fredag 17 oktober 2014

Repris

Gjorde den här listan för nästan exakt ett år sedan. Allt var så sjukt annorlunda då. 

Vilken dag är det idag?
Fredag!!

Vad ska du göra ikväll?


Oklart. Förmodligen fastnar jag i soffan.

Säg två bra uttryck:


På jobbet skriker vi "ELIIIIT" klockan 13:37 varje dag. Det är kul. Annars säger jag "härligt" i typ varannan mening nu för tiden. 

Om du fick beskriva en perfekt dag, hur skulle den då vara?

Vaknar och har något att se fram emot. Tar det lugnt hela förmiddagen. Det är fint väder. Jag får hänga med folk jag gillar. På kvällen dricker jag alkohol. Typ så. 

Vad blir du glad av få höra att du är?
Duktig, rolig, snäll och sådant. (Obs! Är egentligen inget av det.)

Känsla prick nu:

Ambivalent. (Min vanligaste känsla.)

Vem saknar du?

Samma svar som för ett år sedan: min syster. 

Något som är asbra att ha:
Vänner. 

Vad är du bra på?

Att äta. 

Vad vill du ha?

Ett stabilare psyke.

Vad tycker du är roligt?

Att vara full. 

Vad är du dålig på?

Att ha is i magen. 

Hur ser du ut när du är nyvaken?

Som en crackhoe. 

Vem är du kär i just nu?


Fjanton!! Och för ett år sedan visste jag inte att han fanns. Så knäppt. 

Vad var det senaste du skrev i Word?
Skriver typ aldrig i Word. 

Får vi se hur du ser ut nu genom webbkameran?
Okej. (Ska duscha snart........)

Topp 6 artister enligt Spotify?
Abba, Adele, Simon Norrsveden, Linnea Henriksson och Lady Gaga. Sjukt skum blandning. Känns inte ens rimlig. 

Vad läser du nu?

Har tre böcker på nattduksbordet. Läser ingen av dem just nu. Orkar inte. 

onsdag 15 oktober 2014

15 februari

Nu har det gått åtta månader sedan jag klev in genom dörren till din lägenhet för första gången. Åtta månader sedan vi skakade varandras händer och log artigt. Vilken sjuk tanke, egentligen. Att jag någon gång blivit presenterad för dig. Att jag någon gång inte vetat vem du var. Och så är det inte ens särskilt länge sedan.

Jag minns inte mycket från den där första kvällen. Det mesta är en dimma. Vi spelade musik-quiz, skämtade om förlovningar och låste in oss i badrummet med rutigt golv och en dinosauriekopp på handfatet. Om jag hade vetat hur allt skulle bli hade jag nog ansträngt mig mer för att komma ihåg. 

Dagarna efteråt smsade vi om Petter Northug och öl. Jag skrev att jag gärna skulle träffa dig igen och du svarade "så klart" och så blev det. Flera gånger i veckan hela våren, men du "ville inte ha något seriöst". Inte jag heller, egentligen. Men i bland blir det inte som man tänkt.

För på midsommarafton tog du tåget till Flen, satte en blomsterkrans på huvudet och frågade om jag ville bli din. Och sedan dess får jag alltid somna och vakna bredvid dig. Sedan dess är det du och jag mot resten. Det är bland det bästa som någonsin har hänt.

Så tack, min fjant, för att du ändrade dig. För att du ändrade mig.

torsdag 25 september 2014

söndag 21 september 2014

"Life has a gap in it. It just does. You don't go crazy trying to fill it like some lunatic."

Igår satt jag i soffan med ett glas vin och grinade högljutt över datorns tangentbord. Jag hade inte direkt någon vettig anledning men tårarna tog bara inte slut. Och precis då kom han hem och blev förskräckt och kramade om och frågade oroliga frågor. Jag är verkligen ingen okomplicerad person att leva med, verkligen inte lättsam eller härlig på något sätt. Men nu är det såhär och han verkar ju vilja vara med mig. Sjukt nog.

Jag borde verkligen lära mig att hålla distans till livet. Inte låta varje liten grej hamna under huden. Men jag påverkas så lätt av sådant jag ser, hör och läser. Och då slutar det med att jag sitter där och ifrågasätter allt. Tänker på hur livet blev och borde ha blivit. Ibland vet jag inte ens vad som utlöser alla känslor, de bara väller över mig på ett obehagligt sätt.

Precis som för Margot i Take this waltz
"Sometimes I'm walking along the street and a shaft of sunlight falls in a certain way across the pavement and I just wanna cry."

lördag 20 september 2014

Känslor hela tiden

Slutet kom för längesen men först nu ser jag eftertexterna mot horisonten. Och ingenstans spelar de den där låten som jag valde ut en gång för längesen.

Men vafan, låt det gå över bara.

söndag 14 september 2014

måndag 8 september 2014

Då och nu

Vad knäppt att det redan har gått fyra år sedan det var riksdagsval senast. Eller ja, på ett sätt känns det som att det gått två veckor och på ett annat som att jag har hunnit dö och födas flera gånger om sedan dess. Jag är verkligen rubbad inifrån och ut; skakad i själen. Vissa dagar är det en främling jag ser i spegeln, men grejen är den här: jag tror att jag gillar den här versionen bättre. Jag måste bara lära känna henne.

lördag 16 augusti 2014

15.11

Det hände en så konstig grej nyss. Jag stod och diskade och plötsligt pang bom bara blev jag sjukt medveten om mitt liv. Alltså, det var som att jag betraktade mig själv utifrån och liksom såg mig själv stå där i mitt eget kök klockan tio över tre en lördag och skrubba tallrikar. Vad sjukt, tänkte jag, att det här faktiskt är mitt liv. Att jag är en riktig vuxen person som faktiskt FINNS och GÖR SAKER som andra vuxna personer också gör. Typ diskar, betalar räkningar, dansar på barbord och sådant. Att jag är en del av världen. Att det här är mitt liv och att jag förmodligen inte kommer att få något annat, och att jag faktiskt är rätt nöjd med det. För i all sin enkelhet är det faktiskt rätt jäkla fint.

Okej, det där var det flummigaste jag någonsin tänkt/skrivit. Antingen är det något skumt i mitt nya diskmedel eller så har jag blivit galen. Tur att Anton äntligen kommer hem i morgon och räddar mig från mig själv.

måndag 11 augusti 2014

Dumma Småland!

Det borde vara förbjudet enligt lag att tvingas vara såhär många mil ifrån den man är kär i. I alla fall i tretton jäkla dagar. Det enda som är bra med att han är borta är att jag får tid över till annat. Som att gå till gymmet, laga mat, skura golven, läsa böcker och tvätta alla smutsiga klänningar. Men nu har jag gjort allt det så nu får han gärna komma hem igen. Sängen känns som ett hav och dagarna som år. Fy, vad tråkigt och trist allt är utan honom. Hur klarade jag nästan 25 år? Det är fan sjukt.

tisdag 5 augusti 2014

Förbi the point of no return

Den här sommaren har varit löjligt fin. Och skenat förbi, så klart. Och jag vet att jag säger det här hela tiden men fan vad jag har förändrats de senaste månaderna. Jag är någon helt ny nu och mår så himla mycket bättre. Känner mig starkare, modigare, roligare och mer lättsam.

Hela 2014 har varit bra egentligen, även om det var lite jobbigt där ett tag. För det ledde ju hit. Visst, jag var nära att ge upp några gånger men såhär i efterhand känns det som att allt var skrivet i sten redan från början. Det har inte alltid varit enkelt, men det har varit självklart. På något sätt har det det.

Det här kan ju vara den största klyschan någonsin men känslan inuti mig är att jag har kommit hem. Att jag har öppnat en dörr till något som verkade obekant men som visade sig vara tryggt och varmt. I början av året lovade jag mig själv att lära mig att vara ensam, men det behövde jag visst inte.

Och jag är så jäkla glad över det.

tisdag 29 juli 2014

Min favorit

Just nu finns det inget bättre i mitt liv än den här lockiga personen och alla äventyr han tar med mig på.

måndag 21 juli 2014

I stället för L.A. (och allt annat i hela världen)

Jag är så harmonisk just nu. Tänker hålla fast vid den här känslan så länge det bara går.

torsdag 17 juli 2014

198 dagar: "Sometimes good things fall apart so better things can fall together"

Nu har lite drygt halva 2014 gått. Egentligen finns det bara en sak att säga: Jag är knockad och förundrad. För vilka jäkla månader det har varit, på ett bra sätt. Visst, det började med hjärtesorg och tunga beslut. Jag gick ur ett långt förhållande och lämnade min första riktiga kärlek i spillror. Jobbigt så klart, men också viktigt. Sedan följde några dekadenta och sjukt roliga månader, där jag fick lära mig att bo ensam och "ta hand" om mig själv. Samtidigt började jag på ett nytt jobb och hade tusen förvirrade tankar i huvudet. Men för första gången på länge var jag själv huvudperson i mitt eget liv och det kändes (och känns) så himla skönt. Och mitt i allt träffade jag ju Anton. Världens finaste person. Jag förstod först inte att han skulle bli viktig för mig, men efter hand klarnade även det. Hela våren snurrade hur som helst förbi som i en virvelvind. Jag hade ingen egentlig koll på något men jag slängde mig utför stup och jagade drömmar, sådär som man måste göra ibland. Och jag fattade väl ungefär tusen asdåliga beslut men jag växte med varenda ett. Och här är jag nu. Ett drygt halvår senare, men det känns som en evighet.

Jag tycker så himla mycket mer om mig själv nu än vad jag gjorde förra året. Man skulle nog kunna säga att jag har gått och blivit min egen bästa kompis. Samtidigt har jag insett hur många fantastiska personer (både nya och gamla) jag har i mitt liv. Jag kommer ju verkligen aldrig behöva vara ensam vad som än händer. Det är en enorm trygghet. Och så har jag ju snubblat över kärleken igen. En helt ny sort, som inte går att jämföra med den förra. En magisk liten (eller ganska stor) känsla som jag inte vill ska försvinna på länge. Jag känner mig som sjutton år när han håller min hand och det är så fint. Han är nog det bästa med hela det här året.

Så, tack första halvan av 2014 för allt det här. Tack för jobbet, kollegorna, vännerna, tequilan, festerna, sommaren, kärleken, familjen och modet. Tack för den nya versionen av mig själv.

Och andra halvan, bring it on!

tisdag 15 juli 2014

Nu vill jag alltid stanna

Först gick det långsamt, sedan väldigt fort. Jag gav honom en sista chans en onsdag och på fredagen träffade han mina föräldrar. Nu känns det som att jag inte minns hur allt var innan. Allt har fallit på plats och inte ens måndagsmorgnar rör mig längre.
Web Analytics