Vargavinter

Läser i tidningen om rekordmånga minusgrader och massor av snö hela vägen in i mars. Fyra jäkla månader. Det är ju verkligen vad jag behöver. Jag har en obehaglig känsla i mig om att den här vintern kan komma att förstöra så himla mycket. Eller så gör den inte det. Vi får se. Men vädret är i alla fall något konkret. Då kan jag vara ledsen över att mina fina klänningar bara blir hängande och att fingrarna stelnar i kylan. Det är bra. Det är något dumt att rikta känslorna mot. Det är inte bara det här tomma hålet i bröstet och den här känslan av att något fattas fast jag har allt jag någonsin drömt om.

(Folk borde sluta läsa för jag är ändå bara så jäkla deppig jämt. Förlåt för det men det är faktiskt november och vad fan ska man göra?)

They're singing "deck the halls"

Okej, nu är det mindre än en månad kvar till julafton. Jag brukar lyssna på julmusik från typ oktober, men i år har känslan inte riktigt infunnit sig. Igår fixade jag i alla fall en lista. Det är ju faktiskt ganska soft med jul så att man kan lyssna på sjukt cheesy musik utan att skämmas över det. Mariah Carey, bjällror och klämmiga refränger. Kanske kan det få mig att bli lite mer munter.

ORKAR INTE

Den här månaden är så jäkla lång. November, vilket skit. Det är nu man glömmer att det faktiskt har varit ljust och varmt en gång, och att det kanske kommer att bli det igen. För det är liksom en evighet emellan och man kan inte tänka så långt. Men igår fick jag i alla fall ett mejl som påminde mig om saker som jag kan se fram emot. Och jag jobbar fortfarande på det där med att inte tänka på allt jobbigt (men det går sådär). Vill bara ha helg, typ nu. Typ hela tiden. 

"Titta på den där clownen, hon är alltid sådär.."

Ja, vad fan ska man säga? Jag vet inte. Jag vet verkligen inte. Men nu är de här dagarna nästan över och jag har mått så bra, så nu är jag redo att må mindre bra igen. Redo att bita i det sura jävla äpplet. Och det är okej. Det är faktiskt det. Jag har ju alltid gillat sura äpplen mer än söta.

Och igår satt vi i en soffa och berättade hemligheter. Alltså, verkligen riktiga hemligheter. Sådana där som man hade när man var fjorton. Det är skönt att ha någon som förstår det här jobbiga. Men jag ska sluta vara så himla kryptisk hela tiden. Jag ska växa upp och klippa mig och skaffa ett jobb och allt det där. Snart, snart. Och jag ska sluta dricka sprit. Eller i alla fall sluta dricka mitt lilla hjärta itu.

Förresten borde jag sluta lyssna på Håkan Hellström också. Han gör allt mer komplicerat än vad det behöver vara, känns det som. Dessutom är jag ju nästan vuxen och borde lyssna på typ P1 istället. Det är liksom bara det att fem minuter in i Magasinsgatan sjunger han just precis bara för mig, och då kan jag ju inte stänga av. Det vore både dumt och oartigt.

En pacemaker som tickar för oss

"Stjärnor glittrar vackert och det vimlar
av passioner kan det tyckas 
men inga stjärnor, inga himlar 
över dom som inte lyckas"

Ingen glöd utan eld och ingen eld utan glöd. Det där går liksom hand i hand. Och jag tänker att tändstickor har vi gott om, det har vi alltid haft. Sådant där löser sig alltid, även när veden är blöt och det regnar överallt. Man får helt enkelt vänta ut stormen, för den varar inte för alltid. Det gör den aldrig. Och jag har rätt (så klart), för sedan flammar det upp och blir varmt och skönt igen. Det knastrar och sprakar och allt som varit fruset tinar och blir mjukt. Och sådär håller det på, i omgångar, i vågor, i eviga cykler. Det är väl sådant som livet är, antar jag. Toppar och dalar. Likadant för alla. Bara det att mina är så många, så låga, så höga, så olika. Jag kan vägra kliva upp, gråta i kudden, hata mig själv, skriva tusen ledsna ord, för att två timmar senare sväva och flyga och snurra och skratta. Jag känner mycket, både på ont och gott.

Och jag kommer inte över saker. Någonsin. Alla negativa upplevelser blir taggar i mitt hjärta som för alltid kommer att svida (men kanske bara litegrann), och allt fint arkiveras så att jag kan plocka fram och le åt det tio år senare. Mitt inre är som ett oändligt bibliotek som bara samlar på sig allt. Namn, saker som folk har sagt, bilder, minnen, låttexter och känslor. Jag glömmer liksom inget. Att tänka på en händelse kan framkalla exakt den känslan som jag kände då, även om det var en halv evighet sedan. Och en gammal låt kan få mig att, för en stund, bli den jag var när jag lyssnade på den som mest.

Förut brukade jag tänka att "äh, det går över, jag kommer att växa ifrån det" men nu är jag tjugotre år och fortfarande precis likadan som jag alltid varit. Häromdagen började jag nästan gråta för att jag tänkte på en grej som hände för fem år sedan. Det gjorde liksom precis lika ont som då. Ganska sjukt egentligen. Ibland önskar jag att det fanns piller man kunde ta för att glömma och gå vidare. Det skulle underlätta mitt liv med cirka 100 procent.

Den där sommaren var jag vilsen, du hade otur som kom i vägen

November, den äckligaste jävla månaden av alla. Allt är bara så himla grått och livlöst och kallt. Och så är det så satans länge kvar till sommaren. En evighet typ.

Häromdagen gick det upp för mig att jag kan ha haft min sista hela sommar i Flen. Alltså, det är ju inte säkert att det är så men det kan vara så. Och när jag tänker på det svider det till i hjärtat. Sommar i Flen är något väldigt speciellt för mig. Man skulle väl kunna säga att hela mitt liv har utspelat sig där. Ungefär tio veckor om året i tjugotre år. Utomhusfester med vänner som funnits där sedan alltid, att sitta under träd, på gräsmattor, i parker och samla fräknar på nästippen, barbackaturer på sommartjocka hästar, första kärlekar, tårar, nakenbad, svek, försoningar och dimmiga nätter då solen inte går ner. Det är på sommaren man finns. I alla fall jag. På vintern kryper jag liksom bara ihop under täcken och filtar och försöker att inte göra något förrän det ljusnar igen (det vill säga någon gång i maj). Och det är klart att jag kommer att vara hemma i Flen i sommar, men kanske inte varje dag. Och det är klart att sommaren kan vara fin på andra platser också, men kanske inte på samma sätt. Jag kommer liksom aldrig vara åtta, tolv, sjutton, tjugo eller ens tjugotre igen. Men det är ju möjligt att man kan uppskatta saker när man är tjugofyra också, det får vi se.

XXX

Det finns minst tre saker som jag skulle vilja skriva om nu. Men det är som någon slags spärr. Jag skulle vilja skriva vad jag tycker om en person som läser här ganska många gånger varje dag och som kanske inte borde göra det, om en jobbig känsla i min mage och om en lista över saker som hänt. Men inget av det här känner jag mig särskilt bekväm med att skriva om. Jag vill inte uppröra; kanske inte ens beröra. Jag vill liksom bara vädra något. Men det får jag nog helt enkelt göra någon annanstans.

Andningspaus

I Flen är allt grått idag. Men jag kan i alla fall andas. Jag försöker att inte tänka på sådant som jag inte ska tänka på. I stället läser jag böcker och gosar med mina hundar och låtsas att jag glömt allt det jobbiga. Jag längtar två veckor framåt i tiden, och kanske mer. Men det gör jag ju alltid.

Det kan ta slut imorgon eller hålla på för alltid

Alltså, det här livet. Det här komplicerade och svåra lilla obetydliga livet som är det absolut enda vi har, egentligen. Det kan vara så himla spännande och omvälvande och stort och otroligt och fascinerande och till och med magiskt. Bättre än alla hollywoodfilmer och drömmar och fantasier. Och så kan det vara så jäkla tomt. Så meningslöst. Så deppigt. Så himla mycket novembertisdag utan att solen ens går upp. Det kan vara tre dagar under ett täcke för att man inte orkar något annat. Det kan vara hjärtont och sms som man inte får något svar på. Det kan vara hemligheter som man inte vågar berätta för någon för ingen skulle ändå fatta. Att dricka fyra glas vin varenda kväll och gråta på toaletten. Det kan vara att fatta det svåraste beslutet någonsin, eller att faktiskt inte göra det. Att istället skaka av sig det mörka, onda. Att kliva ur ledsamheten, så som man kliver ur ett par obekväma skor när man kommer hem efter att ha dansat en hel natt. Man måste liksom göra det bättre för sig själv. Jaga bort det onda, det dumma, det som förstör. För livet kan vara så fint, om man bara låter det vara det; vågar låta det vara det. Det kan vara att hålla någon i handen för första gången, att äta sin godaste maträtt, att lyssna på låtar som känns hela vägen in och att slänga sig ut i något okänt. Ut för ett stup och man vet inte när eller hur man landar men man gör det ändå. Fjärilar i magen och kärlek som liksom inte tar slut även om man tror att den kanske gör det ibland. Att skratta med sina bästa vänner, att berätta något stort för någon som verkligen bryr sig, att se norrskenet och att sitta i gräset. Livet kan vara som den där dagen i slutet av maj när sommaren knackar på. När man hittar de första fräknarna på näsan. Eller som november. Som kletiga, grå, kalla och ganska hemska november. När man inte ser något slut på allt det mörka. Grejen är ju bara den att innan man vet ordet av är det maj igen. Bara sådär. Man måste bara ha lite tålamod. Sedan går man där i allén igen och tänker att fan, den är ju inte så dåligt ändå. När du går bredvid.

772 kronor

På onsdag får jag åka härifrån. Till världens finaste fula stad. Till mitt livs största hatkärlek. Platsen som jag avskydde i 21 år och nu saknar varje dag. Och jag började nästan gråta av lättnad när jag hade bokat biljetten. Jag behöver det här så mycket just nu. Fem dagar utan att behöva tänka på något av det jag måste tänka på hela tiden här. Min hjärna är trött på att grubbla, älta, planera, oroa sig och analysera. Den är trött på allt nytt och allt gammalt. Den vill bara koppla bort ett tag. Så det var antingen det här eller ytterligare en rejäl fylla, och jag försökte att välja det mest mogna alternativet. (Eller så kombinerar jag båda, vi får se.)

För sent för vin

Jag känner mig flera år äldre än alla andra där inne, och är det förmodligen också. Dricker billig öl för att våga dansa. Jag är inte lika självsäker på dansgolven som jag var när jag var arton. Nu tänker jag för mycket. Nu ger jag mig själv tillfälle att tänka. Och jag har druckit tillräckligt mycket för att vara ärlig men inte tillräckligt mycket för att vara helt ärlig. Det viktigaste förblir osagt. Och ogjort. För såhär är det; ibland önskar jag att saker och ting vore annorlunda. Men det är för sent nu. Flera år för sent. Ett helt liv för sent, egentligen. Jag kommer aldrig kunna börja om från början. Det får ingen.

Och allt är bra. Jag mår bra. Jag är lycklig. Men ibland önskar jag att man fick en andra chans. Jag skulle förmodligen göra likadant igen, men det skulle bara vara så skönt att få veta säkert.

30 dagar

Idag är det en månad kvar tills vi får nycklarna till lägenheten. Vi har redan fyllt en stor Ikea-kasse med fina saker som vi ska ha i vårt nya hem. Burkar, brickor, porslin och färgglada kökshanddukar. Och jag orkar inte riktigt vänta. Samtidigt suger det till i magen på ett läskigt sätt när jag tänker på att vi snart kan ha varit här för sista gången. Inga fler fredagar på Invito, inga promenader längs ån på våren, inga trötta måndagsföreläsningar i Lubbesalen. Jag kommer att sakna allt det där, såklart. Vårt första egna hem.
Två år och tusen minnen. Ett nytt liv, som nu blivit gammalt. Tack för den här tiden, Sundsvall.

Hej framtiden!

Idag skrev jag äntligen under anställningskontraktet och allt blev plötsligt så himla mycket mer på riktigt. Den 4 februari börjar jag på Expressen. Det är inte så jättelång tid kvar. Jag fattar inte hur jag kan vara såhär lugn inför det, jag som brukar hetsa upp mig över varenda småsak. Men nu är jag det. Lugn alltså. Jag tänker att det här blir bra, det här klarar jag, det här har folk sagt att jag ska göra sedan jag var liten. Det finns en sak jag vet att jag kan göra bra och det är det här. Och under det senaste året har jag lärt mig så mycket om att våga. Om hur man måste våga kasta sig ut ibland. Så nu bestämmer jag mig för att våga det här också. Skriver under kontraktet utan att darra på handen. Lägger kuvertet i brevlådan. Låter dagarna och veckorna gå. Köper nya fina saker till en liten lägenhet i en helt främmande stadsdel i en helt främmande stad. Och bakom hörnet väntar ett helt främmande liv, som jag tänker rusa in i utan att hålla på och må dåligt och älta och oroa mig. Allt blir så himla mycket lättare om man bara tänker att det ska gå bra.

Hemlängtan

Idag är bara en sådan dag.  Jag vill inte vara här, jag vill vara där. Jag vill inte tänka på stora skoluppgifter, flyttstress och räkningar. Jag vill inte tänka på något alls. Bara ligga i min smala säng och lyssna på mamma och pappa på nedervåningen. Kliva upp alldeles för sent och äta frukost framför Sex and the city. Gosa med hundarna, andas alldeles ren luft och gå runt i morgonrock. Jag vill känna alla på Ica, äta thaimat med mina vänner, dansa till Stad i ljus. Mocka rent, vinka till golfspelare och skriksjunga med Isa i bilen till Eskilstuna. Idag är bara en sådan dag. 22 kvadrat är alldeles för lite. 50 mil är alldeles för mycket. Och 1156 kronor räcker liksom inte.

De 43 dödssynderna

Jag är inte vän. Jag har inte stora ögon. Jag skrattar alltid för högt. Jag tycker inte om barn. Jag är fåfäng, snål, lat och missunnsam. Jag blir lätt skadeglad. Jag svär mycket. Jag kan inte ta ett eller två glas vin. Jag sopsorterar inte. Jag tar från mitt sparkonto för att köpa skor. Jag har aldrig haft en good hair-day. Jag har tunna läppar. Jag pratar skit om folk. Jag har stulit. Jag har svikit. Jag har fuskat. Jag kan inte gå snyggt i klackar. Jag har svårt för att visa känslor. Jag använder aldrig tandtråd. Jag älskar kött. Jag ser ibland ner på folk som valt annorlunda liv än jag. Jag frossar. Jag kan inte sy, sjunga, spela något instrument, laga mat eller dansa. Jag oroar mig alltid. Jag har smygläst många sms. Jag är konflikträdd. Jag gör aldrig mer än jag måste. Jag blir ofta för full. Jag läser hellre bloggar än böcker. Jag tränar nästan aldrig. Jag är snål, otålig, elak, feg och klumpig.

Och det värsta av allt; jag tycker trots allt detta att jag är en ganska okej person.

"Att välja någon är att välja bort alla andra"

Varje dag väljer jag dig, om och om igen. För nästan sex år sedan valde jag dig och sedan dess har jag valt dig oändligt många gånger. Efter varje bråk, innan varje stort beslut och varje gång jag har tvivlat. Jag gör det som om det vore självklart, för det är lätt att glömma att det inte är det. Det känns liksom självklart. Och jag väljer bort alla andra. Det är vi som är det viktigaste i mitt liv. Att vi håller ihop, mår bra och är lyckliga tillsammans. Så jag väljer dig och jag väljer bort alla andra. Jag väljer lördagsförmiddagar med smulor i sängen, 22 kvadrat som snart blir 45, din tandborste bredvid min och trygga andetag. Jag väljer bort första kyssar, trånga dansgolv och blinkande ljus. Det känns självklart men det är stort. Det är en big deal. Att vakna varje morgon och börja om, att kompromissa och att våga satsa. Att stanna. Att låta månader bli år. Att titta bort när någon försöker möta ens blick. Det är faktiskt det största av allt och jag är så himla stolt över att vi gör det för varandra varje dag. Och förhoppningsvis för alltid.

Önskelista 2012

Hej familjen + XL + tomten. Det här skulle jag inte ha något emot att hitta under granen i år. Det mesta är såklart grejor till den nya lägenheten. Kan inte riktigt tänka på något annat.

Underground creepers med dubbel sula
Från Urban Outfitters (storlek 5).

Golvlampa med två skärmar
Från Ellos. Funkar även bra med en liknande lampa från någon annanstans.

Svart taklampa
Också från Ellos.

Vit steghylla
Från Ellos.

Vit stringhylla

Från Rum21 (eller var som helst där de säljer stringhyllor). Modell "pocket".

Två kuddar från Svenskt tenn
Milles fleures. OBS! XL har paxat att köpa dessa (säger han) så ingen annan bör göra det.

Skärbräda i trä
Vilken som helst går bra. Till exempel den här från Kitchenstore.se.

Andra delen i Torka aldrig tårar-trilogin
Går att förhandsbeställa på Adlibris. OBS! Den släpps inte förrän i januari så det blir en sen julklapp.

För den som känner sig lite extra generös;
Sigma 10-20mm för Nikon
Verkar vara "billigast" på Rajala.

... eller rätt och slätt cash (alternativt ett presentkort på Ikea) så att jag kan köpa detta:

PS. Förra året önskade jag mig tydligen det här. DS.

Fars dag

Min pappa är  världens bästa. Det vet han inte själv, men så är det. Han har gjort saker som nästan ingen annan har gjort. Han har rest över oändliga hav på ett stort fartyg och sett nästan hela världen. Han har byggt upp en golfbana och ett företag helt från grunden, och slitit med det varje dag i tjugo år. Han har alltid ställt upp för sin familj och tagit med oss på roliga äventyr. Och så har han lurat döden. Två gånger. Han är den starkaste och smartaste person jag känner och inget kan ändra på det. Jag önskar att jag kunde vara hos honom idag, men 50 mil spelar ingen roll egentligen.

Jag älskar dig, pappa.

Kolla mamma!

Nu drar jag och mitt rosa svall på galej.

Hej, jag har druckit 4 glas vin

Alltså, jag är så jävla nära lyckan nu. Det är sjukt. Allt jag drömt om. Den stora häftiga staden, den fina lägenheten, den perfekta pojkvännen, det rätta jobbet. Men ändå; samma oro och ängslan som alltid. Är så rädd att jag ska titta tillbaka på allt och tänka "varför valde jag så?". Harhjärtat och nerverna som alltid, alltid ligger utanpå. Tankarna som aldrig slutar snurra. Jag fattar inte varför det måste vara såhär. Jag är tjugotre år nu och borde vara stark och trygg. Vuxen. Självsäker. Jag borde känna bara stolthet och glädje över allt jag åstadkommit. Men istället; grubbleriet och exakt samma jäkla konstiga känslor som alltid. Tjatigt, tjatigt, tjatigt.

F-dag

En sådan där dag när inget hjälper. Inte kramar, inte nachotallrik deluxe, inte nätshopping, inte nyfärgat hår, inte böcker och inte musik. Inte ens Dancing in the moonlight. Så nu kryper jag ner under täcket och blundar så hårt jag kan.

Gymnasiet

Jag längtar ofta tillbaka till de där korridorerna. Självklarheten som fanns i vardagen. Jag hade en annan känsla i mig då, och jag kommer aldrig att få tillbaka den. Jag kommer aldrig mer vara sjutton år och blåögd, med hår ner till rumpan, huvtröja och tighta jeans. Ibland tänker jag att de sena tonåren var min bästa tid, att det bara blivit sämre sedan dess, men det är ju inte riktigt sant. Hur som helst; jag tror att jag peakade lite där i slutet av gymnasiet. Det var i alla fall helt klart mitt livs hittills coolaste och roligaste period. Jag hade massor av vänner och beundrare och gick på "häftiga" fester varje helg. Folk tyckte att jag var rolig och allmänt soft att hänga med. Jag skrattade högst av alla och hade världens bästa gäng omkring mig hela tiden. Och så var jag grym på lektionerna. Fick högsta betyg i nästan allt och fångade alla lärare runt mitt lillfinger. Allt var så lätt.

Ändå kände jag mig ofta så himla ledsen och tom. Jag skrev tio sidor i min dagbok varje kväll om hur ensam och missförstådd jag var. Lyssnade på alla sorgliga låtar och tänkte att texterna handlade om mig. Ältade fram och tillbaka varför ingen ville ha mig och blev för full nästan varje helg. Jag kunde liksom dricka ren vodka direkt ur flaskan, som om det var vatten, och ingen tyckte att det var konstigt. Och när Axel dök upp i mitt liv blev jag bara ännu mer förvirrad eftersom han var så jäkla ointresserad och likgiltig. Jag var inte van vid att bli bemött med tystnad. Så han blev den där ultimata ouppnåeliga drömmen som jag letat efter och jag kunde inte tänka på något annat på flera år. Alla de andra killarna bleknade bort till nästan inget alls och trots att det tog så lång tid gav jag aldrig upp. Det var en så himla jobbig tid. Jag gick sönder på tusen olika sätt, om och om igen. Samtidigt var det så fantastiskt roligt och fint och spännande och jag hade fjärilar i magen minst varannan dag.

Alltså, gymnasiet. En tre år lång bergodalbana. Tvära kast och höga skratt. Jag ramlade omkull och reste mig igen, tills det inte gick längre. Alltid med mina bästa vänner bredvid. Den bästa tiden i mitt liv, och kanske också den värsta. I alla fall den mest känslomässigt utmattande. Jag kommer aldrig att känna så mycket igen som jag kände då. Det tror jag i alla fall inte. Och nu längtar jag tillbaka ibland men då längtade jag mest hit, till där jag är nu. Sex år framåt i tiden. Till kärlek och trygghet och vuxna saker som egen lägenhet, universitetspoäng och boxvin.

Ett år utan sommar

Klockan är halv tre på eftermiddagen när jag tittar ut genom fönstret och inser att det har börjat skymma. Det här kommer att bli en så satans lång vinter, det bara vet jag. Sex sommardagar fick vi, sedan en kort och intensiv höst, och nu väntar ett halvårs mörker. Jag orkar inte kliva upp ur sängen idag, inte egentligen. I två dygn har jag gömt mig under det här täcket, men nu tvingar jag mig själv att sätta ner fötterna på det kalla golvet. Man hamnar så lätt i konstiga tankebanor om man andas samma luft för länge.

Jag fryser från det att jag kliver ut genom dörren tills jag ställer mig i duschen en dryg timme senare. Jaha, det är såhär det ska vara nu. Vintertorra fläckar på benen som kliar varje natt och en ständigt rinnande näsa. Stela leder och fötter som aldrig riktigt tinar. Men jag har köpt en varm jacka och jag har någon att sova nära. Jag har klarat vintrar förut, kanske längre och kallare än den här. Förhoppningsvis längre och kallare än den här.

Och jag ser ett ljus några månader bort. Något att se fram emot; att längta till. Så jag tar på mina tre lager strumpbyxor och virar min halsduk så många varv det bara går. Den här vintern kanske blir okej ändå. Han håller ju fortfarande min hand på gatorna och nästa år börjar ett annat liv.

Drömhem

 

 

Det här är typ allt jag tänker på. Alltså hur fint vissa har det hemma och att jag också vill ha det så. Ser så mycket fram emot att ha en egen lägenhet som jag kan göra lite vad jag (och Axel) vill med, istället för en minimal studentlägenhet med fult golv och tråkiga väggar. Källor finns på min Pinterest.

Ingen glittrar som du, Stockholm

Nu är väl tanken att allt ska bli som vanligt igen. I alla fall för ett tag. Men det är svårt att fokusera på de här sista månaderna när vi i tankarna redan befinner oss 40 mil härifrån. Det enda vi pratar om är vilka tavlor vi ska hänga upp i den nya lägenheten och hur skönt det ska bli att komma härifrån. Samtidigt är jag livrädd, såklart. Det är jag ju alltid. För den stora stygga staden och det stora stygga jobbet. För allt som kan gå fel. För allt som kan gå sönder.

Sundsvall har varit vår stad i nästan två år nu. Vi har lärt oss att leva här. Att se gatorna som våra. Vi hittar bland alla hyllor på Hemköp och blir igenkända av personalen på vår bästa restaurang. Vi kan trottoarerna, tågtiderna och rutinerna. Nu måste vi snart börja om på nytt. Lära oss nya gator, affärer och vanor. Offra tryggheten för äventyret, i alla fall för ett tag. Storstadsstress, trängsel på tunnelbanor och helt ny luft. Tankarna från förra gången dyker upp igen men oron är inte alls lika stark nu. Den gången blev Stockholm inte av och jag tror att det fanns en mening med det. Vi behövde växa lite någon annanstans först. Men nu är vi redo.

(Tror jag.)

Expressen

Om ganska exakt tre månader börjar jag skriva för en av Sveriges största tidningar. Det är naturligtvis helt sjukt att tänka på. När samtalet kom strax innan halv tio i onsdags förändrades mer eller mindre hela mitt liv och jag har fortfarande inte riktigt fattat att det är sant. Jag är helt överväldigad av både glädje och nervositet. Kanske är det här början på något stort och obegripligt. Kanske inte. Egentligen spelar det inte så stor roll. Huvudsaken är att jag har får den här chansen nu och att jag tar den. Att jag gör mitt bästa, att jag utvecklas, att jag vågar. För ett år sedan var den här tanken otänkbar. Nu är den verklighet. Och jag tror verkligen att det här var det bästa som kunde hända mig just nu.

Aspudden

Här ska vi alltså bo från och med årsskiftet. Helt sjukt att tänka på. Har inte riktigt smält det ännu.