söndag 21 september 2014

"Life has a gap in it. It just does. You don't go crazy trying to fill it like some lunatic."

Igår satt jag i soffan med ett glas vin och grinade högljutt över datorns tangentbord. Jag hade inte direkt någon vettig anledning men tårarna tog bara inte slut. Och precis då kom han hem och blev förskräckt och kramade om och frågade oroliga frågor. Jag är verkligen ingen okomplicerad person att leva med, verkligen inte lättsam eller härlig på något sätt. Men nu är det såhär och han verkar ju vilja vara med mig. Sjukt nog.

Jag borde verkligen lära mig att hålla distans till livet. Inte låta varje liten grej hamna under huden. Men jag påverkas så lätt av sådant jag ser, hör och läser. Och då slutar det med att jag sitter där och ifrågasätter allt. Tänker på hur livet blev och borde ha blivit. Ibland vet jag inte ens vad som utlöser alla känslor, de bara väller över mig på ett obehagligt sätt.

Precis som för Margot i Take this waltz
"Sometimes I'm walking along the street and a shaft of sunlight falls in a certain way across the pavement and I just wanna cry."

lördag 20 september 2014

Känslor hela tiden

Slutet kom för längesen men först nu ser jag eftertexterna mot horisonten. Och ingenstans spelar de den där låten som jag valde ut en gång för längesen.

Men vafan, låt det gå över bara.

söndag 14 september 2014

måndag 8 september 2014

Då och nu

Vad knäppt att det redan har gått fyra år sedan det var riksdagsval senast. Eller ja, på ett sätt känns det som att det gått två veckor och på ett annat som att jag har hunnit dö och födas flera gånger om sedan dess. Jag är verkligen rubbad inifrån och ut; skakad i själen. Vissa dagar är det en främling jag ser i spegeln, men grejen är den här: jag tror att jag gillar den här versionen bättre. Jag måste bara lära känna henne.

lördag 16 augusti 2014

15.11

Det hände en så konstig grej nyss. Jag stod och diskade och plötsligt pang bom bara blev jag sjukt medveten om mitt liv. Alltså, det var som att jag betraktade mig själv utifrån och liksom såg mig själv stå där i mitt eget kök klockan tio över tre en lördag och skrubba tallrikar. Vad sjukt, tänkte jag, att det här faktiskt är mitt liv. Att jag är en riktig vuxen person som faktiskt FINNS och GÖR SAKER som andra vuxna personer också gör. Typ diskar, betalar räkningar, dansar på barbord och sådant. Att jag är en del av världen. Att det här är mitt liv och att jag förmodligen inte kommer att få något annat, och att jag faktiskt är rätt nöjd med det. För i all sin enkelhet är det faktiskt rätt jäkla fint.

Okej, det där var det flummigaste jag någonsin tänkt/skrivit. Antingen är det något skumt i mitt nya diskmedel eller så har jag blivit galen. Tur att Anton äntligen kommer hem i morgon och räddar mig från mig själv.

måndag 11 augusti 2014

Dumma Småland!

Det borde vara förbjudet enligt lag att tvingas vara såhär många mil ifrån den man är kär i. I alla fall i tretton jäkla dagar. Det enda som är bra med att han är borta är att jag får tid över till annat. Som att gå till gymmet, laga mat, skura golven, läsa böcker och tvätta alla smutsiga klänningar. Men nu har jag gjort allt det så nu får han gärna komma hem igen. Sängen känns som ett hav och dagarna som år. Fy, vad tråkigt och trist allt är utan honom. Hur klarade jag nästan 25 år? Det är fan sjukt.

tisdag 5 augusti 2014

Förbi the point of no return

Den här sommaren har varit löjligt fin. Och skenat förbi, så klart. Och jag vet att jag säger det här hela tiden men fan vad jag har förändrats de senaste månaderna. Jag är någon helt ny nu och mår så himla mycket bättre. Känner mig starkare, modigare, roligare och mer lättsam.

Hela 2014 har varit bra egentligen, även om det var lite jobbigt där ett tag. För det ledde ju hit. Visst, jag var nära att ge upp några gånger men såhär i efterhand känns det som att allt var skrivet i sten redan från början. Det har inte alltid varit enkelt, men det har varit självklart. På något sätt har det det.

Det här kan ju vara den största klyschan någonsin men känslan inuti mig är att jag har kommit hem. Att jag har öppnat en dörr till något som verkade obekant men som visade sig vara tryggt och varmt. I början av året lovade jag mig själv att lära mig att vara ensam, men det behövde jag visst inte.

Och jag är så jäkla glad över det.

tisdag 29 juli 2014

Min favorit

Just nu finns det inget bättre i mitt liv än den här lockiga personen och alla äventyr han tar med mig på.

måndag 21 juli 2014

I stället för L.A. (och allt annat i hela världen)

Jag är så harmonisk just nu. Tänker hålla fast vid den här känslan så länge det bara går.

torsdag 17 juli 2014

198 dagar: "Sometimes good things fall apart so better things can fall together"

Nu har lite drygt halva 2014 gått. Egentligen finns det bara en sak att säga: Jag är knockad och förundrad. För vilka jäkla månader det har varit, på ett bra sätt. Visst, det började med hjärtesorg och tunga beslut. Jag gick ur ett långt förhållande och lämnade min första riktiga kärlek i spillror. Jobbigt så klart, men också viktigt. Sedan följde några dekadenta och sjukt roliga månader, där jag fick lära mig att bo ensam och "ta hand" om mig själv. Samtidigt började jag på ett nytt jobb och hade tusen förvirrade tankar i huvudet. Men för första gången på länge var jag själv huvudperson i mitt eget liv och det kändes (och känns) så himla skönt. Och mitt i allt träffade jag ju Anton. Världens finaste person. Jag förstod först inte att han skulle bli viktig för mig, men efter hand klarnade även det. Hela våren snurrade hur som helst förbi som i en virvelvind. Jag hade ingen egentlig koll på något men jag slängde mig utför stup och jagade drömmar, sådär som man måste göra ibland. Och jag fattade väl ungefär tusen asdåliga beslut men jag växte med varenda ett. Och här är jag nu. Ett drygt halvår senare, men det känns som en evighet.

Jag tycker så himla mycket mer om mig själv nu än vad jag gjorde förra året. Man skulle nog kunna säga att jag har gått och blivit min egen bästa kompis. Samtidigt har jag insett hur många fantastiska personer (både nya och gamla) jag har i mitt liv. Jag kommer ju verkligen aldrig behöva vara ensam vad som än händer. Det är en enorm trygghet. Och så har jag ju snubblat över kärleken igen. En helt ny sort, som inte går att jämföra med den förra. En magisk liten (eller ganska stor) känsla som jag inte vill ska försvinna på länge. Jag känner mig som sjutton år när han håller min hand och det är så fint. Han är nog det bästa med hela det här året.

Så, tack första halvan av 2014 för allt det här. Tack för jobbet, kollegorna, vännerna, tequilan, festerna, sommaren, kärleken, familjen och modet. Tack för den nya versionen av mig själv.

Och andra halvan, bring it on!

tisdag 15 juli 2014

Nu vill jag alltid stanna

Först gick det långsamt, sedan väldigt fort. Jag gav honom en sista chans en onsdag och på fredagen träffade han mina föräldrar. Nu känns det som att jag inte minns hur allt var innan. Allt har fallit på plats och inte ens måndagsmorgnar rör mig längre.

torsdag 10 juli 2014

Du och jag nu

Förra helgen var vi i Hälsingland och gick på 50-årsfest. Och det kanske låter hur töntigt som helst, men det kändes som att komma hem. Nattbad, skrubbsår, blomsterängar, foppatofflor och rosévin. Att ligga i soffan en hel dag och titta på tennis. Svalor, grillkol och spring i benen. Bartender special och Pissråtta med 240. En dammig höskulle. Eviga grusvägar. Calleth you, cometh I.

Och när vi satt på tåget på väg hem till Stockholm igen insåg jag något viktigt.

onsdag 2 juli 2014

Det knäppa med livet

Jag blir helt knäpp av tanken på att han har funnits hela tiden. Utan att jag har vetat om det liksom. För ett halvår sedan när jag fattade mitt livs svåraste beslut. För ett och ett halvt år sedan när jag grät varje kväll och drack whisky till frukost. För fyra år sedan när jag satt i världens minsta lägenhet och tittade på teve med någon annans hand i min. För sex år sedan när jag halsade vodka på en toalett någonstans. För åtta år sedan när jag hånglade och drack paraplydrinkar för första gången. För tretton år sedan när jag galopperade snabbt över gärden och skogsstigar. För nitton år sedan när jag började i skolan. Då fanns han. Hela tiden fanns han. Gick runt där i en annan stad med sitt lockiga hår och sina t-shirtar med tryck och hade ingen aning. Precis som jag. 

Och kanske var det hela tiden meningen att jag skulle missa det där tåget. Kanske var det bara en slump. Det spelar egentligen inte så stor roll.

måndag 30 juni 2014

Du är gåtan som jag aldrig löser klart

Allt började med ett inställt tåg. Det var i mitten av februari, hela världen var upp och ner och jag hamnade någon helt annanstans än jag tänkt från början. Och där var du. Med dina lockar och ljusa ögon och stora händer. Det absolut sista jag behövde egentligen, men shotsen på Debaser tyckte visst annorlunda. Det var början på min jobbigaste men roligaste vår någonsin. För herregud, vad vi har hållit på. Fram och tillbaka. Snabbt och långsamt. Snurrat runt i nästan hela stan och druckit alldeles för mycket billig tequila och öl. Ångrat oss och ångrat oss igen. Ja, jag har till och med gråtit några gånger (och jag gråter ju nästan aldrig). För det här var verkligen inte alls tanken. Jag skulle ju vara ensam nu, hitta mig själv och allt det där. Ta det lugnt och andas och lära mig att sova utan någon bredvid. Men så blev det alltså inte riktigt.

För på midsommarafton tog du tåget till mig, presenterade dig för min familj, klappade mina hundar och skrattade med mina vänner. Sedan sa du "Hur kan du inte fatta hur mycket jag tycker om dig? Jag kom ju hit för din skull." och så tog du min hand och frågade om vi inte skulle försöka. Lite grann i alla fall. Så nu har jag visst en pojkvän igen. En som måste se precis varenda fotbollsmatch som går på tv, som nästan aldrig svarar på sms och som lever på pulvermos och kall falukorv. Men en som har len hud, som tar med mig på nya äventyr och som säger att jag har gulliga framtänder. Jag har mött min överman i att äta snabbt och mycket, somna på soffan och hata att städa. Så jag ger upp. Jag kapitulerar.

Nu är jag visst din. 
Web Analytics