Oron

"Du och jag kände
varandra från början
Kände
Kände igen

Var rädd om dig
Jag är rädd

Ingenting får hända dig
Nej vad säger jag
Allt måste hända dig
och det måste vara underbart"

Mina ord räcker inte för att beskriva det här, Bodil Malmsten får hjälpa till. Jag har haft mitt barn hos mig i sex veckor och det är en helt ny oro som flyttat in. En sådan som inget biter på. På nätterna ligger jag vaken; räknar hennes andetag, lyssnar på hennes ljud. Inget får hända henne. Inget som är mindre än underbart. I resten av mitt liv ska jag kriga för hennes lycka, trygghet och lugn. 

Tre veckor

Nu har det gått tre veckor sedan Rutan landade på mitt bröst för första gången. Liten och varm. Störst av allt. Tre veckor som känns som hela livet, som ett ögonblick. Dagarna är dimmiga nu, nätterna också. Samtidigt ser jag tydligare än någonsin. Alla färger är starkare, klarare. Och känslorna... ja, var ska jag ens börja. 

Jag vill stanna tiden, jag vill spola fram och uppleva allt, jag vill att hon ska bli stor och stark, jag vill att hon alltid ska få plats i min famn. 

Hennes små tjut i sömnen. Hur klarade jag mig utan dem förut?