2022: Ögonblicken

• Vecka 20. Jag ligger med magen i vädret och ultraljudssköterskan bredvid mig. Anton sitter i bilen utanför, är med via Facetime. Han får inte komma med in på grund av pandemin. Allt ser bra ut får vi veta. Huvudet är lagom stort och hjärtat slår stadigt. "Kan man se om det är en flicka eller pojke?" frågar jag. Det dröjer en sekund, det känns som en vecka. Svaret spelar ju ingen roll, men samtidigt… "Det ser ut att vara en flicka" svarar hon. När hon lämnar rummet för att hämta något börjar jag gråta. En flicka. Det känns som en present. "Hon ska nog heta Rut" skriver jag i min dagbok när vi kommer hem.

• Min 33-årsdag. Vi bor på hotell. Jag har så mycket foglossning att jag knappt kan gå. Släpar mig längs väggarna ner till första våningen. Innan middagen sitter vi i hotellbaren och jag dricker två alkoholfria öl. Jag har en klänning som jag sytt själv (en av få jag fortfarande får plats i) och känner mig placebofull. Skrattar åt varje skämt Anton drar, ger honom skinkskivorna från charkbrickan. Tänker att det här är sista gången jag fyller år utan min dotter.

• Tredje eller fjärde tuggan av min sallad från macken. Vi sitter på uteplatsen hos mamma och pappa. Plötsligt knäpper det till under den blommiga klänningen som jag valt ut till en av mina bästa vänners bröllop. Det som börjar om 40 minuter. "Händer det nu?" hinner jag tänka på väg till toan. Och det gör det. Vattnet går, fast jag lovat mamma att det ska dröja minst en vecka till.

• Natten till den tolfte juni. Solen hinner knappt gå ner innan den är på väg upp igen. Nu är det gryning. Jag ligger vaken i förlossningsrummet och känner mig lugn. Mäktig. Anton sover på stolen bredvid och Rut andas i min famn. Jag vet inte vem hon är än, ändå vet jag precis. Hon har förändrat allt. Jag vågar knappt titta på henne, men hennes lilla hjärta slår snabbt mot mitt bröst.

• Årets varmaste dag. Rut är sex veckor gammal. Vi har åkt bil i flera timmar. När vi kommer fram har det blivit tidig kväll. Vi går över ett litet torg, sätter oss på en uteservering med barnvagnen och jag beställer in ett glas rosé med en isbit. "Det här har varit min målbild hela tiden" säger jag. Och nu sitter jag här. Nu sitter vi här. 

• Oktober. För ett år sedan fick vi reda på att hon låg i min mage. Nu har jag hennes lilla hand i mitt hår. Hon är sin egen person, inte längre bara en del av mig. Det finns stunder då vi inte tycker likadant, då vi har små tysta bråk i natten. Allt är inte enkelt. Men när jag pussar henne på magen skrattar hon högt. Det är det största jag någonsin varit med om.

• Nu. Nyårsafton. Vi ska försöka hålla oss vakna till tolvslaget. 2022 ska bli 2023. Det går inte att sammanfatta eller sätta punkt för ett sådant här år. Ett år då livet har förändrats i grunden och världen blivit en annan. Jorden snurrar fortfarande, men runt en ny axel. Allt jag trodde jag visste är glömt. 2022. Tack för allt. Nu fattar jag.

Listan om 2022

Gjorde du något 2022 som du aldrig gjort förut?

Blev mamma. Till Rut! Världens bästa unge. Det är fortfarande svårt att greppa.

Vad var din största framgång 2022?
Att jag födde barn, och att det gick bra. Att Rutan finns nu och verkar glad och nöjd med livet.

Har du varit sjuk eller skadat dig?
Hade foglossning i våras men annars har jag mått bra. Men en förlossning gör grejer med kroppen, så är det ju. 

Vilka platser besökte du?
Soffan. Sängen. Duschen (men inte så ofta). Typ så.

Gjorde någonting dig riktigt glad?
Min familj! <3

Och ledsen?
Hormonerna. Ibland har de fått mig att känna mig SÄMST. 

Var du gladare eller ledsnare än tidigare år?
Gladare. Lugnare. Tryggare. Mer tillfreds. 

Något oväntat som hände?
Det mesta var väntat, men känslorna kring allt var oväntade. Mycket större. Men okej, en liten grej: Jag har börjat med yoga. Vem hade trott det?

Årets låtar?

Nånting, kanske stjärnorna – Lars Winnerbäck

Vackert väder – Orup

En midsommarnattsdröm – Håkan Hellström

Bigger than the whole sky – Taylor Swift

Och så soundtracket till Räddningspatrullen, Luftens hjältar och allt med Babblarna...

Favoritserie?
Herregud, har sett så många. Minns knappt någon. Men Tunna blå linjen var en högtidsstund på söndagarna. Och så grät jag en del till Modern love och Sommaren jag blev vacker (ja, jag är en tönt).

Bästa filmen?
Don't worry darling. Så stäm mig.

Bästa boken du läste i år?
Häng city som ljudbok var en stor upplevelse. Har som vanligt mest lyssnat på ljudböcker, men en fantastisk bok som jag faktiskt läste var Natten. 

Bästa matupplevelsen?
Räknas vinet? Som jag saknat så i nio långa månader. Det smakade och smakar toppen.

En mobilanteckning du skrivit:

Jag har antecknat prick allt som Rut gjort. När slutar man vara besatt av att dokumentera varenda ögonblick?

Vem har du saknat?
Många. Och ingen. En konstig känsla. 

Vad gjorde du på din födelsedag?
Checkade in på Hotell Ruth med Anton. Åt ramen, drack alkoholfri öl och låg i hotellsängen och tittade på Catch me if you can. Fem plus. 

Är det något du saknar år 2022 som du vill ha år 2023?
Nej, inte personligen. Men världen får gärna lugna ner sig. Och ekonomin. 

9 december

Jag har drömt så konstigt de senaste nätterna, de få timmarna jag faktiskt fått sova. Vaknat som en zombie, nästan mer utmattad än kvällen innan. Att aldrig få sova ut gör att man känner sig full och konstig hela dagarna. Och i drömmarna är jag alltid stressad och försöker få saker sagda. Men det blir för sent, precis som i verkligheten. 

Idag har det gått ett år och man vänjer sig inte. Du hade fel.

Juni till november

Nu har vi haft Rutan hos oss i fem månader. Det är så ofattbart lite när det känns som hela livet, men så skrämmande mycket när man tänker på hur fort det ändå gått. Ja, herregud. Tiden har verkligen börjat röra sig på ett helt nytt sätt sedan hon kom. Jag försöker stanna upp och reflektera över vad som händer, men det är svårt. Allt snurrar fortfarande. Jag skriver ner och dokumenterar varje grej. Tar bilder på henne tills kamerarullen blir full, antecknar minsta utvecklingssteg, försöker frysa varje stund med henne i mitt minne. Men ja, allt blir ju ett virrvarr ändå. Plötsligt har hon växt 15 centimeter och försöker krypa när jag sätter ner henne på golvet. Den lilla bebisen som nyss inte ens kunde lyfta på huvudet. Hjälp. 

I oktober förra året fick vi reda på att jag var gravid. Det var planerat men chockartat. Det dröjde flera månader innan jag vågade tro att allt skulle gå bra. Hade väl hängt för mycket på olika forum. Men jag tyckte om att ha en bebis i magen, kände mig nära mig själv på ett sätt som jag är ovan vid. Och jag klarade mig utan de flesta jobbiga symptom. Mådde illa i början, hade foglossning några veckor i slutet och var väldigt trött. Men annars trivdes jag med den stora magen och allt vad den innebar, även om jag inte alls kunde få ett grepp om vad som väntade. Det kändes som om jag skulle vara gravid för alltid och att en bebis faktiskt skulle komma fick jag bara inte in i huvudet. 

Men visst kom hon. Tre dagar innan beräknat datum gick vattnet precis när vi skulle på bröllop och natten till den tolfte juni förändrades hela världen. Att föda barn var inte så läskigt som jag hade förväntat mig, alla var så snälla, men den första månaden efteråt var kämpig. Jag hade ont i kroppen och blödde. Kunde knappt sitta i soffan utan att bulla upp med kuddar. Och amningen gjorde så fruktansvärt ont, jag grät ibland när hon blev hungrig. Samtidigt var jag så nykär i henne att det kändes som om inget annat spelade någon roll. Hon var som det allra gulligaste och minsta djuret och jag ville bara ha henne nära mig prick hela tiden. Hennes små läten och rörelser, allt fick det att hisna i mig. Jag var livrädd och kände mig oövervinnerlig samtidigt. Kunde inte att fatta att hon var min. 

Sommaren minns jag som i en romantisk dimma. Den första årstiden med mitt barn. Inte konstigt att det i efterhand känns som bara rosa himlar och mjukglass. Rutan gick snabbt från skrynklig, röd och nyfödd till en "riktig" bebis med klar blick och bestämda tjut. Jag och Anton var lediga tillsammans och jag fattar inte hur jag skulle ha klarat mig utan honom den där första skälvande tiden. Hans lugn, ork och tålamod räddade oss varje dag. 

Innan Rutan kom tyckte jag att det var så löjligt med föräldrar som skröt om sina barns framsteg. Men pangbom blev jag en av dem. När hon rullade runt första gången skrek jag rakt ut, och i början räknade jag varenda leende och skratt, sekunderna hon lyckades hålla huvudet ovanför marken och varje litet gram hon gick upp. "Hon är nog ovanligt tidig med det här" har jag sagt flera gånger i veckan sedan hon kom. Förlåt till alla runt mig för det. Men jag tycker att hon är fantastisk. 

När hösten kom blev allt lite mer vardag, fast en helt ny sådan. Anton började jobba igen, om än bara från sitt skrivbord övervåningen, och vi var tvungna att köpa ytterkläder till Rutan för första gången. Små små mössor och vantar och jackan i den minsta storleken var fortfarande alldeles för stor. Hennes andra årstid i livet, och fjärde månad. Något jag inte var beredd på innan var hur snabbt bebisar byter utseende och egenheter och blir som nya. Ibland flera gånger i veckan, känns det som. Jag tror alltid att hon uppnått sitt gulligaste jag men hon slår nya rekord hela tiden. Och jag bara kapitulerar om och om igen. 

Och nu. Nu är hon fem hela månader. Snart ett halvår. Jag kan, och vill, inte minnas ett liv utan henne. Min bästa kompis, mitt hjärtas glädje och sång. Hon har blivit en egen liten person med lika bestämd vilja som sin mor och tydliga drag i både utseende och personlighet. Det gnistrar till i hennes ögon på ett oroväckande bekant sätt när hon retas, och jag förstår att hon inte alltid kommer att vara lätt att ha att göra med i framtiden. Men jag längtar till varje stund. Längtar och vill sätta på paus nu för att stanna här för alltid. Men det är väl så det är. 

100 månader av tvåsamhet

På vår morgonpromenad imorse kom Anton av en slump på att vi varit ihop i prick 100 månader idag. Det är mycket. Åtta och ett halvt år ungefär. Man hinner med en del på den tiden, som att bygga en helt egen liten familj till exempel. Av allt som vi gjort tillsammans är det såklart det allra bästa. Men det finns mycket annat som varit kul också. 

Resorna, skratten, festerna, äventyren. Kvällarna i soffan med mina ben över hans. Trösten när någon av oss varit ledsen. Famnarna. Blickarna över olika bord när någon i sällskapet sagt något töntigt. Fredagskvällarna och söndagsmorgnarna. Tequila tuesday-tisdagarna. Ja, till och med måndagarna i november. Med jobbsnack (mest från mig...), stuvade makaroner och Netflix. Vardagen. Den är inte alltid rolig, men alltid snäppet roligare med honom. Nu sitter vi här i ett radhus i förorten med bebis, hund och kombi och jag tror aldrig att jag varit lyckligare.

Det är klart att det har funnits dåliga tider också. Bråk och skrik. Missförstånd. Ångest. Tid isär. Jag vet inte hur många gånger jag fått be om ursäkt efter att ha dumpat honom kvällen innan i stridens hetta. Men vi har alltid hittat tillbaka. Kramats och blivit sams. Så blir det när man lever med sin bästa vän. Det finns ingen annan (inte ens Andrew Garfield!) som jag skulle vilja dela mina dagar med, ingen annan som skulle kunna förstå mig som min Lagge. Rutans pappa, Piers husse, min bästis. Och dessutom tydligen en sådan man som bara blir snyggare för varje år. Tackarrr. 

Knockad, tiltad och nollad

Innan Rutan kom och folk pratade om kärleken till sina barn som en känsla som inte går att jämföra med något annat, som inte går att ens försöka beskriva med ord, brukade jag himla med ögonen. Tänka att de överdrev och förskönade. Nu är jag ett hundra procent besegrad. På knockout. Jag ser tecknade fåglar cirkulera kring mitt huvud, så kär är jag. 

Min största oro när jag var gravid (utom att något skulle hända med bebisen såklart) var att jag skulle ha svårt att knyta an till mitt barn. Att jag inte skulle hitta den där känslan som alla snackade om. Sedan under själva förlossningen var jag i chock från början till slut. Allt gick så snabbt. Jag befann mig bakom en suddig glasruta hela tiden, så kändes det. Och när är hon lades på mitt bröst fattade jag ingenting, kände ingenting utom lättnad över att det var över. Den där upplevelsen av att vara bortkopplad från verkligheten satt kvar i typ ett dygn, kanske lite mer. Under den tiden kändes det som om jag snubblade fram. Hon var så liten och skör. Jag vågade knappt hålla i henne eller ens titta på henne. Allt gjorde ont. Jag blödde och skakade. 

Men sedan. Insikten att jag skulle göra vad som helst för henne. Att hon är ALLT, resten av mitt liv, att inget annat spelar någon roll eller någonsin kommer att göra det igen. Pangbom sa det bara. "Den moderliga instinkten" (eller vad det nu handlar om) föll som ett skyfall över mig, snabbt och rasande. Jag visste direkt vad som förväntades av mig. 

Nu har det gått snart fyra månader och vi har blivit bästisar. Allt är enklare och roligare nu än i början. Den första tiden var mer djurisk, allt gick ut på att hålla henne nöjd och skydda henne från omvärlden. Jag blev nästan manisk. Jag minns egentligen inte så mycket mer än att det mesta fortfarande gjorde ont i min kropp, men att inget gjorde ondare än att höra henne gråta. Jag hatar fortfarande när hon gråter men jag får inte längre panik. Och jag känner mig fortfarande som världens sämsta mamma några gånger om dagen, men ofta också som någon som gör sitt allra bästa för den som betyder allra mest. Jag kan till och med känna mig duktig ibland. Men mest av allt är jag så jäkla förälskad. 

Rutan, Skutan, Skrut. Du har öppnat mitt hjärta. Tack.

Den andra årstiden

I början av sommaren gick jag runt med min stora mage och visste ingenting. Nu har snart tre månader gått, en hel årstid, och allt är annorlunda. Jag har fått en ny liten bästa kompis som jag hänger med dygnet runt och jag kan inte få nog av henne. Kan. Inte. Få. Nog. Varje dag är ett äventyr, vi radar upp första gånger. Jag samlar på ögonblicken nästan maniskt. Vill inte glömma ett enda. För henne är tavlorna på väggen och böckerna i bokhyllan mysterier och underverk. Hennes ögon blir runda klot när hon tittar på dem. Varje morgon vaknar hon med ett leende. Jag tittar på henne och känner mig som en nykär tonåring. Hjärtat bankar. Vi pratar med varandra på olika språk, men det är de mest givande samtal jag någonsin haft. Det känns som att hon är så klok, vet allt om mig redan. Ja, herregud.

Rut. Rutan. Vad har du gjort? Jag har blivit en sådan fjant. 

Oron

"Du och jag kände
varandra från början
Kände
Kände igen

Var rädd om dig
Jag är rädd

Ingenting får hända dig
Nej vad säger jag
Allt måste hända dig
och det måste vara underbart"

Mina ord räcker inte för att beskriva det här, Bodil Malmsten får hjälpa till. Jag har haft mitt barn hos mig i sex veckor och det är en helt ny oro som flyttat in. En sådan som inget biter på. På nätterna ligger jag vaken; räknar hennes andetag, lyssnar på hennes ljud. Inget får hända henne. Inget som är mindre än underbart. I resten av mitt liv ska jag kriga för hennes lycka, trygghet och lugn. 

Tre veckor

Nu har det gått tre veckor sedan Rutan landade på mitt bröst för första gången. Liten och varm. Störst av allt. Tre veckor som känns som hela livet, som ett ögonblick. Dagarna är dimmiga nu, nätterna också. Samtidigt ser jag tydligare än någonsin. Alla färger är starkare, klarare. Och känslorna... ja, var ska jag ens börja. 

Jag vill stanna tiden, jag vill spola fram och uppleva allt, jag vill att hon ska bli stor och stark, jag vill att hon alltid ska få plats i min famn. 

Hennes små tjut i sömnen. Hur klarade jag mig utan dem förut? 

Ruts pappa

20 juni. Idag har jag och Anton varit gifta i två år. Jag kan ärligt säga att jag älskar honom mer än någonsin. Ruts pappa. Redan mästare på blöjbyten och alltid redo med snacks när jag maratonammar. Min bästis. Herregud, det finns verkligen ingen annan på jorden jag skulle vilja göra det här med. 

Mitt barn

Hon är här. Natten till söndagen den 12 juni kom hon och gjorde allt till damm och glitter. Jag fattar ingenting, saknar henne till och med när hon ligger i min famn. 

Egentligen skulle vi på bröllop. Såhär i efterhand kan jag se att jag nog anade något redan på morgonen när jag smög ner BB-väskan i packningen fast jag himlat med ögonen när Anton föreslagit det kvällen innan. Vi hade precis kommit fram till Flen när vattnet gick. 

Elva timmar senare – de sjukaste och mest brutala hittills i mitt liv, alla evigheter och ögonblick komprimerade till ett enda långt av smärta och förväntan – fick vi äntligen träffa Rut. Jag skrattade, blödde och grät fram henne i en dimma. Kärlekarnas kärlek. Meningen med hela skiten. Upploppet. Finalen. När de la henne på mitt bröst sprängdes världen. Jag såg så tydligt hur bitarna seglade ner omkring mig som flagor av allt som varit. Jag glömde allt det gamla i samma sekund, kände så tydligt att inget någonsin skulle kunna bli likadant igen. När hon föddes, föddes jag. I gryningen låg jag ensam vaken i förlossningsrummet med min bebis i famnen och kände hur jag sakta byggdes ihop igen med varje andetag hon tog. Med alla bitar i en annan, främmande men självklar ordning. 

Nu har vi haft henne hos oss i snart en vecka och alla klyschor stämmer. Hon är allt. Jag har redan ångest över att hon ska bli stor och lämna mig en dag. Min unge. Med fjunigt hår och plutmun. Små händer som kan nypa obegripligt hårt där det gör som ondast. Mörka ögon och dimmiga mjölkleenden. Fem dagar gammal har hon grävt sig djupare in i mig än något annat jag upplevt. När jag tittar på henne känns allt självklart. 

Det har ju varit vi hela tiden. 

Slutet och början

Maj är nästan slut och i min mage ligger en bebis som är helt redo för världen. Alldeles snart är hon här. Det här är den sista sucken av mitt liv så som jag känt det. Det mesta är förberett och klart här hemma. Vi har bäddat en liten säng och bunkrat upp med blöjor. Köpt gosedjur, badbalja och bilbarnstol. Pratat, pratat, pratat. Läst på. Planerat och tänkt. Men grejen är ju att mycket av det som kommer att hända nu inte går att förbereda sig på. Det är en hel värld som vänds upp och ner och ingen av oss vet hur man gör. Vi får bara hålla hårt i varandra och hoppas att det går bra. 

33

Okej, så i helgen fyllde jag 33 år. Typ den vuxnaste ålder jag kan tänka mig. Inuti känns allt ungefär likadant som när jag var tonåring, men numera har jag hus, bil, hund, man, fast jobb och en bebis i magen. Var tog tiden vägen? En klyschig fråga att ställa sig, men ändå relevant. 

Var tog tiden vägen? 

Trillade den ner i alla glasen vi drack, fastnade den i bråken, skratten, tårarna? Rullade den ur sängen om nätterna medan vi sov? Sipprade den mellan våra fingrar medan vi försökte rusa åt andra hållet? Sögs den in i skärmarna? Jag vet inte. Jag vet bara att dagarna går fortare för varje år, att jag är vuxen nu och att jag är så himla glad över den lilla personen som ska landa här hos oss om en månad. 

En ny tid, ett nytt liv. Ett nytt sätt att räkna.

Hösten 2021

Nu är det ungefär en och en halv månad kvar tills bebisen är beräknad att landa i våra liv. Det är så himla lite. Hela tiden hittills har det varit längre kvar än såhär. Det känns som om jag varit gravid i en evighet. I början var det som om tiden stod stilla, nu rusar veckorna fram. Jag har skrivit dagbok i anteckningarna på mobilen sedan jag tog graviditetstestet. Det känns hisnande att läsa om hur jag tänkte där i början. Jag var nog en helt annan person då på många sätt. 

5 oktober 2021: 

Jag är gravid. Herregud. Efter en vecka av ont i magen och en enorm trötthet tog jag ett test. Sedan ett till. Båda positiva. Svaga streck men de är där. Nu kommer jag vara orolig i nio månader. Sedan i resten av mitt liv. Hjälp.

8 oktober 2021:

Jag trodde att ett plus på stickan skulle göra mig lugnare, men det har blivit tvärtom. Jag är så rädd att något ska vara fel. Vill bara snabbspola till vecka 13, och sedan hela vägen till juni. 

Strecket blir starkare för varje dag. Kan inte låta bli att testa om och om igen, fattar ändå inte att det är sant. Det här är det sjukaste som hänt. Jag saknar att snusa och dricka vin. Men det känns inte jobbigt, jag är liksom stolt. Ha! Det där kan ni andra ägna er åt, jag får inte. Typ så. 

12 oktober 2021: 

Nu har det gått en vecka sedan vi fick veta. Anton säger att vi borde kontakta en barnmorska, men jag vågar inte. Det känns som en jinx. Jag vill ha den här hemligheten för mig själv tills allt är hugget i sten. Samtidigt vill jag berätta för alla. Vi har sagt att vi ska vänta till vecka 8 med att berätta för familjen. Det känns som en evighet dit. 16 dagar och en evighet. 

Läser någonstans att hjärtat borde börja slå i helgen. Herregud. Dubbla hjärtslag i min kropp. Jag önskar att jag kunde höra dem. 

18 oktober 2021: 

Måndag och jag mår så illa. Står hukad över toan innan jag skyndar till bussen. Första spyan, det känns stort. Det markerar något. Att stå böjd över toaletten är en så klassisk bild av en gravid kvinna. Tänk att det är jag den här gången. I helgen hade vi gäster och jag smuttade på mitt alkoholfria bubbel. Jag tror inte att de märkte. Lyckades hålla mig vaken till efter midnatt för första gången på flera veckor.  

Det har gått nästan två veckor sedan det första positiva testet och jag har blivit lite mer van vid tanken på att det här faktiskt händer. Brösten gör fortfarande ont, illamåendet kommer och går. De små tecknen är viktiga. Jag samlar på dem. Jag drömmer konstigt varje natt. Ofta stressdrömmar där någon vill mig illa. Och nästan varje natt gör jag något jag inte får; dricker alkohol, röker en cigg eller äter massor av djungelvrål. Sedan vaknar jag och känner mig duktig som inte gjort det på riktigt. Men häromdagen råkade jag ta blue cheese-dressing på min sallad. 

27 oktober 2021: 

"Om jag blundar kan jag se det 

Våran dotter 

Ni håller handen 

Hon är liten 

Vad är tiden? 

En annan linje 

Och för evigt 

Ska jag alltid älska dig" 

Ana Diaz sjunger och jag gråter på tunnelbanan. Stora tårar på kinden. Allt känns så mycket nu. Det här får inte gå fel.

5 november 2021: 

Idag var vi på inskrivning hos barnmorskan. Hon pratade så självklart och lugnt om allt, som om det här verkligen kommer att hända. Jag antar att det gör det. 

Jag är så svullen nu. Har redan gått upp över tre kilo och magen putar verkligen. Skojar med Anton om att det kanske är tvillingar, oroar mig över att det ska vara sant. Hungern är konstig nu, den kommer hastigt och får mig att må akut illa. Jag måste alltid ha en macka eller frukt nära till hands. Spyr fortfarande mest luft och saliv när jag väl spyr, annars går jag mest runt med ett lätt illamående hela tiden. Som att ha tagit fyra glas vin kvällen innan man ska upp och jobba. Det är jobbigt men inte outhärdligt. 

12 november 2021: 

Vecka 10. Nu har det i min mage gått från embryo till foster. Allt känns fortfarande abstrakt, jag kan inte förstå att en sådan där liten alien finns inuti mig. Att den förhoppningsvis ska bli mitt barn. 

Jag är så himla trött hela tiden. Det är som om hela livet är satt på paus, jag orkar ju ingenting. Jag jobbar och sover och det är det. Bara att svara på ett meddelande från en kompis känns som att bestiga ett mindre berg. Magen är fortsatt svullen. Det går knappt att dölja ens i pösiga kläder. Men grejen där inne är bara stor som ett sviskon (vad nu det är) så det är ju inte den som sväller. Jag ska försöka äta bättre. Mer fibrer och mindre dåliga grejer som pasta, vitt bröd och godis. Dessutom borde jag röra på mig mer. Nu går jag bara till och från bussen på vardagarna och korta promenader med Persik på helgerna. Suck. Hur fan ska jag orka det då? 

22 november 2021: 

Idag har vi sett bebisen. Det var helt sjukt. Den sprattlade omkring där inne i magen och kliade sig på näsan. Den lever. Den gör faktiskt det. Jag känner mig lugnare nu, men också mer uppe i varv. Det här händer på riktigt. Jag ska bli mamma. Snart är vi inne i andra trimestern. Bara två tredjedelar kvar. Enligt ultraljudet är jag i vecka 10+5 och bebisen borde komma i mitten av juni. Allt såg bra ut sa hon. Och att jag borde sluta oroa mig. Jag ska försöka. 

Rutan

Nu har jag varit gravid i 30 veckor. Det känns ibland som en evighet och ibland som ett ögonblick. Jag har blivit van vid sprattlandet i magen, van vid att knappt kunna resa mig från soffan om kvällarna och van vid att väga tio kilo mer än vanligt. Men tanken på att det kommer att bo en bebis hemma hos oss från och med i sommar, den vänjer jag mig inte vid. Det spelar ingen roll hur många små bebisplagg jag köper och lägger i lådor, hur mysigt jag gör i hennes säng, hur mycket vi pratar om henne; att hon ska finnas är fortfarande abstrakt. Att hon ska komma ut ur min kropp är ännu mer abstrakt, det är en tanke som inte ens går att tänka, och tur är väl kanske det. 

Den här veckan väger hon ett och ett halvt kilo enligt apparna, och skulle förmodligen klara sig fint om hon kom ut nu. Men för mina mentala förberedelser är det absolut bättre om hon stannar där inne till juni som det är tänkt. 

F.

I fredags var det den 25 mars. Våffeldagen. Och en födelsedag som inte längre firas, som aldrig mer kommer att firas. Tiden har gått så fort på sistone och jag har knappt hunnit tänka. Inte på något annat än på jobbet och bebisen i magen i alla fall. Men i fredags när jag såg datumet på mobilen skickades jag tillbaka till den där söndagen i december när jag fick ett av livets värsta samtal. Snart har det gått fyra månader sedan dess. Fyra månader när livet liksom rullat på och dagarna gått. Det är en ny årstid nu. Solen går ner efter klockan sju på kvällarna. Men för honom stannade tiden då, slutade finnas. 

Och jag hann inte ens berätta om bebisen. 

Arg arg arg

De senaste dagarna har jag varit arg. Inte ledsen, utan arg. På människor på tunnelbanan, jobbiga kunder och såklart på världen överlag. På krig och död och orättvisor. Fåglarna kvittrar men mycket annat är åt helvete. Jag knaprar vitaminer, kosttillskott och antidepp. Riktar ansiktet mot solen, lägger handen mot magen. Om kvällarna ligger jag i soffan och räknar sparkar. De är många nu, starka. Hon finns. 

Jag fick en tidig födelsedagspresent av mamma. En rosa symaskin. Köpte ett kilo blandade tyger i en påse och nu sitter jag hela kvällarna och syr rad efter rad med remsor. Det känns terapeutiskt. Att se något fult (förhoppningsvis) växa till något fint. Tanken är att det ska bli något som min dotter kan ligga på sedan. Min dotter. Jag övar på att säga orden. Vänjer man sig någonsin vid tanken?

En vår kvar. Tre små månader. Sedan är hon är. Sedan kommer hon för alltid att vara här. Det har blivit dags att sluta vara arg. 

v. 27

Det är ljust både när jag går till och från jobbet nu. Mindre än 60 arbetsdagar kvar. Ibland får jag panik av den tanken. Jag har aldrig varit bra på att avsluta kapitel och den här gången är det en hel jäkla bok som stängs. Jag kommer att bli någon helt annan, livet ett helt annat. Allt kommer att rivas itu och (förhoppningsvis) växa ihop. Kanske blir vardagen större sedan, som vissa säger. Kanske bara annorlunda. Jag är i alla fall ganska säker på att nya perspektiv är precis vad jag behöver.

Orosrapport

Min bebis sparkar vilt i magen och alldeles runt hörnet pågår ett krig. Jag har gråtit i helgen. När vi var hos barnmorskan i fredags fick jag veta att jag ligger i riskgruppen för graviditetsdiabetes. Min mage är tydligen två centimeter för stor för sin vecka och så har jag diabetes i släkten. Det känns piss, även om jag vet att det inte är farligt. Jag har tagit det här kanske-beskedet oväntat hårt. Förmodligen för att jag riktar sorgen och ilskan mot blodsockret istället för det som pågår i världen. Det är helt enkelt för stort och läskigt. Ogreppbart. 

Imorgon ska jag göra fler tester och få veta hur det faktiskt ligger till, men jag har redan gett mig själv domen och vinkat hejdå till glass och godis i tre och en halv månad framöver. Jag kommer att sakna mina ananas split i soffan på kvällarna. 

Solen skiner nästan varje dag nu och februari är nästan slut. Fåglarna kvittrar på eftermiddagarna. Det kommer ju en vår. Frågan är vilken typ av vår det blir. Det sitter en galen man någonstans och avgör allt. Så känns det. Kanske sprängs världen innan jag hinner drabbas av sockerabstinens. Kanske blir allt bra. Vi får se.

Repris

Nostalgin har alltid varit min främsta drog. Den har lett till ett nästan sjukligt intresse av att bläddra i gamla dagböcker och fotoalbum, lyssna på låtar från tidigt 00-tal och prata om allt som brukade vara men som inte längre är. Dåtiden har känts romantisk, spännande och problemfri, nuet trist och vardagligt och framtiden skrämmande i all sin ovisshet. Så är det inte längre.

Förra helgen fick jag en kartong med bebiskläder från när jag och Isa var små. Mamma, som aldrig sparar något, hade alltså haft de där pyttesmå plaggen liggande på olika ställen i olika hus i trettio år. Man kan börja gråta för mindre. Men känslan av nostalgi uteblev. Istället slogs jag av längtan framåt. Att få klä min dotter i de kläderna. Att få göra alla saker med henne som mina föräldrar gjorde med mig. Hon kommer att uppleva allt för första gången och jag kommer att stå bredvid och hålla hennes hand. Det är en hisnande tanke. 

"Det blir som att vara med om alla fina minnen från barndomen igen" sa Anton en gång. Och kanske är det därför jag känner mig så lugn nu. Jag har fått en till chans.

Gravidlistan

När är du beräknad? 

14 juni 2022.

När fick du reda på att du var gravid? 

5 oktober 2021.

Hur tog du det? 

Jag tog det inte alls till en början. Kunde verkligen inte förstå att det var sant. Satt bara och stirrade på graviditetstestet. Sedan spottade jag ut snusen och ropade på Anton. 

När berättade du om graviditeten? 

Isa fick veta först, redan i slutet av vecka sju. Sedan berättade vi för några kompisar på en fest 5 november. Vi kunde inte hålla oss. Våra föräldrar fick veta lite senare för det kändes viktigt att säga face to face. 

 

Har du oroat dig mycket under graviditeten? 

Ja, hela första trimestern tänkte jag att allt skulle skita sig. Eller egentligen fram till rutinultraljudet. Nu vågar jag slappna av mer och tänka att det här kommer att hända. Och kanske förbereda mig lite mentalt på att livet kommer att vändas upp och ner.

Hur har graviditeten känts hittills? 

Jag mådde illa nästan konstant de första månaderna. Och tröttheten var förlamande. Har nog aldrig sovit så mycket som då. Strax innan jul (i vecka 16 typ) började jag känna mig mer normal igen. Nu känner jag mig inte alls särskilt gravid, utom att jag känner hur det rör sig i magen på kvällarna och att jag är tyngre än vanligt. 

Gillar du att vara gravid? 

Ja, det gör jag. Det känns liksom som om jag uträttar något även när jag bara ligger och jäser på soffan. Jag skapar liksom en person i min mage, det borde ju räknas?

Vad är dina favoriträtter? 

Mackor med ost och smör. Och glass, om det nu räknas som en rätt. 

Vad tycker du inte om i matväg? 

Har märkt att jag inte gillar stark mat lika mycket som vanligt. 

Vet ni vilket biologiskt kön det blir? 

Yes, det är en tjej. 

Hur tänker du kring förlossning? 

Det känns helt abstrakt och väldigt långt bort, men jag är inte livrädd som jag trodde att jag skulle vara.

Hur tänker du kring första bebistiden? 

Tänker på den med ett romantiskt skimmer. Försommar, ljusa nätter, mys hemma med familjen. Förstår dock rent intellektuellt att det kommer vara mycket brutalare än så. 

Har ni bestämt namn sedan innan? 

Vi var säkra på att det var en kille och där hade vi ett namn. Nu tror jag att vi har landat i vad vår dotter ska heta också, men det var inte lika självklart. Och så funderar vi på att köra helt utan mellannamn, vet inte om det är konstigt?

360 gram

"Om jag blundar kan jag se det 

Våran dotter 

Ni håller handen 

Hon är liten 

Vad är tiden? 

En annan linje 

Och för evigt 

Ska jag alltid älska dig"

En morgon när jag precis hade fått veta att jag var gravid satt jag på tunnelbanan och lyssnade på låten 100 med Ana Diaz och grät. Det var första gången jag kände en stark känsla för den konstiga cellklumpen i min mage. "Men det kommer ju att bli en pojke så texten passar inte helt" tänkte jag sedan. För det var jag så övertygad om. Det hade jag varit övertygad om länge. 

Men så på ultraljudet förra veckan fick vi veta att det är en liten flicka. En frisk och normalstor flicka. Vår dotter. Från en sekund till en annan blev hela grejen så verklig. Jag har varit orolig nästan hela graviditeten, och långt innan dess. Jag har trott att något varit fel på mig eller på bebisen, letat efter blod i trosorna, hållit andan och försökt känna efter rörelser. Jag har inte alls kunnat greppa att det här faktiskt händer. Men nu gör jag det, tror jag. Nu känner jag mig taggad, glad och lite lugnare. 

Det verkar som att vi faktiskt kommer att få en bebis i sommar. Jag ska lära henne allt jag kan.

2021

Hur sammanfattar man ett år som gick så fort och så långsamt på samma gång? Ett år då inget och allt hände? Månaderna flyter ihop till ett virrvarr när jag tittar tillbaka. Men typ såhär var 2021:

Våren:

I början av året var det kallt och massor med snö. Jag mådde inte bra, var ångestfylld och ältade mycket. Hade slutat med mina sertralintabletter innan jul, men blev tvungen att börja igen. Firade Antons 30-årsdag på ett slott. Persik fyllde ett år. Jag fick ett nytt jobb och sa upp mig från mitt gamla. Tänkte att förändring nog var bra men kände mig samtidigt livrädd och ångrade mig. Började på nya jobbet men var inte riktigt med i skallen. Tänkte mycket på framtiden. Funderade på vad som egentligen är viktigt. Fyllde 32 och nästan alla var samlade. Det började pratas om att pandemin kanske hade ett slut ändå.

Sommaren:

När sommaren kom dog plötsligt Tore. Jag grät massor. Tårarna tog liksom inte slut. Firade midsommar och bröllopsdag. Bodde på ett hotell vid havet, åt middag i totalt mörker och bråkade. Hade semester hela juli men jag kunde inte slappna av. Svarade på jobbmejl, sov oroligt och kände det där trycket över bröstet nästan varje dag. Åkte till Hälsingland och Flen. Drack vin, badade och spelade kort med mina tryggaste personer. Försökte att inte tänka på att ledigheten skulle ta slut. Gick på fest och blev fullare än på länge, som en sista urladdning. 

Hösten: 

Kom tillbaka till jobbet utan att känna mig det minsta utvilad. Hade två stora projekt som båda kulminerade i mitten av september. Gick på husvisningar och på hajk. Plockade svamp. Började på allvar planera för en annan typ av framtid. En kväll satt jag och Anton och la pussel och drack vin när jag plötsligt fick en känsla. Jag gick upp och kissade på en sticka, och det blev två streck. Hällde ut vinet, spottade ut snusen och sedan var hela livet annorlunda. Nu började den stora oron; varje toalettbesök blev ett stressmoment. Jag ville så gärna att allt skulle gå bra. Hade Halloweenfest och hällde i smyg ut mina tequilashots i vasken. 

Vintern:

Mamma köpte Frasse av en kvinna i Alingsgås och vi åkte och hämtade honom där. Jag mådde illa både fysiskt och mentalt. Gick till en läkare som sjukskrev mig i två veckor. Sov nästan dygnet runt. Orkade ingenting. Började berätta för folk om bebisen men det kändes fortfarande overkligt. Gick på ultraljud och fick se den virvla runt där inne. En söndag stannade tiden av ett telefonsamtal. En av mina bästa vänner var död. Resten av året blev mörkt och dimmigt, men julen blev fin trots en del bråk. Sedan hölls begravningen. Vi kramades och grät. Lagom till nyår blev jag magsjuk och genomled mitt livs värsta natt. Nyårsafton tillbringades hemma i soffan med tv-spel, fruktsallad och Pommac, kramandes en livrädd hund. 

Listan om 2021

Gjorde du något 2021 som du aldrig gjort förut? 

Blev gravid och gick på en väns begravning. Och så en del jobbrelaterade grejer, som känns mindre viktiga. 

Vad var din största framgång 2021?

Att jag prioriterade sådant som på riktigt är viktigt för mig, eller i alla fall försökte. Att jag vågade försöka och sedan faktiskt blev gravid. 

Har du varit sjuk eller skadat dig?

Blev sjukskriven i slutet av året på grund av illamående och stress. Det var nog viktigare än jag kunde ana innan. Överlag var de första månaderna av graviditeten en lång dimma av illamående och trötthet. 

Vilka platser besökte du? 

Inte många. Har mest varit hemma. Andra året med pandemin.

Gjorde någonting dig riktigt glad? 

Persik! Han blir bara gulligare och knäppare för varje dag. 

Och ledsen? 

Det mesta. Har haft ett deppigt år. 

Var du gladare eller ledsnare än tidigare år?

Ledsnare. 

Något oväntat som hände? 

Han som försvann så hastigt. Är fortfarande i chock. 

Årets låtar? 

Det är nog aldrig för sent för oss två – Thomas Stenström
För evigt – Hanna Ferm

Malmö stad – Familjen

Man vänjer sig – Kjell Höglund

Favoritserie?

Har sett så himla mycket på tv i år. Igen. New Girl var som en trygg famn, Succession lika spännande som alltid och Tunna blå linjen älskade jag. 

Bästa filmen? 

Jag vet inte, men en av de sämsta var i alla fall Old.

Bästa boken du läste i år? 

Vi röstar om vi saknar mamma av Nina Pascoal.

Bästa matupplevelsen?

Har mest velat äta snälla saker i år. Makaroner, ostmackor, glass. Inget avancerat. 

En mobilanteckning du skrivit:

Vem har du saknat?

Tore. Det är en för lite i flocken. 

Vad gjorde du på din födelsedag?

Drack vin på mitt nya jobb, blev bjuden på chokladtårta två gånger och hade fest. Träffade en av mina bästa vänner för en av de sista gångerna utan att veta om det. 

Är det något du saknar år 2021 som du vill ha år 2022?

Lugn och ro. Ett hus på landet. Att jag och folk runt mig mår bra och är lyckliga. Och kanske några glas vin i sommar när bebisen kommit. 

140 dagar

Det har aldrig varit självklart för mig att skaffa barn. Jag har haft svårt att se mig själv som en person med en bebis på höften och smutsiga små skor i hallen. När mina vänner började bilda familj fick jag en känsla av panik. Var ungdomen redan över? Jag var inte redo, skulle kanske aldrig bli det. Det fanns för många glas vin kvar för mig att dricka, för många platser att besöka, människor att träffa och äventyr att vara med om. Jag tyckte ärligt talat att barn mest verkade jobbiga och inte alls lika gulliga som hundvalpar. 

Men så fyllde jag 30. Vi köpte ett hus, gifte oss, skaffade hund. Och så kom pandemin. Plötsligt kändes det inte lika lockande med sena kvällar på trånga barer, bakfyllor och nya bekantskaper. Jag ville vara hemma. Fixa i trädgården, läsa böcker, umgås med min familj och mina närmaste vänner. Andas lugna, djupa andetag. Medan folk runt mig började prata om hur mycket de saknade livet som det var innan insåg jag att jag inte gjorde det alls. Jag längtade efter något helt annat. 

Till slut vågade jag säga det högt. Vi testar. Blir det så blir det. Jag har ju alltid trott lite på ödet. Och här är vi nu. Ett ögonblick och en evighet senare. I min mage tumlar någon runt som är hälften han och hälften jag. En bebis. En livs levande person som förhoppningsvis kommer att dimpa ner i vår familj strax innan midsommar. Det känns fullständigt overkligt och alldeles för stort för att ta in. Men också självklart. Insikten har landat i mig som en varm sten: 

Jag vill det här. Jag vill verkligen det här.

Man vaknar varje morgon med en hemskhet i sitt bröst

2021 är slut. Tack och lov för det. Det var ett riktigt pissår. Inte konstigt att jag går på en högre dos av antidepp nu än någonsin tidigare. 

I slutet av förra året, alltså för bara några veckor sedan, försvann en av mina närmaste vänner. Från en dag till en annan fanns han inte mer. Han gick upp på vinden en förmiddag och kom aldrig ner igen. Telefonsamtalet när jag fick veta kommer jag aldrig att glömma. De säger att tiden stannar när något sådant händer, och det låter så satans klyschigt, men precis det hände faktiskt. Jag vet inte ens om den kickat igång än. Allt är fortfarande en röra och jag har hunnit tänka alldeles för många "tänk om". 

Men på något sätt har dagarna i alla fall gått. Det har varit jul och nyår. Och begravning. Då satt vi där allihop på rad i kyrkan, uppklädda och allvarsamma. I en kista längst fram låg han som skulle ha varit den som lättat upp stämningen. Så ska det inte vara. Inte konstigt att vi är arga. 

Efter att kistan skjutsats i väg i en lång begravningsbil åt vi andra soppa, drack öl och skrattade försiktigt åt gamla minnen. Utanför var det helt vitt, av både dimma och snö. Livet är så overkligt nu. 

Överlag var 2021 ett år när inte ett skit hände. Bara massor av likadana dagar på rad och inget att se fram emot. Samtidigt förändrades allt. Precis allt. Jag har aldrig varit så nära både livet och döden som förra året. Det finns mycket jag vill berätta, men inte nu. Inte än. Allt jag vet är att 2022 måste bli bättre och att jag faktiskt tror att det blir det.

Om du bara orkat lite till hade du nog också märkt det.