tjejen i den vita hatten (fyra år senare)

idag har det gått fyra år sedan vi tog studenten. det känns som att jag har levt flera livstider sedan dess. jag har pluggat vid två olika universitet, fixat en examen, haft fyra jobb, fått killen jag ville ha, röstat i ett riktigt val och flyttat femtio mil ifrån min familj. många av de grejorna hade jag inte en tanke på för fyra år sedan. visst, killen tänkte jag på mest hela tiden redan då och innerst inne visste jag nog ungefär vad jag ville plugga men annars var jag ganska lost. jag minns ärligt talat inte mycket alls av vem jag var för fyra år sedan. det har hänt så mycket sedan dess.

under fyra år hinner många drömmar födas och dö. jag har haft så många olika visioner i mitt huvud att jag inte ens minns alla längre. och jag har fortfarande inte kommit på vad jag egentligen vill med mitt liv.

numera räknas nog jag och mina kompisar som vuxna i de flestas ögon. men inuti känner jag mig precis som tjejen i den vita mössan. jag kan fortfarande varken laga mat eller hålla rent omkring mig. jag vet inte vad ministrarna heter och jag slösar hellre än jag sparar. jag har över 200 högskolepoäng men jag kommer inte ihåg något från tentorna. jag dricker för att bli full, inte för att det är gott. jag laddar ner musik, blir svartsjuk för ingenting och läser bara ungdomsböcker. jag är samma som då, bara med lite mer skinn på näsan.

men faktum kvarstår; det är fyra fucking år sedan jag tog studenten. jag borde verkligen vara lite mer vuxen än vad jag är.

snabbvisit

vi är i sundsvall igen. nu ska jag gå ut och dricka vin med min klass för sista gången den här terminen. fint.

LYCKA LYCKA LYCKA

helgen som gick var spektakulär i all sin enkelhet. jag ville trycka på pausknappen hela tiden. "får livet ens vara såhär fint?" tänkte jag flera gånger. nu är det måndag och ganska grått men jag kommer kunna leva på de senaste dagarna ett bra tag.

sockerdricka i hela magen

för ungefär ett halvår sedan läste jag på en blogg om en tjej som ville göra en bok om hur folk träffat sina pojk- och flickvänner. jag skickade iväg ett mail med min och axels historia och tänkte inte mycket mer på det. men texten kom i alla fall med och idag var det dags för slututställning på berghs. jag var såklart tvungen att åka dit och se resultatet med egna ögon och det var så himla fint. tove heter tjejen bakom idén och hon har ritat bilder till alla historier. hennes monter var det finaste jag sett och det var så kul att träffa henne. jag åkte hem från stockholm med en bok med 24 gulliga kärlekshistorier, varav en är min och axels, och två fantastiska tavlor med motiv som betyder så himla mycket för mig. hallonsoda, vodka och en sliten sjömansmössa. plötsligt känns den där kvällen för fem och ett halvt år sedan närmare än någonsin.

HELG

den här fredagen visade bli så himla mycket bättre än jag vågade hoppas på. allt tack vare ett telefonsamtal strax innan middagen. axel kommer hit imorgon. han bokade biljetterna ikväll på ren impuls. ganska olikt honom men himla fint. och så ska ju jag och annG iväg på en spännande grej också. den här helgen blir nog bra.

ljusning

jag ska sluta upp med tonårsdramatiken. jag är ju trots allt tjugotre och har så mycket stabilitet i mitt liv att det nästan blir tråkigt. jag skriker nästan aldrig längre.

hur som helst; ikväll ska jag skriva så att fingrarna glöder och sedan titta på film. är inne i en titta på film-period och det är skönt. så mycket bättre än nätshoppa för flera tusen- och dricka alldeles för mycket vin-perioder, som jag också brukar ha ibland. för övrigt tror jag att jag kan ha två fina veckor framför mig. det känns så.

wicker park

igår såg jag en film som fångade mig totalt. jag hade ingen aning om vad jag skulle förvänta mig innan och inte förrän i slutet förstod jag allt. men den var så sjukt romantisk och otäck på samma gång. älskar sådant. sedan gjorde det absolut ingenting att josh hartnett var med.

vad hände med våra stora drömmar?

jag är så avundsjuk på alla som går sista terminen på gymnasiet nu och som kommer att ta studenten om några veckor. det var verkligen den bästa och finaste tiden. så mycket förväntan i luften, så många oskrivna blad. och jag känner mig redan så himla gammal nu när jag tänker tillbaka på det.

drama_queen_89

känner mig som en jävla tonåring när jag ältar hur lite alla förstår mig. fan, ska det behöva vara såhär för alltid? är livet inte mer? jag blir så ledsen och tom när jag tänker på min framtid för jag kan liksom inte se den. efter tre års studier, över 200 högskolepoäng, en examen och nu till och med lite arbetslivserfarenhet vet jag fortfarande inte alls vad jag vill med mitt liv. kanske mindre än någonsin. och alla bara himlar med ögonen åt mina försök att få någon att förstå hur det känns att man kanske slängt bort halva sitt liv på något som inte kommer att göra en lycklig. kan en karriär någonsin göra en lycklig? finns det folk som trivs på sitt jobb, som på riktigt längtar efter att gå dit? är det jag som tänker fel, som har fel inställning, som är lat, trög och otacksam? för när inte ens de som brukar få allt att kännas bättre verkar vilja ge mig rätt, känns det som att det faktiskt är jag själv som är skyldig till hur jag mår. att det här är mitt eget fel och att jag borde växa upp någon jävla gång. jag är tjugotre år nu och känner mig mindre än någonsin. ingen förstår och jag vill helt ärligt bara skrika. fan, varför kan jag inte bara komma på en handling till en jävla bok och skriva den och sälja miljoner exemplar och bli rik och kunna slappna av lite i själen. för det är det här med att slappna av som jag inte klarar av. jag är alltid rädd, nervös, spänd och stressad. hela tiden ligger något jobbigt och skaver någonstans. det mesta bottnar i att jag är så rädd för att göra fel. jag vågar inte sätta mig själv i obekväma situationer och jag mår dåligt så fort jag inte känner mig helt säker på något. är jag kanske en sådan person som inte "tillåter sig själv att vara lycklig", en sådan man läser om och skrattar åt för det är klart att alla vill göra sig själva lyckliga? jag vet verkligen inte. jag vet bara att jag egentligen inte borde klaga men att jag gör det ändå. ofta och mycket. och att de som brukar trösta och ställa upp har slutat med det för att de inte längre förstår. jag är obegriplig även för mig själv. men det är tisdag och jag har ångest och jag kan inte tänka på min egen framtid för det känns som att den inte finns.

sommaren kom i år också

FRIHET // FRAMTID

det här låter nog som världens största klyscha men jag har kommit på att det jag strävar mest efter i livet är frihet. jag vill kunna bestämma själv och inte vara bunden av något, allra minst tider. när jag tänker på min framtid ser jag inga åttatimmars arbetsdagar, tidiga morgnar eller stressklumpar i magen. och jag vet inte hur jag ska slippa allt det där jobbiga eller på vilket sätt jag ska uppnå friheten som jag så desperat längtar efter men jag vet att det måste gå. jag kommer aldrig att bli lycklig med sex lediga veckor om året och ångest varje söndagskväll. jag behöver känna att jag gör något viktigt, något som jag brinner för och något som känns rimligt att avsätta nästan halva livet åt. jag är inte rädd för att jobba hårt men jag vill göra det på mina egna villkor och jag vill att det ska kännas i hjärtat att det är rätt. som tur är tycker axel likadant. vi har pratat om det här så många gånger och en dag ska vi nog hitta ett sätt. det måste väl finnas något som får oss att brinna, längta och känna bra saker? något som känns meningsfullt, viktigt och roligt på samma gång? eller?

ensam igen (igen)

 

fyra fina dagar fick vi och nu har han åkt igen. men den här gången är sista gången och snart får vi den där vardagen tillbaka. som jag har längtat.

pappas födelsedag