Det här blev ju inte riktigt som vi hade tänkt. 2020 är det konstigaste året någonsin. Vi har varit isolerade hemma i tre veckor nu, och det verkar inte finnas något slut. Hela världen är liksom satt på paus.
Utomhus börjar det bli vår, men det märker jag mest genom fönsterrutor. Gatorna är nästan tomma. Småföretagare går på knäna. Restaurang efter restaurang slår igen. Vi skålar med varandra genom skärmar, försöker för en stund låtsas att allt är lite som vanligt. Men trycket över bröstkorgen är där igen, och jag trappar upp min dos. Det hjälper inte.
Det här är på allvar. Folk är på riktigt rädda för sina liv. Min egen oro för jobbet, bröllopet och framtiden känns futtig. Men den finns där.
Jag saknar min familj. Mina vänner. Jag saknar till och med kollektivtrafiken. Att trängas med främlingar. Och jag saknar vardagen, den som ibland ätit upp mig av tristess. Jag inser att jag inte vetat vad riktig tristess är förrän nu. Men krukväxterna mår i alla fall toppen.
