är jag. Det är jag så som jag är nu. Och jag kan inte skriva något om den personen för jag vet inget om henne. Jag vet inte hur jag kommer att se på henne om några år. Men jag vet att sexåringen, tolvåringen, femtonåringen och sjuttonåringen finns kvar någonstans där inne. Och varje gång jag kommer hit är de närmare än någonsin.

Zoe Harts liv vs mitt

Har tittat sjukt mycket på filmer och serier på sistone och kommit fram till en grej. Huvudpersonen (och alla andra) fattar alltid en massa knäppa beslut och velar fram och tillbaka i olika situationer medan man som tittare direkt fattar vad som är rätt att göra och hur allt faktiskt måste sluta. Till exempel har jag verkligen slitit mitt hår över hur Zoe aldrig verkar förstå att det är Wade hon ska vara med i Hart of dixie. Jag menar; det är ganska tydligt att alla andra killar i Bluebell är tråkiga om man jämför med honom. Och Lemon borde helt klart gå tillbaka till borgmästaren, även om hon planerar att gifta sig med George Tucker. Jag känner ju i hela mig att alla skulle bli lyckligare om de bara fattade sina beslut någon himla gång och slutade hålla på att ångra sig och sedan ångra sig igen i tusen jäkla år.

Men alltså, verkligheten är ju inte alls lika tydlig som livet i Bluebell. I verkligheten finns inga regissörer, tydliga roller eller manus som berättar hur allt ska bli. Man måste helt enkelt ta reda på det själv och då börjar man plötsligt bete sig lika osäkert som doktor Zoe Hart. Det är liksom omöjligt att fatta beslut för man måste ju alltid välja bort något, och tänk om man väljer fel och tänk om livet inte alls blir som man tänkt sig och tänk om tänk om tänk om? Ibland (läs: ofta) undrar jag vad det ska bli av mig. Var jag ska hamna, vem jag ska bli, vad jag ska göra med mitt liv. Visst, det finns stunder då jag känner att jag vet vad jag vill med allt. Då jag ser tydligt många år framåt i tiden. Men det är faktiskt inte särskilt ofta.

Och jag försöker att sätta det hela i perspektiv. Försöker vara en betraktare av mitt eget liv genom att lyssna på regissören inom mig och läsa manuset som säkert finns någonstans om jag bara letar tillräckligt djupt. Men jag ser verkligen inte vilken väg jag ska gå. Ibland lyckas jag övertyga mig själv om en grej, men då händer nästan alltid något som får mig att tvivla och ifrågasätta. Varför kan jag inte bara få läsa några avsnitt framåt? Kanske en säsong eller två? Var befinner jag mig då? Och hur ser jag tillbaka på den här tiden? Är den så viktig och avgörande som den känns?

Det är inte klokt hur mycket man kan grubbla över i stort sett ingenting. Jag letar fortfarande tecken efter att ha läst Alkemisten förra sommaren, men de där satans tecknen säger mig ingenting. Och om de någon gång verkar peka åt något håll känns det alltid som att det bara försvårar allt. Jag vill ju att allt ska vara enkelt. Det skulle kunna vara så enkelt. Jag skulle kunna bestämma mig för vad jag vill någon himla gång till exempel.

Vi måste börja leva

Okej, såhär är det; det känns inte som att jag lever på riktigt just nu. Inget känns liksom hela vägen in. Sådant jag brukade oroa mig för spelar ingen roll. Jag har börjat säga vad jag tycker för det betyder ju ändå inget för någon. Jag glömmer bort skolan. Vi har tenta om två veckor och jag har inte ens öppnat böckerna. Jag ligger mest i min säng och tittar på serier. Och jag gråter till de där serierna men inte till verkligheten. Aldrig till verkligheten, fast jag kanske borde. Den når mig liksom inte. Rör mig inte. Känns inte.

Jag har alltid varit bra på att skjuta ifrån mig sådant som varit jobbigt men nu är det extremt. Jag känner mig helt avtrubbad. Som om jag går runt i en låtsasvärld där jag inte är jag och det som händer bara är illusioner. Det jag gör är inte mina handlingar. Det jag säger är inte mina ord. Det är svårt att förklara. Jag förstår det knappt själv. Men känslan av att inget är på riktigt; att inget är viktigt, gör att jag har svårt att sätta gränser. Inte på något farligt sätt såklart, men jag känner inte igen mig själv. Jag brukar vara väldigt mån om vad folk tycker och tänker om mig men nu är det som att allt det försvunnit. Och jag är inte lika försiktig längre. Jag kliver till och med på A-brunnar.

Alltså, jag vet inte ens om det här är en bra eller dålig grej. Kanske är det bra att inte bry sig. Kanske har jag bara blivit äldre och mer säker i mig själv, men det är jobbigt att inte känna stora känslor när man är van vid att göra det. Livet är liksom lite som en axelryckning just nu. Som om jag bara går runt och väntar på att något ska hända eller förändras. Eller sättas igång.

"Och jag står framför spegeln 
jag vill förändra allt, och allt som jag ser i den 
Du har varit ute i världen i flera år 
när jag stannade på mitt rum och såg dagarna gå"

Tomt

Jag brukade kunna skriva långa inlägg om ingenting. Nu verkar jag inte kunna skriva något alls.

Nollning 2012

I helgen tog nollningen slut och nu känns det faktiskt tomt. Vardagen är ju liksom mest bara vardag om man inte får dricka cider, dansa och sitta på gräsmattor med fina människor varje kväll. Nu kommer jag hem från skolan, äter något och tittar på usla serier resten av dagen. Ingen dekadens, ingen dimma och inga nya intryck. Förmodligen bra, men inte särskilt spännande. Bilderna här ovan har jag hänsynslöst "lånat" av mina klasskompisar (utom några som jag faktiskt tagit själv). Och såhär såg det förresten ut förra året. 

Är så trött på min vardag

"Letar upp ditt nummer men jag vågar inte ringa
dessutom ser jag inte vart det skulle leda"

Lyssnar jättemycket på musik just nu. Typ som när jag gick på gymnasiet och alltid gick runt med hörlurar i öronen. Jag missade en hel del av verkligheten, men det var nog lika bra.

Drömklänningar

Livet

Just nu är jag mitt uppe i en nollningsbubbla och livet här i Sundsvall ser inte riktigt ut som det brukar. Ikväll ska jag till exempel jobba i köket på Kårhuset. Jag bävar. Annars går jag mest runt och oroar mig över saker. Men det gör jag ju alltid. Om ett halvår flyttar vi härifrån för alltid och det är lite konstigt att tänka på.

Bånge is back in town

Hej alla där hemma i Flen. Nu är jag tillbaka i Sundsvall. Ikväll går jag, min Strongbow och min Jag hjärta Sundsvall-knapp på full moon-party med alla små nollor. Hehe. Jag saknar er. Puss.

22 år

Egentligen är det ganska ofattbart. Att vi fick varandra, att vi tog oss igenom alla stormar och att vi fortfarande håller ihop, efter all den här tiden. När jag först träffade dig hade jag ingen aning om hur du skulle komma att förändra mitt liv. Då var du bara sexton år (och det är faktiskt helt sjukt). Det känns som en evighet och ett ögonblick sedan dess. Vi är samma personer men inte alls. Idag sätter vi oss på tåget upp till staden som blev vår, i alla fall för en stund. Och jag är så glad att jag får gå igenom livet tillsammans med dig. Allt blir roligare och enklare då. 

Grattis på födelsedagen, älskling.

39 bilder från min sommar

1: f&f sålde sitt hus. 2: den svenska sommaren var fin (ibland). 3: jag och axel blev bjudna på plankstek hos familjen lisell.

4: firade 4-årsdag med öl och god mat i hamnen. 5: dubbla regnbågar. 6: midsommarafton och isa kom hem från london. 

7: på jobbet fick jag designa och redigera en bilaga helt själv. 8: drack drinkar i stockholm. 9: dansade med fina vänner.

10: drack boxvin med bröderna F. 11: åt italiensk glass med clara på lunchrasten. 12: en av sommarens få grillningar.

13: jobbade mycket. sparade allt i mina klippböcker. 14: drinktävling i mellösa. jag och axel vann! 15: jag köpte nya skor.

16: lärde mig tycka om kantareller (såå gott!). 17: malin kom och hälsade på från skåne. 18: drack tequila på afterwork.

19: hälsade på f&f i strängnäs. drack goda drinkar. 20: solade (typ tre gånger). 21: åt glass med mamma och pappa.

22: åkte bryggbåt i solnedgången. 23: promenerade i hamnen i strängnäs. 24: gick på fest hemma hos baudou.

25: sprang en hel del. 26: gosade med hundarna. 27: sista dagen på jobbet åt vi lunch på verandan.

28: hästarna gick på sommarbete precis utanför dörren. 29: isa kom hem igen och hälsade på. 30: vi åkte till stockholm.

31: beställde böcker. 32: farmor fyllde 70 år och det firade vi såklart med middag på edsbacka. 33: köpte en ny kamera.

34: åkte till grekland i en vecka. 35: tog båten över till turkiet en dag. 36: drack drinkar, solade och lyssnade på podcasts. 

37: kom hem och hängde med mina bästa vänner. 38: hade söndagslunch på harpsund. 39: åt kräftor (ja faktiskt!).

September

Nu är sommaren slut. Jag tänker att den faktiskt varit okej, trots dåligt väder, stressfjärilar i magen och tråkiga nyheter. I morgon åker vi till Sundsvall igen. Sundsvall som var vår stad; som är vår stad men som inte känns som det längre. I tankarna befinner vi oss nog redan någon annanstans.