i närkamp med texten

jag har nog aldrig blivit så inspirerad eller motiverad av en föreläsning som jag blev idag. lärde mig mer om mitt framtida yrke på två timmar än vad jag hittills gjort under hela livet (typ), som till exempel att det finns en formel för hur lång en ingress ska vara och att en bra artikel ska vara lite som en fisk eller en gris. dessutom fick vi skriva ett grupparbete på tjugo minuter (för hand) och lyssna på en spännande historia om en vårdskandal. jag satt på helspänn hela tiden. det kändes som att jag för första gången under min tvååriga universitetskarriär verkligen inte ville missa något. en skön känsla. efter föreläsningen pratade jag med den programansvarige om hur vi ska göra med min framtid. det blir nog bra, så småningom. just nu kan jag dock inte tänka längre än tjugofyra timmar framåt, om ens det. nu ska jag i alla fall dricka vin och mingla på kårhuset.

"journalistik ska vara som en frukostflinga"

mycket sjuk kväll igår med nakenbad i fontäner, erövring av vispen, mjölk på pubar, klättring, häng med apan alf och diverse olagligheter. sundsvall känns annorlunda idag och vi har haft vår första riktiga föreläsning. den var inspirerande och inte alls särskilt teoretisk, vilket jag längtat efter. två år av journalistikhistoria, kommunikationsteorier och trötta gamla gubbar har gjort mig mätt. nu vill jag skriva och få jobb. nu vill jag få något gjort. och det känns som att det är möjligt här. idag ska jag skolka från fotbollsturneringen och bara andas. känns som att jag inte gjort det sedan i onsdags.

första skoldagen

det här med nollning är en bra grej. idag börjar skolan och jag har redan en bild av hur min klass ser ut. jag har liksom varit redlöst full med många av mina klasskompisar, dansat på svettiga dansgolv med dem, delat fyllehemligheter och lärt mig deras namn. jag har kramat dem, vet var de kommer ifrån och vilken färg de har på sina tandborstar. allt tack vare nollningen. så det känns bra. men ändå: vad ska jag ha på mig?

i mitten av en hurricane (igen)

det är fullt upp hela tiden. nya ansikten, namn och känslor. samma värld som vi levt i sedan januari, men ändå en helt annan. samma stad, samma lägenhet, samma skola. men allt är nytt. vi fyller kylskåpet med mat som går snabbt att laga, köper billig öl och cider, förundras över långa litteraturlistor och träffar nya vänner varje kväll. somnar tillsammans med snurriga huvuden. imorgon börjar skolan på riktigt och det känns som att jag hunnit leva en hel livstid sedan jag lämnade flen. men allt är bra. jag trivs. jag andas lugnt mitt i stormen.

NOLLNING

jag lever. min klass verkar soft. vår lägenhet är en röra. typ så.

mitt ständigt dåliga samvete

idag var jag uppe i stallet och sa hejdå till hästarna. de var hemskt trötta och stod mest och sov med hängande underläppar. nu blir det inga fler mjuka mular för mig på ett tag och det känns väl sådär.

sista kvällen

igår grillade vi vid filles sommarstuga. det kändes som sommarens sista kväll och var det nog också. idag har jag bara legat i sängen. känner mig deppig. imorgon är allt det här över. utanför skiner solen genom tunna moln. den här sommaren har varit den bästa någonsin. och nu är den slut.

48 timmar

två dagar kvar. sedan är den här sommaren över. jag måste samla ihop mina saker, välja vilka skor och böcker som ska få följa med till sundsvall, städa mitt rum, byta sängkläder, skriva av mig och samla mod. samla mod för det som händer nu är läskigt och stort. det är mer än förut. vi har en lång, mörk vinter framför oss och jag ska spendera den 50 mil ifrån mitt vanliga liv. inga fler långa sovmorgnar med solsken på näsan, inga fler mjuka hundöron, inga fler spontana träffar med vänner och inga fler varma eftermiddagar på trappan. jag kommer sakna allt. just nu känns det nästan som om jag inte kommer klara det. har redan bokat en resa hem. en och en halv dag i flen och sedan tillbaka. mer tid får vi inte. mer tid har jag inte. och det känns stressande. jag ska vara i skolan varje dag. ta in nya saker varje dag. skriva tentor varje månad. egentligen vet jag ju att jag klarar det men just nu känns det svårt. och jag kan inte ens ta mig för att öppna resväskan riktigt än. det blir så definitivt då.

TOPSHOP

jag hatar mitt köpstopp just nu.

vi är meningen

ibland försöker jag sätta ord på något som det inte finns ord för. som känslan i min mage varje gång han säger att han älskar mig eller hur hans hår luktar på morgonen. vår vardag är det bästa jag vet. det lugna och anspråkslösa i den. när han spelar fifa och ber mig välja lag. när jag ligger vaken efter att han somnat. att vi kommunicerar med handtryckningar och ögonkast när vi inte vill att någon annan ska förstå. alla våra måltider tillsammans; framför teven, med tända ljus, på restaurang, i sängen eller stående vid diskbänken. att han alltid lagar tre portioner; en till sig själv och två till mig. att han alltid somnar när vi tittar på film. när jag växlar humör och han parerar.

den här hösten kommer vi vara tröttare och mer stressade än vanligt och kanske inte ha tid att titta på två avsnitt av mad men varje kväll. vi kommer träffa massor av nya människor, bli vän med några av dem, dricka öl, plugga sent, lära oss om våra framtida jobb och kanske prioritera bort varandra ibland. och det kommer vara svårt och det kommer kanske göra ont när vi springer om varandra för tredje dagen i rad - möts i hallen, en snabb puss och sedan iväg igen - men det kommer vara värt det och vi kommer inte gå sönder. för mitt i stormen av nya intryck och högskolepoäng som rasslar iväg, finns det som alltid funnits. och vi kommer somna tillsammans varje natt. jag närmast elementet och han med armen över ansiktet.

jag har aldrig varit så säker på något som jag är på det här. jag vet att vi kommer hålla. vi är ju liksom menade för varandra.

sista helgen

livsfarlig kväll igår. började med ersättningsbuss till eskilstuna, fortsatte med femtioprocentig minttu i stora shotglas, tre olika sorters chips, dans på vardagsrumsgolvet och deeptalks i soffan. sedan gick vi ut på krogen och dansade på borden (ja, på riktigt). strax efter två hämtade världens bästa syster upp oss. en väldigt rolig och bra kväll men jag borde verkligen ha alkolås på mobilen. somnade mitt i ett sms och det var nog tur. nu är jag (typ) redo för hösten.

undervattensbilder från malta

moleskine 2011/12

igår köpte jag en ny kalender inför hösten och började fylla den med allt jag ska hinna med. efter att ha sett schemat kan jag konstatera att jag kommer vara en väldigt upptagen person resten av året. schemalagt varje dag på journalistprogrammet (ibland hela dagen) och minst två rejäla uppgifter i månaden på webbredaktörsutbildningen. men det ska faktiskt bli lite skönt att få ge järnet igen. känns som att det var ganska länge sedan. det ska ju kännas när man läser 150%.

en vecka

om en vecka är vi tillbaka i sundsvall. det känns knäppt. då ska vi börja på våra riktiga program, nollas, få klasskamrater, läsa sådant vi är intresserade av och fortsätta det liv vi påbörjade i början av året. jag vet inte om jag är redo. den här sommaren har varit fantastiskt (nej, mer än så!) och jag har bara gjort roliga och avkopplande saker. någonstans känner jag ett sug efter att göra något betydelsefullt. men ändå klamrar jag mig fast vid den här sista veckan; vågar inte släppa taget. vågar inte ta klivet ut i verkligheten igen efter tretton veckor i en vacker sommardimma. det här känns så definitivt. som att jag efter två års studier äntligen ska börja läsa det som en dag kommer ge mig det jobb jag vill ha. som att det betyder mer nu, att göra bra ifrån sig på tentor och praktiska övningar. som att de människor jag hamnar i samma klass som kommer bli viktiga och stanna kvar i mitt liv. allt det där skrämmer mig. jag är egentligen inte bekväm med att fatta stora och viktiga beslut eller göra livsförändrande saker.

men det känns samtidigt bra. det här är ju meningen. alla pilar pekar hitåt. och vi har redan en perfekt lägenhet och varandra. vi känner till sundsvall och mittuniversitetet och trivs. vi ska läsa program som handlar om sådant vi på riktigt intresserar oss för och ägnar oss åt på fritiden. det är klart att det kommer bli bra.

augusti 2011

vintervägen 16: 2007-2011

axels familjs hus är till salu. det gula rummet kommer snart inte vara hans. det känns lite konstigt. jag har varit med om så mycket där. det sitter nästan fem år av minnen i väggarna. alla festerna; när han däckade i jaccuzzin och någon plundrade kylskåpet, bordet som gick sönder, alla oinbjudna gäster, det svåra i att få folk att gå hem vid fyra, spyorna, hånglen och cigarettfimparna i dammen, när vi blev kära i varandra; de första nervösa nätterna i hans lilla säng, när han bjöd in mig den där gången, att smyga ut utan att väcka taxarna, valborg 2007, när vi möttes i hallen och han viskade att han saknat min doft, nyårsnatten som aldrig tog slut och han tyckte att jag var solskenet, king kröner, att ligga på studsmattan och titta på molnen, när han spelade gitarr, sommarkvällarna i stora sängen framför allsång på skansen och höstkvällarna framför idol, telefonsamtalen, hemligheterna, den där natten när han kramade mig och sa att han älskade mig för första gången, hur jag flyttade in mellan hans lakan hösten 2008 och han lovade att allt skulle bli bra, när vi lyssnade på U2 i hans säng hela första halvåret, alla måltider han lagat till mig; den där salladen med massor av färger, pannkakorna på morgonen när han hade dåligt samvete, de överdimensionderade nachotallrikarna, middagarna innan jag vågade berätta för hans familj att jag inte gillar fisk, hundratals ben&jerrys-paket, pasta i alla former och världens godaste kycklingklubbor, natten när jag torkade hans panna och mungipor och ställde honom i duschen med kläderna på, gången när han sa att jag inte fick sova med honom för att jag luktade för mycket vitlök, promenaderna längs vägen, eftermiddagarna vid nallebadet, att vakna av hundskall eller klackar mot stengolv, när vi snubblat hem hand i hand efter festkvällar, nattmackor, födelsedagar, återföreningar, studentfiranden, konfirmationer, trerättersmiddagar med hans släkt, kvällar på uteplatsen med grillat och sangria eller pimms, kvällar med vänner och åttioprocentig rom, att bygga ett helt liv i på nittio centimeter, alla bråk; när vi smällt i dörrar så att gångjärnen hoppat ur led, lampan jag slog sönder, ciderburken i hans ansikte, det trasiga pianot, nätterna i olika sängar (jag har sovit i alla) och när vi skrikit på varandra så att alla hört, alla gånger vi varit fina med varandra, älskat varandra och lovat varandra fina saker; varenda vrå i det där huset är fylld av oss.

och om några månader har vi varit där för allra sista gången.

SOMETHING ABOUT THIS PLACE // SOMETHING ABOUT LONELY NIGHTS AND MY LIPSTICK ON YOUR FACE

"it's been a long time since i came around
it's been along time but i'm back in town
this time i'm not leaving without you

you taste like whiskey when you kiss me
i'll give up anything again to be your baby doll
this time i'm not leaving without you"

jag vill ta dina strider

jag är trött på så mycket. trött på att bli kallad självisk. trött på att behöva sätta ner foten för att ingen annan gör det. trött på alkohol. trött på falska skratt. trött på fasader. trött på att ingen förstår. trött på att alla bara ser på. trött på daltande. trött på det obekväma. trött på hur allt blivit.

det är inte såhär vi vill ha det.

det är inte såhär vi ska ha det.

längtar bort. nu mer än någonsin. önskar att jag kunde stanna. nej, önskar att jag skulle vilja stanna. men det har gått för långt. jag kan inte sitta tyst. kan inte spela snäll. vill strida för dig som du stritt för mig. som du skulle strida för mig om rollerna var ombytta. vill göra rätt. vill vara bra. för din skull vill jag vara allt det där. men jag kan inte.

how can you look at me as if i was just another one of your deals?

igår impulsfestade jag som om jag var nitton. det är jag inte och det känns idag. men kvällen var bra. drack nubbe. blev invald i blonda ligan efter att ha klarat inträdesprovet genom att vara blond. hängde med tomas dileva utanför statoil. sprang mellan harrys och statt i katrineholm. träffade personer från förr; vissa bättre än jag mindes och andra sämre. blev bjuden på drinkar, cider och en öl som jag bjöd bort halva av. hade sjömansklänning. kände mig fin och modig. dansade. hade deeptalk i en park. tappade bort alla och hittade dem igen. åkte discotaxi hem med ellen och fulla killar som sjöng allsång till takida och veronica maggio. gick hem med en annan full kille klockan halv fem och vaknade tio timmar senare.

"when you gonna realize it was just that the time was wrong?"

oops..

råkade klippa av ännu lite mer av håret. nu ska vi ha middag för föräldrar och svärföräldrar på verandan. hoppas verkligen att det inte börjar regna.

"när du verkligen vill något verkar hela universum för att du ska få din önskan uppfylld"

"bara vid sällsynta tillfällen utkommer en bok som kan förändra läsarnas liv fullständigt. paulo coelhos alkemisten är en sådan bok."; så står det på baksidan av boken jag sträckläste på flyget hem från malta. jag himlade lite med ögonen när jag läste det men såhär i efterhand känner jag nog ändå att det var lite sant.

allt handlar om tecken. om man bara tar sig tid att upptäcka dem och sedan lyder dem, händer allt det som är menat att hända. jag blir rädd när jag tänker på det för jag ser tecken överallt. en låt på radion samtidigt som någon går förbi utanför, ett möte på en oväntad plats, ord i böcker och tidningar, låttexter, drömmar och statusuppdateringar på facebook. tecken som alla pekar åt samma håll. tecken som jag försöker bortse ifrån. jag har ju redan hittat min skatt. jag har redan allt jag fantiserat om.

men ändå; tänk om jag en dag ångrar att jag inte lyssnade mer på det som världssjälen försökte säga mig om mitt livsöde. tänk om jag inte är menad för det här utan för något annat. boken som hamnade i min hand på flyget av en ren slump kanske bara var ännu ett tecken - eller ingenting alls.

malta 2011; bilder