Orosrapport

Min bebis sparkar vilt i magen och alldeles runt hörnet pågår ett krig. Jag har gråtit i helgen. När vi var hos barnmorskan i fredags fick jag veta att jag ligger i riskgruppen för graviditetsdiabetes. Min mage är tydligen två centimeter för stor för sin vecka och så har jag diabetes i släkten. Det känns piss, även om jag vet att det inte är farligt. Jag har tagit det här kanske-beskedet oväntat hårt. Förmodligen för att jag riktar sorgen och ilskan mot blodsockret istället för det som pågår i världen. Det är helt enkelt för stort och läskigt. Ogreppbart. 

Imorgon ska jag göra fler tester och få veta hur det faktiskt ligger till, men jag har redan gett mig själv domen och vinkat hejdå till glass och godis i tre och en halv månad framöver. Jag kommer att sakna mina ananas split i soffan på kvällarna. 

Solen skiner nästan varje dag nu och februari är nästan slut. Fåglarna kvittrar på eftermiddagarna. Det kommer ju en vår. Frågan är vilken typ av vår det blir. Det sitter en galen man någonstans och avgör allt. Så känns det. Kanske sprängs världen innan jag hinner drabbas av sockerabstinens. Kanske blir allt bra. Vi får se.

Repris

Nostalgin har alltid varit min främsta drog. Den har lett till ett nästan sjukligt intresse av att bläddra i gamla dagböcker och fotoalbum, lyssna på låtar från tidigt 00-tal och prata om allt som brukade vara men som inte längre är. Dåtiden har känts romantisk, spännande och problemfri, nuet trist och vardagligt och framtiden skrämmande i all sin ovisshet. Så är det inte längre.

Förra helgen fick jag en kartong med bebiskläder från när jag och Isa var små. Mamma, som aldrig sparar något, hade alltså haft de där pyttesmå plaggen liggande på olika ställen i olika hus i trettio år. Man kan börja gråta för mindre. Men känslan av nostalgi uteblev. Istället slogs jag av längtan framåt. Att få klä min dotter i de kläderna. Att få göra alla saker med henne som mina föräldrar gjorde med mig. Hon kommer att uppleva allt för första gången och jag kommer att stå bredvid och hålla hennes hand. Det är en hisnande tanke. 

"Det blir som att vara med om alla fina minnen från barndomen igen" sa Anton en gång. Och kanske är det därför jag känner mig så lugn nu. Jag har fått en till chans.

Gravidlistan

När är du beräknad? 

14 juni 2022.

När fick du reda på att du var gravid? 

5 oktober 2021.

Hur tog du det? 

Jag tog det inte alls till en början. Kunde verkligen inte förstå att det var sant. Satt bara och stirrade på graviditetstestet. Sedan spottade jag ut snusen och ropade på Anton. 

När berättade du om graviditeten? 

Isa fick veta först, redan i slutet av vecka sju. Sedan berättade vi för några kompisar på en fest 5 november. Vi kunde inte hålla oss. Våra föräldrar fick veta lite senare för det kändes viktigt att säga face to face. 

 

Har du oroat dig mycket under graviditeten? 

Ja, hela första trimestern tänkte jag att allt skulle skita sig. Eller egentligen fram till rutinultraljudet. Nu vågar jag slappna av mer och tänka att det här kommer att hända. Och kanske förbereda mig lite mentalt på att livet kommer att vändas upp och ner.

Hur har graviditeten känts hittills? 

Jag mådde illa nästan konstant de första månaderna. Och tröttheten var förlamande. Har nog aldrig sovit så mycket som då. Strax innan jul (i vecka 16 typ) började jag känna mig mer normal igen. Nu känner jag mig inte alls särskilt gravid, utom att jag känner hur det rör sig i magen på kvällarna och att jag är tyngre än vanligt. 

Gillar du att vara gravid? 

Ja, det gör jag. Det känns liksom som om jag uträttar något även när jag bara ligger och jäser på soffan. Jag skapar liksom en person i min mage, det borde ju räknas?

Vad är dina favoriträtter? 

Mackor med ost och smör. Och glass, om det nu räknas som en rätt. 

Vad tycker du inte om i matväg? 

Har märkt att jag inte gillar stark mat lika mycket som vanligt. 

Vet ni vilket biologiskt kön det blir? 

Yes, det är en tjej. 

Hur tänker du kring förlossning? 

Det känns helt abstrakt och väldigt långt bort, men jag är inte livrädd som jag trodde att jag skulle vara.

Hur tänker du kring första bebistiden? 

Tänker på den med ett romantiskt skimmer. Försommar, ljusa nätter, mys hemma med familjen. Förstår dock rent intellektuellt att det kommer vara mycket brutalare än så. 

Har ni bestämt namn sedan innan? 

Vi var säkra på att det var en kille och där hade vi ett namn. Nu tror jag att vi har landat i vad vår dotter ska heta också, men det var inte lika självklart. Och så funderar vi på att köra helt utan mellannamn, vet inte om det är konstigt?