"Why do I keep hitting myself with a hammer? 
 Because it feels so good when I stop."

Allt det bästa har inte hänt än

Tack för att du stannar genom alla stormar. Tack för att du lyssnar och håller om. Tack för att du vågar säga vad du tycker och tack för att du älskar mig som mest när jag förtjänar det som minst.

Tack för alla skratt. Tack för tålamodet. Tack för att du ringde och bad mig komma över när jag trodde att allt var slut och tack för att du fick mig att våga. Tack för att du har visat mig världen.




Tack för att du alltid vet vad du ska säga. Tack för att du lagar världens godaste pasta. Tack för att du bryr dig om min familj och tack för att du somnar bredvid mig varje natt.

Tack för att du finns.

Världens starkaste

Vad skulle jag göra utan den här kvinnan? Ja alltså, för det första skulle jag ju inte finnas men för det andra skulle jag inte vilja finnas.  Min mamma är det närmsta en idol jag kan komma. Hon är nämligen övermänsklig på många sätt. En superhjälte som reser sig på nio varje gång. Världens starkaste som vågar vara svag. En klippa som står stadigt genom alla stormar. Ingen kommer någonsin att kunna förstå hur mycket hon har offrat för sin familj. Jag hatar den som har bestämt att det ska behöva vara såhär, men nu är det så, och hon gör det bästa av situationen. Hela tiden. Dag efter dag, vecka efter vecka. Och när jag ringer och gråter upprepar hon bara tålmodigt alla de rätta sakerna att säga tills det känns bättre igen.

Alltså, det jag försöker säga är väl: Tack, mamma.

Allt annat än fredag

Som ett stort svart hål i magen.

Sommaren 2013

Det var det här jag tänkte på i dag, när jag fattade ett viktigt beslut:

24-årskrisen

Det här med dåtid, nutid och framtid. Så jäkla dumt att den bästa tiden i livet är över och förbi, medan allt det jobbiga och svåra är kvar. Jag vet inte om det är så på riktigt men det känns verkligen som det. I hela magen. Häromdagen var det som att någon släppte en hink med ångest över mig och nu droppar den ur mitt hår. Fan. Jag vill inte bli stor. Jag vill inte fatta jobbiga beslut. Jag vill lalla runt som en tjugo-nånting för alltid och aldrig behöva göra något på riktigt. Men det går inte. Det går inte.

Om några månader fyller jag tjugofyra och jag vet att det inte är gammalt eller ens knappt vuxet, men jag måste snart bestämma mig för vad jag ska hitta på med resten av mitt liv. Jag vet var jag vill bo och vem jag vill vara med, men jag vet verkligen inte vad jag vill göra. Jag tittar på platsannonser och yrkesbeskrivningar och fattar ingenting; attraheras inte av något. Jag har haft fyra eller fem olika jobb i mitt liv, beroende på hur man ser det. Inget av dem har varit för alltid eller ens tills vidare. Jag har alltid vetat att det funnits ett slut. Och det har varit en trygghet för mig. Det är en trygghet för mig även nu. Jag gör det här ett tag, men sedan gör jag något annat. Det har fungerat som motivation och fått mig att känna mig "fri". 

Men någon gång i livet måste man sätta sig ner och fatta ett beslut. Bestämma sig för hur man ska leva tills man blir gammal. Man kanske inte måste stanna på samma arbetsplats för alltid, men man väljer i alla fall en bana och håller sig till den. Det är väl så det är tänkt? Det är väl så man ska göra? Och med en examen (med tillhörande studielån) och några ströjobb i ryggen, börjar det där viktiga jäkla beslutet närma sig för mig. I vissa stunder känner jag mig rebellisk och tänker "Äsch, vem fan bryr sig om jag lallar runt lite till? Jag kan plugga mer om allt skiter sig" och det är en skön tanke. Men sedan får jag panik och tänker att JAG MÅSTE BESTÄMMA MIG NU, vilket är en betydligt mindre skön tanke.

Jag tror inte att jag är ensam om det här. Eller, jag vet att jag inte är det. Men jag känner mig sjukt ensam. Fast jag har stöd från alla håll och kanter och folk klappar mig och lovar att det löser sig (Tack mamma, Toarth och XL!). För inuti mig själv är jag alltid ensam och mitt liv kommer alltid att vara bara mitt även om det är lite intrasslat i andra personers liv också. Jag måste ta ansvar för mig själv, precis som alla andra måste ta ansvar för sig själva. Och det är inte lätt för någon som helst tittar på serier och äter glass hela dagarna. 

Comfort zone vs magic

Så jäkla trött på klyschan här ovanför. Jag vill inte behöva kliva utanför min trygghetszon för att uträtta något bra. Jag vill kunna vara lugn, avslappnad och framgångsrik samtidigt. Jag vill kunna avancera i mitt liv utan att hela tiden oroa mig och ha ont i magen. Framtiden är så fruktansvärt nära just nu, med betoning på fruktansvärt. Jag vet liksom inte vad jag ska ta mig till.

Där hjärtat finns

Jag undrar om man någonsin kan bli färdig med ett hem. Det finns ju alltid något att fixa. Så fort ett projekt är färdigt, tar ett annat vid. Men det kanske är det som är charmen. Idag har vi kommit ytterligare några steg på vägen och jag trivs så himla bra här. I vårt lilla kaos. Nästan för bra om jag ska vara ärlig.

(Sundsvall)

Nu är det ungefär en och en halv vecka sedan vi sa hejdå till Sundsvall. En och en halv vecka sedan vi tömde skåpen, skurade golven, lämnade tillbaka nycklarna och satte oss i en bil därifrån. Jag grät inte då och jag gråter inte nu. Trots att någon annan har tagit över fönstret på hörnet. Trots att vi aldrig mer kommer att komma tillbaka. Några dagar innan allt tog slut satt jag i en soffa någonstans och tänkte att herregud, hur ska jag kunna lämna allt det här? Och hur ska jag kunna göra det just precis nu? Men det gick bra och jag tror att jag kom därifrån i rätt tid. Allt det där känns så himla långt bort nu och för varje minut blir det mer avlägset. Snart kommer jag verkligen att tänka på det som en parantes. Och det gick så himla mycket fortare än jag någonsin hade kunnat ana.

Jag lever

Okej, nu har vi äntligen fått internet i lägenheten. De senaste dagarna har mest handlat om jobb, jobb, jobb. När jag inte är på jobbet, tänker jag på det. Det är ju så himla stort det här och jag vill liksom verkligen ta vara på chansen, men ibland känns det som att jag inte räcker till. Jag vet att det bara är första veckan och jag vet att ingen har några förväntningar på mig utom jag själv, men igår var jag så mentalt utmattad när jag kom hem att jag somnade klockan halv sju. Det är så många nya intryck att ta in varje dag, så många nya människor att lära känna och så många rutiner att banka in i skallen. Men det ska nog bli bra, det här. Måste bara slappna av lite. Stockholm och Aspudden börjar för övrigt kännas väldigt mycket som hemma. Särskilt Aspudden. Är så himla glad att vi hamnade just här och ingen annanstans.