Jag försöker kapsla in varje ögonblick. Dokumenterar nästan desperat. Det är tusentals bilder på kamerarullen, inspelningar av hennes babbel om katter, förskolekompisar och bilar innan hon ska sova, långa listor över allt hon klarar av, säger, gör, upptäcker. Album och anteckningar. Men det går ju liksom inte att spara allt. Tiden är sand mellan fingrar, klockor som tickar. Dagarna går och vi vaknar upp igen och igen och hon är lite äldre varje gång och det blir bara roligare och jag älskar henne mer men jag vill hålla kvar alla versioner, krama hårt för alltid, aldrig glömma någonting. Hennes skratt när hon lär sig hoppa från bryggan, historierna om vad hon drömt, hennes små rädslor för klockan, olika "gubbar" och pottan på tv, försiktigheten som försvinner mer och mer, det flygiga håret, luggen som börjat hänga i ögonen. Hon är modig och rolig, nyfiken och vild. Ibland borrar hon de där ljusblå ögonen i mig och säger något superviktigt. Eller klappar mig på kinden och kallar mig "lilla mamma" (nej du får inte säga så, tänker jag då, inte nu, inte än, jag kommer börja gråta). Det är vår tredje sommar tillsammans och den sista med bara henne. Ibland tar hon sin lilla hand och knackar på min mage för att få kontakt med den som rumlar runt där inne. Hennes bror. Hon säger att hon vill att han ska komma ut, men naturligtvis förstår hon inte. Det gör ju inte jag heller. Att snart är hon inte minst längre.
Hennes lena små fötter och knäna med livets första skrubbsår. Hur sparar jag dem? Doften i hennes nacke när vi försöker sova oss genom de varmaste nätterna, hur hon uttalar sina nya ord (märta, lössa, nut och jilla om), den hisnande känslan när hon springer för snabbt i lite för stora skor över asfalten och hur hon smaskar i sig bär från buskarna. Det är ju bara nu. Nästa vecka har hon lärt sig något nytt, bytt ett uttal, upptäckt något annat. Kanske växt en centimeter och fått håret klippt. Min lilla tjej. Min lilla stora tjej.
För alltid ska du vara precis det, även om allt runtomkring blir annorlunda.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar