Det första halvåret handlade mycket om att göra Sundsvall till vår stad. Vi läste kurser som egentligen inte intresserade oss sådär jättemycket och ägnade den lediga tiden åt att utforska restauranger, affärer och gator. Allt var nytt. Allt var spännande. Jag minns när jag kom hem efter en av de första skoldagarna och glädjestrålande förkunnat att jag hittat min första norrländska vän. Direkt när jag träffade Malin för första gången kände jag att hon inte var som de andra i klassen; att hon var roligare och tog allt på lite mindre allvar, och hon blev min perfekta guide till det Sundsvall som jag ännu inte lärt känna. Hon tog med mig till nya caféer, berättade vad som var godast på menyn, bjöd med mig på fest, presenterade mig för sina vänner och visade vilka ställen som hade de roligaste dansgolven. En gång drog hon med mig på maskerad någonstans och vi rökte vattenpipa och drack hembränt ur röda plastmuggar och jag tänkte att folk i Sundsvall är nog lite galna ändå, för det verkade så. På sommaren drog Malin även med mig på min första (och enda) gatufest. Man är nog ingen riktigt Sundsvallsbo förrän man varit på på den beryktade gatufesten för första gången.
Jag och Axel trivdes så himla bra med att bo tillsammans. Vi åt goda middagar, skrattade nästan hela tiden och bråkade aldrig. Aldrig någonsin tänkte vi att 22 kvadrat skulle vara för litet för två. Ganska snart skapade vi egna, nya vanor och traditioner. Lunchbuffé på thaistället vid tunneln, promenader längs ån, Skavlan, En idiot på resa, varmkorv på torget, surrande kylskåp, tentaplugg med honom i sängen och mig i soffan, stjärnchips med ost- och löksmak, clubsandwich på Allstar, Strongbow för att fira lyckade tentor, nudlar från det lila paketet och tappra (och ganska misslyckade) försök till storhandling.
Men allt fram till hösten var ju egentligen bara väntan. För det var först då som allt började på riktigt. Journalistprogrammet; anledningen till att vi flyttat till Sundsvall, det som jag egentligen alltid velat göra, mitt viktigaste beslut och kanske hela min framtid. Det dröjde bara några dagar innan jag förstod att jag verkligen hamnat rätt. Föreläsningarna var intressanta, lärarna engagerade och hjärtat slog hårt i mig av entusiasm. Och vi som tidigare aldrig träffats blev en riktig klass ganska snabbt. Lärde oss varandras namn, bildade små gäng, drack oss fulla tillsammans och berättade hemligheter. Nollningen pågick i två veckor och sedan var det som att vi alltid varit klasskompisar. Vi satt i små lägenheter på helgerna och drack vin och spelade spel, dansade på trånga dansgolv och kom till föreläsningarna med rufsiga hår och tom blick. Ändå lärde vi oss så himla mycket. På bara några veckor var hela min bild av journalistiken förändrad, och jag var livrädd och fantastiskt engagerad och taggad samtidigt.
Tiden gick, veckorna blev till månader och jag hittade nya personer att tycka mycket om, nya delar av utbildningen som intresserade mig och nya platser i Sundsvall att göra till mina. Nu har det varit den 14 januari för tredje gången i Sundsvall, och nu blir det inga fler. Lägenheten är tömd och städad, nycklarna tillbakalämnade, adressändringen gjord och vi har ätit vår sista clubsandwich på Allstar. Nu är det över. Herregud, vad svårt det är att fatta. Men nu väntar nya äventyr, och jag är helt säker på att det kommer att bli fantastiskt.
Men Sundsvall, jag glömmer dig aldrig. Jag vet inte vem jag skulle vara om jag inte hamnat här. Jag skulle i alla fall vara så himla mycket kunskap och så himla många vänner fattigare. Och jag skulle inte ha ett halvårs arbetslivserfarenhet i bagaget eller en praktikplats på en av Sveriges största tidningar. Jag skulle helt enkelt vara väldigt mycket mindre, på många sätt. Här kommer ett gäng bilder (och ett soundtrack) från de här två åren. Minnen som har fastnat i mitt hjärta för alltid. Hejdå Sundsvall.
