Är det möjligt att ett år kan vara ens lyckligaste och olyckligaste på samma gång? I år är det tio år sedan 2008 när precis allt förändrades. När jag tittar tillbaka känns det så nära. Samtidigt kan jag inte förstå att det där livet var mitt.
Första halvan av året var bara fest, skratt och kompisar. Vi hade the time of our lives. Det var vår sista termin innan studenten och vi gick ut varje onsdag, fredag och lördag. Kom till skolan och luktade alkohol, hängde i solskenet på innergården och fokuserade på allt utom skolböckerna. Mest räknade vi ner dagarna tills allt skulle ta slut. Eller börja. Luften liksom vibrerade. Nu skulle vi snart vara vuxna och fria.
Vi hade temafester, åkte på studentkryssning och hängde tillsammans hela tiden. Jag fyllde 19 och firade med sommarfest och Singstar i lillhuset. Sedan gick vi på Amazon. Jag tänkte att de här vännerna vill jag ha kvar i resten av mitt liv. Hemma mådde alla bra. Allt kändes nästan lite för bra för att vara sant.
Och så var det dags för studentveckan med ölbrännboll, bal och flakfixande. En sista suck av allt vi kände till. Vi kunde inte riktigt fatta det. När den 31 maj slutligen kom var jag i upplösningstillstånd. Grät från det att de började spela ”Hej Monica” i aulan tills att jag plötsligt stod på dansgolvet på studentfesten med hatten på sned. Några timmar senare satt jag på skolgården vid min gamla lågstadieskola med studentmössan i handen. Bredvid mig hade jag någon som var viktigt då, men som snart skulle sluta vara det.
Strax därpå blev jag och Axel ihop. Min första pojkvän. Vi skulle komma att få nästan sex år med varandra efter det, men det anade nog ingen då. Vi bråkade oss igenom de första månaderna och det kändes som att hjärtat gick itu så många gånger att det slutade fungera som det skulle. Samtidigt var allt så spännande och nytt. Det mesta gick att förlåta.
Jag och Isa åkte till Cypern, den första resan tillsammans utan mamma och pappa. Vi brände oss massor, och såg kanske på varandra lite annorlunda efteråt. Resten av sommaren var en enda lång fest. Jag och mina vänner gjorde allt för att skjuta upp allvaret. Det kändes som vår sista chans att slippa vara vuxna. Trots att jag ofta oroade mig för framtiden mådde jag faktiskt bra. Jag visste ju så lite. Det var de sista veckorna innan världen krossades.
För sedan kom hösten, och allt tog slut på riktigt. Den 15 september 2008 kommer för alltid vara det datum som klöv tiden. Lyckan innan, och sorgen efter. Tomheten. Pappa åkte till banken och kom aldrig tillbaka. I alla fall inte som han var innan. Resten av året är en dimma när jag tittar tillbaka. Jag förstår inte hur jag överlevde. Ibland undrar jag om jag ens gjorde det.
Det var den absolut svartaste perioden i hela mitt liv. Den fick mig att omvärdera allt. Den jag var innan och den jag blev efter är så väsensskilda att det känns som två helt olika personer. Ibland funderar jag på vem jag skulle ha varit om 2008 hade varit ett annat år. Ett vanligt år. Men sedan inser jag att det är lönlöst att tänka så.
Idag är jag tacksam över att min pappa lever. Och för att varje dag som går är en dag längre bort från det som hände. Men tio år räcker inte för att komma över det. Jag tror inte att ett liv räcker.
