Det har varit en lång, mörk och kall vinter. Den har tärt. Jag har sett så många tomma blickar i tunnelbanan, på gatorna, i mattaffären, på jobbet. Och jag har känt mig ihålig. Den senaste veckan har varit extra jobbigt. Något tungt har pressat över min bröstkorg, och jag har haft svårt att dra djupa andetag. Isvindar och hala trottoarer. Jämngrått utanför fönstret varje gång jag tittat ut. Oro. Hela tiden oro; finns det inget slut på det här?
Men idag är det fredag och när jag vaknade sken solen. Visst, det är fortfarande svinkallt och en bit kvar till den riktiga våren. Men jag känner ändå ett litet fladder i bröstet. Och det är så skönt efter en veckas ren och skär kamp. Och ett halvårs mörker. Min målbild nu inkluderar en uteservering, en jeansjacka och ett glas rosé. Där ska jag sitta med solen i ögonen och tänka: Yes, vi klarade det. Igen.
Snart, snart, snart.
