Sommar!

De senaste dagarna har det känts som sommar på riktigt. Eller ja, det är ju sommar på riktigt nu. Kan inte riktigt fatta det. Sommaren kom faktiskt. Vi klarade oss igenom den långa mörka jäkla vintern igen. Idag har jag ett dunkande huvud som jag tänker bota med solsken och jordgubbar.

Mat, mat, mat

Okej, alla som känner mig vet att jag älskar att äta. Jag kan bli så himla lycklig av en god måltid att det nästan inte går att jämföra med något annat. Men ibland är det jobbigt att tycka så mycket om mat som jag gör. Som till exempel när klänningarna börjar bli svåra att knäppa och man känner sig missnöjd med vad man ser i spegeln. På sistone har jag försökt att leva lite nyttigare. Jag har inte slutat helt med något; jag tycker alldeles för mycket om pasta, bröd och alkohol för att någonsin kunna säga hej då. Men jag har försökt att ha lite koll på vad jag stoppar i mig i alla fall. Och nu har det slagit mig: nyttig mat behöver inte vara mindre god än onyttig. Snarare tvärtom faktiskt. Fan vad mycket gott det finns som är bra för kroppen, om man bara tänker lite utanför sin vanliga "pasta och vin varje dag-box". Och vad glad jag är över att ha upptäckt det. Att vara nyttig behöver inte innebära olika jobbiga dieter eller svältkurer. Jag äter mig mätt varje dag och tar en glass precis när jag känner för det. Men jag tittar efter osötade bröd i affären, köper hem frukt i stället för godis och försöker för det mesta att fylla halva tallriken med grönsaker. Glass, ostbågar och vin smakar ju så himla mycket godare när man känner att man faktiskt har förtjänat det efter att ha ätit bra mat i några dagar. Bilderna här ovanför visar en del av det som jag har stoppat i mig på sistone; en salig blandning av nyttiga och mindre nyttiga grejor. Som sagt; jag har inte slutat med något eller förändrat mitt liv radikalt. Den enda skillnaden mot förut är att jag är mer medveten nu. Och jag märker att min kropp blir gladare och piggare av den lilla enkla skillnaden så jag tänker försöka hålla fast vid den. Det är ju faktiskt himla enkelt (även om jag ibland saknar att vräka i mig en hel påse ostbågar och fyra glas vin en vanlig tisdagskväll).

Och just det, en annan sida av min besatthet av mat går att beskåda här.

Festligheter

Igår fyllde min pappa femtio år. Det firades med buller och bång på golfrestaurangen och vi hade hur kul som helst. Nu är livet vardag igen, men det är okej det med. Idag var jag på gymmet för första gången någonsin och nu ligger jag och lyssnar på ett sommarregn.

En perfekt dag

När man längtar tar saker tid

Dagarna går och jag läser böcker, promenerar och andas. Majgrönska och solsken på näsan botar onekligen det mesta. Och i morgon ska jag få träffa min syster igen.

Att bli stor

Jag jobbar verkligen på det här med att vara vuxen. På att känna mig självständig, stark och avslappnad med mitt liv och med den jag är. Det går för det mesta helt okej. Jag vaknar på morgonen och kliver upp ur sängen. Jag gör saker på dagarna, om än inte särskilt mycket av värde. Springer, läser böcker, fotograferar och skrattar. Ja, faktiskt så skrattar jag. Ganska mycket och ganska ofta. So far, so good. Problemet är "motgångarna" och hur jag hanterar dem. Eller snarare inte hanterar dem. Jag blir liksom helt jäkla apatisk av minsta grej. Så fort något går emot; det kan röra sig om ett surt telefonsamtal, en lång kö eller ett utsmetat nagellack, så bryter jag ihop helt och hållet. Mina reaktioner är sällan eller aldrig proportionerliga till vad som faktiskt hänt. Och det är så jäkla jobbigt. Jag blir helt utmattad av att hantera mig själv och alla mina jäkla känslor. Det är inte okej att börja gråta för att det blåser ute eller att skrika på sin kille för att han "inte fattar att man inte kan äta glass varje dag". Nej, nu ska jag verkligen skärpa mig. Växa upp lite mer på riktigt. Samla ihop de överdimensionerade tonårskänslorna och kasta bort dem en gång för alla. Fem år för sent förvisso, men ändå. Jag måste bara bli av med det där som kryper under huden först. Önska mig lycka till.

Familj, bubbel och jordgubbar

Sommarhälsningar från Aspudden

24

Nu är jag verkligen vuxen. 24 år liksom. Jag kan inte ens fatta det. Men födelsedagen var väldigt fin. Bubbel, våfflor, solsken, blommor och häng med XL. Så himla mycket mer kan jag faktiskt inte begära. Jag känner mig mycket nöjd och belåten med min dag, men mindre nöjd och belåten med att jag nu har mindre än ett år kvar tills jag fyller 25. Men det tänker vi inte på nu. Idag är en ny dag. Den första på resten av mitt liv, typ.

Och just det; jag är typ ÖVERVÄLDIGAD av alla som hörde av sig till mig igår, via diverse olika kanaler. Det känns fint att ha så många bra personer i mitt liv. Och till er som bara skrev grattis för att ni skriver det till alla: tack i alla fall.

Min bästis

Det här med att få bo tillsammans med sin allra bästa vän; att få dela allt med den roligaste, smartaste och snällaste personen i världen, det är verkligen en lyx som jag aldrig riktigt vänjer mig vid. Jag är så himla glad över att ha honom i min lilla värld. Att vi har varandra. På tidiga måndagsmorgnar och suddiga lördagsnätter. När livet är svårt och när livet är lätt. I nöd och lust. I olika städer, åldrar, årstider och perioder. Hela tiden, även när jag är elak och skriker på honom. Herregud, vad skulle jag ha gjort med mig själv utan honom? Jag kan inte ens föreställa mig vad jag skulle ha tagit mig till. På mormors begravning lade han en arm om mamma och sa en sak som fick henne att le. Han är en sådan som alltid vet vad man ska göra och säga i jobbiga situationer. En sådan som bryr sig mer om andra än om sig själv, fast han ibland försöker spela lite tuff. Och den här våren har varit pissig på så många olika sätt, men jag känner att jag faktiskt klarar vad som helst om jag bara får komma hem till honom och somna på hans arm varenda kväll. Och det får jag ju.

"Jag finns i vindens lek över sommarängen"

Igår begravdes min mormor. Jag hade aldrig varit på en begravning förut och allt kändes mest overkligt och konstigt. Att hon faktiskt låg där i kistan liksom. Men samtidigt var allt högtidligt och nästan fint på något sätt. Alla hade ljusa kläder och kapellet fylldes av vårblommor och solrosor. Prästen pratade lite om mormor och hur hon var. Han sa att alla så klart har en egen bild av henne och kanske inte känner igen sig i varandras historier, och det stämmer nog. För jag kände inte riktigt igen hur han beskrev henne, trots att allt han sa var sant. För jag har ju mina egna minnen.

Jag minns hennes breda dialekt och konstiga (svär)ord. Jag minns hur hon brukade tjata om hur snygg Måns Zelmerlöw var, att hon hatade sådan musik som andra i hennes ålder tyckte om, när hon drömde att hon satt i kylskåpet utan huvud och stoppade mat i halsen och hur hon smällde Zacke på nosen när han tiggde. Jag minns hennes änglar och porslinsfigurer och den där jäkla kattstenen som jag tjatade till mig efter ett tag. Jag minns när hon frågade om hon fick hjälpa till att longera hästen, som om det var hur enkelt som helst. Jag minns när jag hörde henne trilla ur sängen men inte vågade gå in och fråga hur det gick. Jag minns när hon stod på verandan och sjöng "Sikta mot stjärnorna" det högsta hon kunde eftersom Lasse Holm stod på första tee. Jag minns när jag och Isa sov över i hennes soffa och lyssnade efter konstiga ljud. Jag minns hur hon avskydde all ny teknik och vägrade skaffa en dator. Jag minns hur små hennes ögon blev när hon skrattade. Jag minns hur hon rynkade på näsan när hon drack champagne på min student och att hon försökte övertala mig att bli ihop med Adam fast jag ville ha Axel. Jag minns hur hon sedan blev lika charmad av Axel som jag. Jag minns alla julkort och födelsedagskort och med hästar, blommor och katter. Jag minns hennes historier om olika Enköpingsprofiler och när hon berättade att Telia-pappan var en av dem. Jag minns hennes skrivstil, hennes röst och hennes skratt. Jag minns alla hennes bitska kommentarer. Jag minns sista gången jag träffade henne och hur hon var som hon alltid varit, fast ändå inte. Jag minns hur hon höll modet uppe och försökte vara stark. In i det sista.

Och på väg till kyrkogården, när allt kändes som jobbigast, fick jag mitt allra sista minne av henne. För plötsligt blåste en stor tromb upp på fältet bredvid bilen, trots att det hade varit vindstilla hela dagen. Den snurrade och snurrade och vi tittade förstummat på. För det var ju hon. I vinden, precis som det står i dikten som hon själv hade valt ut till begravningen. Hon ville bara visa oss att det var sant. Hon finns faktiskt i vindens lek över sommarängen, i höstens stilla regn, i solens spegelblänk på havet, i vinterns gnistrande snöflingor och i fåglarnas kvitter. Och det känns väldigt tryggt att tänka på.

Så jag lägger det där sista, viktiga minnet bland alla de andra på någon väldigt säker plats. Och jag lovar att aldrig glömma. Sov gott, lilla mormor. En dag är vi tillsammans igen.

Sanningen

Man kan skratta högst av alla. Man kan ha färgglada kläder och blommor i håret. Man kan låtsas att man inte bryr sig om något. Man kan få högsta betyg i allt. Man kan bli tillsammans med killen man drömde om i nästan två år. Man kan komma in på bästa utbildningen, få jobbet som alla ville ha och köpa lägenhet med ljusa golv och träd utanför fönstren. Man kan flytta till en ny stad. Man kan ha pengar på banken. Man kan dansa snabbt och fult. Man kan krama sina vänner hårt och länge. Man kan svara att allt är bra när någon frågar. Man kan lägga upp frukostbilder med ljusa filter på Instagram och skriva blogginlägg om solsken och hundvalpar. Man kan hänga vackra klänningar på rad i garderoben. Man kan köpa nya vårskor och låtsas att det betyder något. Man kan spela sin roll så bra att ingen märker att man är fejk. Man kan få folk att tro att man faktiskt är lyckad. Man kan till och med väcka avund.

Man kan dricka whisky till frukost. Man kan gråta i duschen. Man kan gå sönder inuti och ligga i sin säng i en hel vecka. Man kan förlora sin mormor och se sin mamma gråta. Man kan följa sin pappas kamp. Man kan gå på begravning. Man kan sluta på jobbet, dricka vin varje eftermiddag och vakna mitt i natten med hårda hjärtslag. Man kan drömma mardrömmar. Man kan vilja somna om varje morgon. Man kan sitta med telefonen i handen men inte våga ringa efter hjälp. Man kan skrika på sin pojkvän fast man inte vet varför. Man kan börja gråta för att det är slut på schampo. Man kan hata sig själv så mycket mer än man någonsin kommer att kunna hata någon annan. Man kan tänka på det varje dag i flera veckor. Man kan sluta svara i telefonen. Man kan bråka med sin syster fast man egentligen bara saknar henne. Man kan glömma hur det känns att känna något. Man kan tänka på hur det skulle vara om man inte fanns. Man kan längta bort.

Och man kan vakna en morgon av försiktigt solsken. Man kan få årets första fräknar och bruna knän. Man kan känna något litet i bröstet som nästan känns som en förhoppning. Man kan ha fina saker att se fram emot. Man kan inse att allt kanske inte är förgäves ändå. Man kan våga berätta sanningen för de som bryr sig. Man kan erkänna att allt faktiskt inte är så perfekt som det verkar, och att det inte behöver vara det. Man kan känna en vilja att leva vidare.

Man kan förlåta sig själv. Man kan bli fri till slut.

Första maj