Att vara vid liv

Fina vänner, lite (mycket) för mycket alkohol och en hel del dramatik. En sådan kväll var det igår. Men jag lever. Vi lever. Och det känns så jävla mycket. Hela vägen in. I morgon börjar verkligheten igen.

XL

Alltså, den här människan. Fan vad bra han är. Och fan vad jobbig jag kan vara. Ibland. Fladdrig, högljudd och osäker. Dricker några cider för mycket och skriker på honom. Himlar med ögonen. Prioriterar bort. Suckar. Och han bara förlåter och förlåter. Klappar och kramar och tröstar. Nästan som på reflex. Fina, snälla Axel. Som tar hand om mig och lugnar mitt skenande hjärta. Höjer rösten när det behövs. Han är bra för mig på så många olika sätt. Min stora trygghet i livet. Jag borde verkligen lära mig att bli lika trygg och snäll. Men istället fladdrar jag bara mer. Dumma mig.

Nollställd

Flera gånger den senaste tiden har jag stannat upp och frågat mig själv om jag är lycklig eller inte. Varje gång har jag haft svårt att svara på frågan. För visst känner jag mig till och från ganska tillfreds med hur livet ser ut just nu, och jag mår definitivt mycket bättre än vad jag gjorde i början av det här året, men det känns fortfarande som att något fattas. Jag ser liksom ingen framtid. Jag kan tänka typ en månad framåt men sedan tar det stopp. Och det är inte för att jag inte har saker inplanerade för det har jag, utan det beror snarare på att jag inte vill tänka framåt. Jag vill bara stanna i det här mellanrummet; den här utandningen, gärna för alltid. Gömma mig för verkligheten och slippa ta ansvar för något. Jag orkar inte bli en del av allt som snurrar och rör sig. Inte än. Och därför tror jag inte att jag är lycklig, inte på riktigt. Jag brukade ju älska att tänka framåt, planera saker och fylla alla sidor i kalendern. Nu vill jag bara andas, sova och dricka vin. Inget mer. Leva i dimman och låta alla andra utvecklas och växa så att jag själv slipper. Jag blir så less på mig själv. Var tog den duktiga flickan vägen? Jag saknar henne faktiskt trots att hon nästan stressade ihjäl mig.

GRATTIS GRATTIS GRATTIS!

Världens bästa mamma har nått en onämnbar ålder. Det firas med martini, cigg och en bra ljudbok. Precis så som hon vill ha det. Och är hon nöjd så är jag nöjd.

Midsommar

Så var min bästa högtid över för den här gången. Baksmällan idag är både fysisk och mental, som vanligt, och vädret passar perfekt för att bara ligga i en säng hela dagen. Så det tänker jag nog göra.

Bluebird

Åh, jag känner hjärtat utanpå

Jag är äldre än jag någonsin har varit men jag känner mig yngre än på länge. Det enda jag önskar mig är evighetsnätter och bubblor i blodet. Sådär så att hela livet känns som när man åker över ett gupp med bilen. Det kan vara en livsfarlig känsla, eller en nödvändig. Det återstår att se.

"Du står med hjärtat utanpå, fyrverkerier inuti 
Vi går i cirklar för vi har ingenstans att gå 
Jag tror vi tänker samma sak nu båda två"

Talking about the lights, the dirt, the shit that hurts

Hej mina fina vänner. Alltså ni på bilden och några till (ni vet ju garanterat vilka ni är). Fan vad glad jag är att jag har er. Genom dimmiga nätter, hjärtesorger och ålderskriser. Tänkte bara säga det. Puss.

1826 dagar

Idag har jag och Axel varit ihop i fem år. Det är faktiskt sjukt länge när man tänker efter. Han är den roligaste personen jag vet och min absolut bästa vän. Jag tror att han har räddat mitt liv mer än en gång.

2013

Jag har ju klagat en del på 2013 hittills. Sagt att det varit ett jäkla skitår och så. Men idag när jag gick igenom bilderna från hittills i år insåg jag att det faktiskt har hänt en hel del fint och bra under de senaste månaderna också. Inte bara tårar och ångest. Tack och lov för det. Och tack och lov för att det är sommar nu och jag snart kommer att ha ännu fler bra grejor att lägga på listan. Om jag bara tar mig själv samman.

Sommarens första suck

Som en blandning av den här, den här, den här och den här. Typ.

När slutar vita lögner vara vita?

Ibland måste man våga hoppa. Okej, så långt är vi överens. Men jag hoppade fan inte. Jag bara föll, föll, föll fast jag verkligen försökte hålla mig kvar. Det var inget beslut jag fattade, det bara blev. Och nu är jag liksom fast i något mellanläge. I en knivig sits. Glad i ena stunden, ledsen i nästa. Nej, jag kan som vanligt inte hålla fast vid en känsla, varken de bra eller de dåliga. Och jag kan som vanligt inte slappna av i att allt faktiskt är ganska okej.

Jag har förändrats mycket de senaste åren. Men samtidigt inte alls. Samma oro och grubbel som alltid. Ett annat sätt att vara ärlig. Mot mig själv och andra. Eller att inte vara ärlig, beroende på hur man ser det. Och så gråter jag mer.

Ibland vill jag bara skaka om mig själv. Titta menande djupt i ögonen och viska strängt:

Get yourself together, Paulina. För i helvete.

Drama queen

Vilken kväll. Ibland önskar jag att jag vore ung. Nu vill jag bara sova och inte vakna igen. För herregud vad jobbigt allt kommer att vara när jag gör det. Men jag hittade i alla fall en ny kompis på vägen hem. Jag ska försöka att inte glömma det. Och mina vänner är bäst i världen på något sätt.

Juni

Grubblar en del, som vanligt. Men känner mig ändå ganska tillfreds med allt. Är solbränd (med betoning på bränd) och tittar upp på en blå himmel nästan varje dag. På kvällarna promenerar jag upp i skogen och sätter mig vid sjön. Där står tiden stilla, och det är ju skönt. För i verkligheten gör den det inte. Den bara hastar fram som om den hade bråttom till något. Men jag känner inte att jag har bråttom. Jag skulle nog helst bara stanna här i början av juni för alltid. I helgen ska vi fira studenter. Jag kan inte fatta att det är fem år sedan jag stod där. De fem åren som har gått har förändrat precis allt. Inget är som det var. Och det är ju både bra och dåligt.

Livet