om att bestämma själv

jag har kommit på att det jag behöver mest är frihet, eller i alla fall känslan av frihet. för att motivera mig själv att orka åka till jobbet tänker jag "jag skulle faktiskt kunna skita i det och sjukskriva mig, ingen skulle kunna säga något om det" och den vetskapen räcker för att jag ska orka ännu en dag. att veta att jag har möjligheten att göra vad jag vill, får mig att stå ut med att göra saker jag inte vill, typ. jag vet inte hur länge den här principen håller eller hur länge det går att lura sig själv på det här sättet men jag hoppas på sisådär sju veckor för det är så länge jag har kvar i "arbetslivet" för den här gången. och helt ärligt, det är faktiskt mycket jobbigare att jobba än att plugga. så himla mycket mer press och ont i magen över att göra fel. jag tänker njuta av mina sista termin på universitetet så himla mycket. och ännu mer tänker jag njuta av mina lediga dagar den här sommaren (nästa vecka jobbar jag bara tisdag och onsdag!) och min och axels resa i augusti. tills dess kommer jag dock att köra med den fejkade frihetskänslan; att liksom få mig själv att känna att varje grej jag gör är ett eget val. och så är det väl egentligen. jag går till jobbet för att jag bestämmer mig för att göra det. och nu knyter jag på mig mina löparskor och ger mig ut i regnet för att jag själv vill (eller?).

we sure are cute for two ugly people

i don't see what anyone can see in anyone else but you.

födelsedagsbarn

idag fyller min mamma år. det firades under kvällen med pizza, vin och presenter. av mig fick hon ett martiniglas med carolina gynning-motiv. hehe.

midsommarafton 2012

igår firade vi den sista midsommaren någonsin på storön. allt var perfekt, till och med vädret. sedan åkte vi in till stan och hängde med vänner resten av kvällen. det blev dramatiskt ett tag men slutade lyckligt, som vanligt.

"living the dream. one mistake at a time"

girls är precis så bra som alla säger. längtar ihjäl mig efter nästa säsong.

mitt andra hem

mycket är på väg att förändras. om några veckor kommer min farmor och farfar inte att bo några hundra meter härifrån längre. de ska flytta till en annan stad. och allt på norrtorp utom vårt hus och stallet kommer att tillhöra någon annan. en främling. det känns så konstigt. vi kommer aldrig mer att dansa runt midsommarstången framför herbret, äta söndagsmiddag under kristallkronan i matsalen, värma oss vid brasan i finrummet, brottas med hundarna på stora mattan, kasta golfbollar i vattnet, ta årets första dopp från bryggan, galoppera på gärdet, springa snabbt på gräsmattan, plocka svamp i skogen, ta en spontanfika vid det runda bordet i köket, äta fruktsallad framför teven, tjuvkika på golfspelarna på rangen, trängas i världens minsta lekstuga, cykla på tennisplanen, ha skattjakt i alla rum, sova över i farmor och farfars säng, sitta i de knarrande gröna fåtöljerna, leta efter maskeradkläder i farmors avlånga garderob, leka med pappas gamla leksaker och läsa hans gamla böcker, plocka sju sorters blommor i skogen bredvid huset, äta farfars egna färskpotatis och rädisor, fira skolavslutningar, påsk- och midsommaraftnar och födelsedagar på den inglasade verandan, måla ägg och fläcka ner hela bordet, bli rädda för tavlan ovanför trappan, sitta vid datorn på kontoret och titta på gamla bilder, fiska kräftor, ta bryggbåten ut på vattnet, undersöka alla gamla verktyg i garaget, ta gatorn upp till kvarnsjön, plocka blåbär på hemliga ställen eller tjuvlyssna på de vuxna på nedervåningen. jag vet att vi inte gjort många av de här sakerna på flera år men det känns ändå tomt. jag önskar att jag kunde spola tillbaka tiden och ta vara på allt bättre. jag önskar att allt kunde fortsätta vara som det alltid varit.

att klippa och klistra

hittade min gamla klippbok från gymnasiet. en så himla rolig grej att ha. blev inspirerad att börja fixa med bilder igen men problemet är nog att jag har för många. jag kan liksom inte välja vilka som ska få vara med i albumen. ett lyxproblem kanske, men ganska jobbigt ändå. hade tänkt göra år för år typ. får se hur det blir.

hamnen i nyköping

ikväll åt vi på restaurang för att fira att vi varit tillsammans så länge. vi började med att inte komma överens om vem som skulle få dricka alkohol – det slutade såklart med att axel fick sin öl – och sedan åt vi supergod mat och glass med strössel innan vi skyndade oss hem till sverigematchen på teve.

14 juni (och jag ska älska dig för alltid)

fyra år är ingen överväldigande tidsperiod. ungefär 1500 dagar bara. man hinner ta studenten, flytta hemifrån, byta stad och skaffa sig en utbildning men inte så mycket mer. visst, man skulle kanske hinna gifta sig, skaffa barn och köpa hus också men det beror lite på hur man prioriterar. hur som helst; fyra år är inte en stor del av livet. inte för de flesta i alla fall. och inte för mig. men fyra år är också en evighet. för idag är det fyra år sedan axel blev min på riktigt. jag hade nästan gett upp hoppet efter arton månaders väntan men så stod han plötsligt där med kortklippt hår och finurligt leende och sa att jag fick bli hans. på riktigt bli hans. att vi skulle vara varandras pojkvän och flickvän istället för det där smset klockan tre på natten och msn-konversationen utan slut. han vågade inte ens säga det på svenska men jag kysste honom på den där parkbänken och sedan dess är det vi. och fyra år är ingenting om man jämför med för alltid men just idag känns det som hela livet.

önskan

den här sommaren har hittills inte riktigt imponerat på mig. visst, vi har haft några fina kvällar men fräknarna på min näsa har börjat blekna bort efter (vad som känns som) flera veckor utan sol. nu längtar jag så himla mycket efter att sitta på en gräsmatta under ett träd med mina vänner och inte frysa det minsta lilla.

24 timmar

det här med tid känns så himla knäppt ibland. som nu. för ett dygn sedan snubblade jag runt på en gräsmatta med mina bästa vänner och ett gäng nybakade studenter. om ett dygn sitter jag på redaktionen och kör första kvällspasset för sommaren.

NI ÄR BÄST

det slutade regna och vi ramlade runt på en stor gräsmatta halva kvällen. annars dansade vi mest på bord och låtsades vara yngre än vi är. jag drack lite för många shots, tappade bort min linsskydd och skrattade åt allt. innan trodde hade jag trott att jag skulle känna mig fylld av vemod men så blev det inte alls. det var ju såhär det var meningen att det skulle vara. och jag kan se klart. jag tycker så mycket om mina vänner. och min kille, som kastade runt mig på dansgolvet och sluddrade att jag var fin. någon gång strax innan stängning snodde vi någon annans taxi och åkte hem. nudlar i ett halvmörkt kök och sedan somnade vi tätt intill. jag känner mig lycklig, som om jag hittat något som jag letat efter ett tag. imorgon börjar mitt tuffa sommarschema på jobbet och inte ens det känns jobbigt.

SVERIGE

mitt bästa land. mitt hem. jag skulle aldrig vilja bo någon annanstans. jag tycker om den svenska mentaliteten; att allting alltid känns lite vemodigt, att vi alltid blir lite för fulla, att vi aldrig sätter oss bredvid varandra på bussen. de långa, kalla vintrarna då vi stänger in oss och fryser i ett halvår. somrarna när det är ljust dygnet runt. fredagsmyset med tacos och färdiga dipsåser, lekprogram på teve och boxvin. att vi älskar sommaren så mycket att vi firar med stor fest när den kommer. blommor i håret och konstiga danser kring en stång. för en utomstående framstår vi säkert som en stor sekt. kräftor och nubbe och julskinka. att måla ägg på påsk och vara full på studenten. blonda tjejer med skinnjacka, svarta tights och converse. jeans. att vi tittar på kölappen varje gång det plingar till för att försäkra oss om vilket nummer vi har. köttbullar med lingon. att vi alltid reagerar likadant när våra lag åker ur em, vm eller os. vår vackra flagga och att vi inte riktigt vågar vara stolta över den. hur vi bara vågar prata med främlingar i nödsituationer eller när vi druckit. dofterna när sommaren precis börjat. att de flesta av oss tar så väl hand om sina djur. hästarna i hagarna nästan överallt. norrland. alla sjöar. hur vi blir andra när vi åker utomlands. systembolaget. varmkorv med bröd och ketchup på en mack någonstans. att åka bil genom hela landet. kossor. de röda husen med vita knutar. myggorna som tvingar oss att gå in när vi tänkte sitta ute. flintasteken. att någon tänder ett ljus på julafton och vi tittar på disney. hur vi följer teveserier slaviskt. att alla joggar. att alla älskar att hata SJ. hur vi tittar på klockan när vi möter någon vi inte riktigt vågar hälsa på. limpmackor med ost och prickig korv, hemmaodlade tomater och smågodis. snus och saltlakrits. jämställdhet. pappor vid grillen. att sitta ute så fort det blir sommar fast det egentligen är för kallt. att spela kubb. dimma på fälten tidigt på morgonen och hur vi säger att det är älvorna som dansar. falukorv med pulvermos. att alla älskar kent. granskogarna utan början och slut. ordet lagom (så himla praktiskt ord!). att vi inte går i kyrkan men tror på "något" och ber till gud så fort det händer något hemskt. att åka till thailand. ironi. att stå i kö. zlatan. villa, volvo, vovve. hur vi tänker så noggrant innan vi fattar beslut. att inget sker på impuls. att resa efter gymnasiet. att hitta sig själv. kungafamiljen och hur vi älskar att läsa om den. stora solglasögon. killar som har kalsonger under badbyxorna. att vi är så lydiga. hur vi skäller på kvällstidningarna men köper dem varje dag ändå. att blanda sprit med läsk och spela ölspel varje förfest. foppatofflor, tavlor där allt är svartvitt utom något och att byta om till "något bekvämare" när man kommer hem från jobbet. matprogram på teve där man kan se recepten på internet. långbord, kräfthattar, ljuslyktor, marschaller och glitter. att vi sjunger innan vi dricker sprit. att vi sjunger när vi druckit för mycket sprit. att ha ord på väggarna och fotografera allt. svenska författare och hur de tar sig själva på allvar. att fira namnsdagar. glädjen vid första tussilagon för året. att smsa istället för att ringa. att säga "vi är bara vänner" i början av ett förhållande. att adda alla på facebook, även de vi hatar. älgar. äppelträd, körsbärsblommor och liljekonvaljer. att höra göken och lommen. att gå barfota. medelålders män som spelar golf. att kunna texten till alla gyllene tider-låtar. hur vi hatar våra hemstäder för att alla "snackar så mycket skit". att längta bort. att ha ketchup på allt. smultron på strån. och jordgubbstårta med grädde.

att vara femton år och helt ensam (fast ändå inte)

hur är man ensam? jag brukade vara så bra på det men nu minns jag inte längre hur man gör. jag minns inte hur man ligger i sin säng och saknar någon som man inte vet saknar en tillbaka. jag minns inte hur man ligger vaken en halv natt och grubblar över borttappade sms eller tvingar sig själv att inte svara bara för att han inte svarade sist. allt det där jag drömde om har blivit självklarheter i mitt liv.

jag var en ganska typisk högstadie- och gymnasietjej på många sätt. jag lyssnade på sorglig musik medan jag gjorde mina läxor och fantiserade om hur allt skulle bli och med vem. jag fick fjärilar i magen och rodnade alldeles för lätt, samtidigt som jag låtsades att jag verkligen inte brydde mig. efter ett tag insåg jag tjusningen med bubblande cider och dimmiga nätter och började spendera varje fredag och lördag med vänner och främlingar i olika lägenheter. i smyg ville jag bara att någon skulle tycka att jag var speciell, men det tyckte nog ingen. inte särskilt länge i alla fall. jag var den ultimata tonårsklyschan och kunde känna mig ensam mitt i en folkmassa. det mesta i livet kretsade faktiskt kring den där satans ensamheten trots en kärleksfull familj och en hel hög med fina vänner. jag var ju inte alls ensam men det kände så. jag antar att det är så det är att vara femton, sexton och sjutton.

men hur kan man känna sig så stressad när man är så ung? när vi började i gymnasiet minns jag att jag kände mig som den enda i hela skolan som aldrig varit kär eller ännu värre; aldrig haft någon som varit kär i mig. visst hade jag hållit några händer och spelat bra teater några gånger, men man kan aldrig tvinga fjärilarna i magen att dansa. jag kände mig totalt känslomässigt avstängd och kunde inte ens föra normala konversationer med någon jag tänkte att jag tyckte om. när jag träffat axel blev det bara ännu värre. varje gång vi sprang på varandra i korridorerna sa jag något konstigt och dumt och ångrade mig i flera timmar efteråt. och jag brukade vara tvungen att dricka en fjärdedels vodkaflaska för att ens våga gå fram till honom när det var fest. jag var klumpig, obekväm och stel i flera månader och kunde inte förstå varför han gång på gång tog min hand och frågade om jag ville följa med. men efterhand växte osäkerheten bort, inte för att jag blev mer säker på honom och hans känslor utan för att jag blev mer säker på mig själv. och under sista året på gymnasiet var jag nog ganska cool, om jag får säga det själv. trots att jag inte alls visste om det skulle bli något mellan mig och axel kände jag en trygghet som jag aldrig känt förut.

nu känner jag mig nästan aldrig ensam, inte ens när jag är det. de sorgliga låtarna når mig inte. jag kan gråta till filmer och teveprogram eller om jag tänker för mycket på hur allt var eller hur allt kanske blir, men jag är inte rädd för att behöva genomgå livets svårigheter på egen hand. jag vet ju att jag har någon som finns där så fort jag behöver det och som kommer att knuffa mig i rätt riktning på ett eller annat sätt. det känns tryggt och bra och ibland önskar jag att jag kunde åka tillbaka i tiden och viska till mitt femtonåriga jag att jag inte behöver oroa mig, i alla fall inte över just det där med att aldrig hitta någon att dela allt med.

såhär i efterhand kan jag nästan längta tillbaka till tonårsromantiken. för det var ju ganska fint ändå. att gå runt med hjärtklappning i skolan för att man kanske, kanske skulle springa på honom. att gråta hela nätter för att man skickat det där smset som han sedan inte svarat på. och att inte alls veta hur saker och ting skulle bli. jag såg inte mig själv som en typisk tonåring men det var jag. när jag läser mina dagböcker från då kan jag inte låta bli att le åt stereotypen. jag var precis som alla andra högstadie- och gymnasietjejer. osäker, klumpig, dramatisk och med ett enormt bekräftelsebehov. ganska mycket som nu alltså, men på ett annat sätt. och för att avsluta det här med ännu en klyscha; jag är så jävla glad att jag hade alla de där ensamhetskänslorna då för annars hade jag inte blivit den jag är idag och jag är faktiskt ganska nöjd med den jag blev, tro det eller ej.

till dig, till dig och till dig:

det känns som att många små kärlekshistorier tagit slut på sistone. jag vet så himla väl hur jobbigt det känns att vara hjärtekrossad när världen är som vackrast. då är man det hellre i snöslask och mörker. det passar liksom inte att ligga i sin säng och gråta när träden precis slagit ut och solen aldrig går ner. det krävs väl ungefär en säsong för att kunna stå lite stadigt på benen igen. det kommer kanske att svida länge men det kommer inte att vara nattsvart en hel sommar. det får man helt enkelt bara ge sig fan på.

"det blir inga fler internskämt och inga nya rekord. men vad hade jag trott? det är ju försommar och den årstiden tar alltid ifrån mig det jag vill ha. det är en trend som ännu inte brutits."

så skrev jag en gång, men så är det inte längre. nu har jag ett pärlband av fina maj och juni bakom mig. hjärtesorg går över, så är det ju. men det är svårt att tro när man är mitt uppe i det. när det känns som att man återigen förlorat tron på att allt en dag kommer att bli som man vill. det värsta att höra när man är heartbroken är att det finns andra och att man är värd något bättre, för herregud man vill ju inte ha någon annan. jag har kanske aldrig blivit regelrätt dumpad eftersom det här är mitt första riktiga förhållande men jag har tvingats att ge upp hoppet ibland. bara min första sommar med axel gav jag upp flera gånger. det var ju inte alls så enkelt som jag trott att älska någon som älskar en tillbaka. det var snarare jättesvårt och nästan omöjligt. och jag grät och grät och sa "nu orkar jag inte mer, tack för den här tiden" och smällde igen dörrar och grät lite till under sommarens vackraste dagar.

men grejen med livet är att man alltid reser sig. hur omöjligt det än känns så kommer man att våga skratta igen, och förmodligen ganska snart. man klarar så himla mycket mer än man tror. plötsligt sitter man bara där med glitter i ögonen och ljusa tankar. på något sätt går det över och slutar göra ont. när den här sommaren är över kommer det kännas bättre (kanske inte helt bra, men bättre) i alla de hjärtan som skaver just nu. solsken, fräknar, rosévin och ljusa nätter läker nämligen det mesta.

och jag som inte ens dricker te

obetydligheter

det hänger tolv svarta klänningar kvar i en mörk garderob femtio mil härifrån och står tre par skor på en skohylla som i vanliga fall rymmer säkert tio. mina favoritböcker av alex schulman och jonas gardell trängs med pocketböcker på engelska som jag aldrig kommer att läsa och sängkläderna som vi sov i igår hann vi aldrig tvätta. vi har ställt våra krukväxter i duschen och dränkt dem i vatten. kanske klarar de sig i tre månader, kanske inte. ikväll ska vi eftersända vår post. jag kommer inte att kunna ha smycken på hela sommaren för de blev visst kvar och i diskon ligger tre vinglas som vi inte hann diska. men inget av det där spelar egentligen någon roll. jag klarar mig utan tolv svarta klänningar och tre par skor. jag kommer inte att sakna mina böcker eller smycken. allt det där är så obetydligt. för nu är han inte femtio mil härifrån längre. nu ska vi få somna och vakna tillsammans varje dag. det spelar ingen roll att vi får trängas i minimala sängar och åka fram och tillbaka mellan tre olika hem. det spelar ingen roll att vi inte kommer att få vara vuxna på tre månader. för nu är den här våren över. den som jag bävade så inför. den med distansen. och det gick ju hur bra som helst (men jag gör helst inte om det).

instagram: sundsvall

hade några fina dagar i sundsvall med evighetsljusa nätter, avskedskramar och goda drinkar på mitt och axels bästa hak. imorse vräkte regnet ner när vi vinkade tremånadershejdå till vår andra stad och nu är vi i flen igen.

duktig flicka-syndromet och dess fördelar

jag har just skickat in den sista uppgiften i den sista distanskursen. med andra ord kan jag äntligen sälla mig till skaran av euforiska sommarlovsfirare. jag är stolt över mig själv. förra terminen läste jag 175% och lovade mig själv att ta det lugnare i vår. istället blev det så att jag både pluggade och jobbade (nästan) heltid hela våren. ett tag kändes det som att inte skulle gå men det gjorde det, trots att distanskurserna krävde mer än jag trott från början. jag är nog inte en person som ger upp trots allt. ibland har det känts så men när det kommer till att prestera på skolan eller på jobbet tillåter jag inte mig själv att avbryta något påbörjat eller göra något halvdant. det är nog en bra egenskap även om det kan vara jobbigt att ha så höga krav på sig själv. nu tänker jag belöna mig själv med ett restaurangbesök med axel (och kanske några fina klänningar från asos).