2014

Januari
Allt var kaos. Jag och Axel gjorde slut. Det var en onsdag, vi hade varit på restaurang och druckit flera glas vin och plötsligt sa vi det bara. Efter veckor av velande. Dagen efter vaknade jag upp till en ny verklighet och de spelade "I've been loving you too long" på radion som om allt bara hade varit en film. Han satt mitt emot mig och drack kaffe och sa att allt skulle bli bra. Och jag trodde honom. Resten av månaden blev dekadent, sådär som det kan bli när man blivit singel för första gången på nästan sex år.

Februari
Kaoslivet fortsatte. Jag drack mycket alkohol och sov nästan aldrig. Glömde bort hela kvällar, klev på fel tunnelbanevagnar och låtsades att jag inte kände något alls. Och där någonstans mitt i dimman mötte jag Anton. Jag hade varit singel i bara en månad och egentligen var han det sista jag behövde. Men han hade en dinosauriemugg på handfatet och lockigt hår och jag glömde snart bort allt jag hade lovat mig själv. Och där började en katt- och råttalek som jag egentligen inte alls var redo för. Jag började jobba på Klick, drack litervis med vin och levde på färdigmat.

Mars
Velade, ältade och tänkte. Ibland kändes livet ljust och hoppfullt, ibland ville jag bara skrika. Minns inte om jag grät men det gjorde jag nog. Det går ju inte att skjuta undan känslor hur länge som helst. En kväll smsade Anton och bad mig komma över. Jag åkte dit direkt. Sedan drack vi whisky och rökte i fönstret och när Håkan Hellström sjöng "Vill du ha en idiot lägg din hand i min" tog han min hand. Dagen efter låtsades vi som ingenting. Jag skaffade Tinder och spelade hård och kall. Det gick dåligt. Efter min första Tinder-dejt mötte jag upp Simon och Anton och vi drack tequila. Sedan gjorde vi det varje tisdag resten av våren.

April
Allt fortsatte att handla om Anton, fast jag inte ville erkänna det. En natt kom han hem till mig och var jättefull. Han luktade konstigt och sluddrade, men allt jag kunde tänka på var vad han sa; "Vi kommer aldrig att bli som de andra, du och jag. Vi kommer inte ligga hemma och titta på Let's Dance när vi blir tillsammans". Jag åkte hem till Flen och hängde med min familj. Bröt ett revben efter att ha trillat av en häst för första gången på flera år. När jag kom tillbaka till Stockholm hade våren kommit på riktigt och vi bosatte oss i parker och drack vin direkt ur flaskan. Köpte osunda mängder tuplaner. I slutet av månaden fick jag ett psykbryt, köpte en spontanbiljett till Flen och blev upphämtad på stationen av Axel, som jag inte hade träffat på länge. Sedan räddade han min helg, som så många gånger förut.

Maj
Åkte tillbaka till stan. Firade Valborg genom att somna på toan. Åt panpizza med Anton i mitt kök. Solen sken. Och så fyllde jag år. Gick på datorkurs och drack drinkar. Min ålderspanik nådde nya höjder. På helgen hade jag fest i lägenheten med ballonger och massor av gosiga vänner. Hade blommor i håret och hamnade i det där fönstret igen. Och en vecka senare gjorde vi "slut". Vi stod på ett berg i någon form av solnedgång och sa att nu lägger vi ner det här, det blir ändå inget bra. Några timmar (och shots) senare ångrade jag mig, men han var stenhård. I alla fall i sex dagar. Sedan bad han mig att komma över och vi drack citronvodka och hade efterfest till klockan elva på förmiddagen. Jag och Simon somnade i solskenet i en park. Jag tänkte att nu peakar livet. Avslutade månaden med att dansa på Olssons skor med Camilla och Karro.

Juni
Var väldigt ambivalent i början av månaden. Såg Filip och Fredrik i Globen med nästan hela gänget. Efteråt kom jag och Anton ifrån de andra. "Nu ska jag berätta för min familj om dig" sa han och åkte till Grekland. Jag stannade hemma och väntade. Han ringde och var full. Jag tänkte att allt skulle skita sig som vanligt. Onsdagen efter att han kommit hem gav jag honom en sista chans. Och han tog den. På midsommarafton hoppade han på tåget till Flen och träffade hela min familj. Senare på kvällen frågade han om vi skulle bli ihop på riktigt. När vi vaknade dagen efter tänkte jag att han hade glömt, men det hade han inte. Resten av juni svischade förbi på små rosa fluffmoln, klyschigt nog.

Juli 
Anton flyttade in hos mig typ direkt. Plötsligt fick jag ha honom bredvid mig hela tiden. På tunnelbanan, i soffan, vid matbordet och i sängen. Det gick så snabbt från att vara en fling till att bli något väldigt seriöst. I början av månaden tog jag tåget till Hälsingland och träffade hans familj för första gången. Det kändes som att komma hem. Vi plockade blommor, nattbadade, drack massor av whisky och klappade nyfikna får. När vi satt på tåget på väg hem till stan igen somnade han mot min axel och jag kom på att jag älskade honom. Åkte till Flen med Sara och Sophie, gick på Hosjö Open och blev väldigt full. Skrattade mycket. Sommarstockholm bestod mest av uteserveringar, cheeseburgare och fjärilar i magen. Fin månad.

Augusti 
Vi var ifrån varandra i tretton dagar. Han åkte till Småland på jobb och jag stannade hemma och längtade. Vi pratade sönder våra mobilabonnemang och försökte sätta ord på allt. Jag försökte halvhjärtat att träna, städa, läsa och skriva, men mest satt jag nog bara och stirrade. Sedan kom han hem och vi drack tequila med våra kompisar och hade vårt första stora bråk. Jag var så jäkla arg och dagen efter drack jag tre glas vin i en hotellobby efter jobbet innan jag åkte hem. Men sedan blev vi så klart sams och åkte till Italien och hade det härligt i en vecka. Första kvällen drack vi limoncello på hotellrummet tills vi däckade. Och så försökte vi oss på en springnota (men fick så dåligt samvete att vi gick tillbaka och betalade).

September
Kom hem från Italien och sa hej till hösten. Hade kräftskiva, röstade i valet och hängde med kändisar på Yxtaholms slott. Ringde polisen när mina grannar höll på att slå ihjäl varandra. Typ halvvägs in i månaden gick jag in i en personlig kris. Drack vin och grät. Kunde som vanligt inte svara på vad som var fel. Typiskt mig. Tittade mycket på film. På söndagarna låste vi in oss i lägenheten med mackor och filtar och vägrade gå ut. Det regnade mycket. Festade i olika lägenheter. Spelade Kardashian-spelet på mobilen maniskt, tvättmaskinen gick sönder och Sara och Max bjöd in till fest.

Oktober 
En konstig månad. Mådde inget vidare och försökte hitta lösningar på det, som alkohol, träning, Taylor Swift och hypnos (ja, hypnos). Inget funkade särskilt bra. Men jag blev bjuden på pannkakor och pussad i pannan och det fick allt att kännas lite bättre. Annars minns jag nästan inget från oktober.

November
Solen sken i tre timmar (på riktigt) på hela månaden och det kändes som att allt det färglösa skulle döda mig. Anton åkte till New York och jag till London för att hälsa på Isa. Vi shoppade, åt english breakfast och låg i hennes säng och tittade på roliga videoklipp. Jag kom hem och fick ett jobbigt telefonsamtal. Grät, drack whisky direkt ur flaskan och promenerade ensam genom Aspudden med tunga steg. Det började bli stressigt på jobbet inför jul. Fick ett oväntat mejl och gick på ett hemligt möte. Avslutade månaden i Hälsingland med julgransjakt och glögg. Mådde bättre igen.

December
Det känns som att hela månaden bestod av julmiddagar och festligheter. Drack glögg, gick på Idolfinal med Frida och handlade julklappar. Fick ett nytt jobb (som jag börjar på i februari). Jag och Anton firade lilljul. Vi rullade köttbullar, bytte klappar och drack nubbe. Sedan gick vi på 50-årsfest på ett slott. På jobbet gjorde vi fem tidningar parallellt för att kunna få ett rejält jullov. Och när julen och ledigheten äntligen kom blev allt precis som jag hade önskat. Alla var samlade, vi frossade i god mat och presenter och allt kändes lugnt och tryggt i magen. På julaftonskvällen började till och med att snöa. På juldagen samlades gänget och gick på Amazon för allra sista gången. Någon sa att jag var snygg för att vara så gammal och min ålderspanik peakade. Sedan åkte jag till Bollnäs och gick på bandy. Och nu är det nyårsafton och 2014 är över. Det knäppaste året på länge. Och jag känner mig så redo för 2015.

Lucka 24: En bild som bäst beskriver din december

Det känns som att hela december mest har bestått av middagar och julfester. Jag klagar så klart inte.

Och GOD JÄKLA JUL förresten.

Tagen från Emily Dahls julkalender.

Lucka 23: En bild från ditt hem

Så här ser vårt kök ut just precis nu. Julmysigt värre.

Tagen från Emily Dahls julkalender.

Lucka 22: En bild som du tycker är din finaste från i år

Jag har inte tagit särskilt mycket bilder alls i år, och det finns nog ingen som jag känner att jag är sådär extra nöjd med. Men den här bilden fick flest likes på Instagram (av de som inte tidigare förekommit i julkalendern), så det borde ju säga något. Aspudden en sommarkväll.

Tagen från Emily Dahls julkalender.

Lucka 21: En bild på någon som du ska fira jul tillsammans med

Laguppställningen inför julafton ser likadan ut som förra året. Det gillar jag.

Tagen från Emily Dahls julkalender.

Lucka 20: En bild från ett äventyr du gjort i år

Hela våren var ett enda stort äventyr och den här bilden är tagen i början av den knäppaste kvällen i hela mitt jäkla liv. Herregud säger jag bara. Kommer aldrig glömma telefonsamtalen dagen efter, när vi försökte reda ut allt som hänt. Vi skrattade så att vi höll på att dö.

Tagen från Emily Dahls julkalender.

Lucka 19: En bild från din semester

Har varit ledig en (1) vecka i år. Den tillbringade jag med Anton i Italien. Halva tiden bodde vi på ett litet hotell med den här sjuka utsikten, resten av tiden var vi i Rom. En mycket fin ledig vecka, men nästa år vill jag gärna ha fler.

Tagen från Emily Dahls julkalender.

Lucka 18: En bild på något fint du fått i år

Den lilla gula fåtöljen fick jag i 25-årspresent av mamma och pappa. Jag vågar fortfarande knappt sitta i den för att jag är så rädd att spilla något. Men fin är den.

Tagen från Emily Dahls julkalender.

Lucka 17: En bild från i höstas som ger dig höstfeeling

Såhär såg ju hösten inte alls ut egentligen. Den var mest bara grå och tråkig. Men några fina dagar fick vi visst ändå.

Tagen från Emily Dahls julkalender.

Lucka 16: En selfie/ett självporträtt du tagit i år

Jag och Sophie gick på modegala och jag slog på stort med gigantiska örhängen och citronväska. Förmodligen min glammigaste stund i år (vilket inte säger så mycket, men ändå).

Tagen från Emily Dahls julkalender.

Lucka 15: En bild på en person som får dig att skratta

Den här människan alltså. Hon gör varje arbetsdag till en fröjd.

Tagen från Emily Dahls julkalender.

Lucka 14: En bild som du inte minns att du tagit

Antons pappas 50-årsfest och reunion för Den oslagbara trion. Så klart att det blev lite dimmigt. Eller ganska mycket dimmigt. Vi drack whisky och konstiga spritbladningar, badade nakna och somnade i en hög. Fin kväll, men jag minns typ inget av den.

Tagen från Emily Dahls julkalender.

Lucka 13: En bild från ett avgörande ögonblick i år

Det mest avgörande ögonblicket måste ju ha varit när det där tåget jag skulle ta ställdes in. För plötsligt stod jag där uppklädd och taggad med klirrande påsar, men utan någon fest att gå till. Min plan b blev att åka till Hornstull och hänga. Och där var Anton, som jag aldrig hade träffat förut men hört talas om ("Han är het. Du borde ragga upp honom."). Och resten är, som man brukar säga, historia.

Tagen från Emily Dahls julkalender.

Lucka 12: En bild från i somras som väcker din sommarlängtan

Alla bilder från i somras väcker min sommarlängtan, men den här dör jag lite av. Utsikten från trappan på Norrtorp, min kanske bästa plats på jorden.

Tagen från Emily Dahls julkalender.

Lucka 11: En bild på en person du saknat i år

Trots allt. Det ÄR jobbigt att ha sin lillasyster i ett annat land.

Tagen från Emily Dahls julkalender.

Lucka 10: En bild på ditt favoritplagg just precis nu

Just precis nu har jag nog inget direkt favoritplagg, men den här klänningen har jag tagit på mig varje gång det vankats något extra festligt i år. Köpte den till mig själv i 25-årspresent.

Tagen från Emily Dahls julkalender.

Lucka 9: En bild från din arbetsplats/skola

Här har jag jobbat nästan hela året. Oj, vad kul det har varit.

Tagen från Emily Dahls julkalender.

Lucka 8: En bild från i år som bäst beskriver din vardag

Vardagen i år har varit så himla ovardaglig. Jobbmässigt har 2014 varit det knäppaste året i mitt liv. Bilden är från när vi blåste upp hundra rosa ballonger, och sedan smällde dem igen. En helt vanlig dag på Klick bara.

Tagen från Emily Dahls jukalender.

Lucka 7: En bild du tagit som du själv tycker mycket om

Några timmar efter att den här bilden togs gick allt åt helvete, men jag tycker ändå så himla mycket om den. Den symboliserar liksom våren i Stockholm för mig. Luftballonger, vänner, berg och gröna träd. Och allt löste sig ju till slut, även om vi tog några omvägar. 

Tagen från Emily Dahls julkalender. 

Lucka 6: En bild från en resa du gjorde under året

Åkte till Italien med Anton. Vår första resa tillsammans. Det var himla fint.

Tagen från Emily Dahls julkalender.

Lucka 5: En bild på dig som någon annan tagit

I år sällade jag mig till skaran av blonda brudar som blivit fotade av Bingo Rimér.

Tagen från Emily Dahls julkalender.

Lucka 4: En bild du tog när du kände dig sorgsen/deppig/ledsen

Början av året var ju ganska sorgset/deppigt/ledset överlag. Den här bilden tog jag när allt var som mest kaosigt. Jag var ute och sprang för att slippa tänka på allt jobbigt, men det slutade bara med att jag fick jätteont i lungorna och var tvungen att gå hem. Får fortfarande andnöd när jag tänker på hur jobbigt allt var där ett tag.

Tagen från Emily Dahls julkalender.

Lucka 3: En bild på någon du älskat i år

Zacke (och de andra två galningarna). Älskar dem på ett nästan orimligt vis.

Tagen från Emily Dahls julkalender.

Lucka 2: En bild på något gott du ätit i år

Helt okej bakismåltid på Friday's tillsammans med Isa.

Tagen från Emily Dahls julkalender.

Lucka 1: En bild från en dag du aldrig kommer glömma

Midsommarafton. Min bästa högtid. Och dagen när Anton frågade om vi skulle bli ihop. Helt klart en dag värd att komma ihåg.

Tagen från Emily Dahls julkalender.

But we were younger then, and now we're not

Åt det gamla har vi bundit vackra kransar...

... och nu eldar vi upp dem.

Sentimental av ingenting

Och om den här vintern någonsin någon gång kommer att ta slut, 
så ses vi någon dag där längst upp i tornet. 

Tills dess: ha det gott och sköt om dig, ta det lugnt. 

 Hälsningar från mig.

#tbt

Jag hinner dricka tre glas vin innan du till slut smsar att du är utanför. Du ler mot mig när jag öppnar dörren, fast jag vet att du mest undrar varför jag har bett dig att komma. Sedan dricker vi whisky vid mitt köksbord och jag säger ingenting av det jag har tänkt säga. När klockan är tjugo i sex bestämmer vi oss för att springa till systemet och köpa mer. Vi hinner precis.

Och så hamnar vi på något ställe på söder med biljardbord och billig öl och jag är alldeles för full och blir sur över något och tar en taxi hem och somnar ensam. Tänker att nu måste jag komma över dig på riktigt. Men det gör jag såklart inte.

Repris

Gjorde den här listan för nästan exakt ett år sedan. Allt var så sjukt annorlunda då. 

Vilken dag är det idag?
Fredag!!

Vad ska du göra ikväll?

Oklart. Förmodligen fastnar jag i soffan.

Säg två bra uttryck:

På jobbet skriker vi "ELIIIIT" klockan 13:37 varje dag. Det är kul. Annars säger jag "härligt" i typ varannan mening nu för tiden. 

Om du fick beskriva en perfekt dag, hur skulle den då vara?
Vaknar och har något att se fram emot. Tar det lugnt hela förmiddagen. Det är fint väder. Jag får hänga med folk jag gillar. På kvällen dricker jag alkohol. Typ så. 

Vad blir du glad av få höra att du är?
Duktig, rolig, snäll och sådant. (Obs! Är egentligen inget av det.)

Känsla prick nu:
Ambivalent. (Min vanligaste känsla.)

Vem saknar du?

Samma svar som för ett år sedan: min syster. 

Något som är asbra att ha:
Vänner. 

Vad är du bra på?

Att äta. 

Vad vill du ha?
Ett stabilare psyke.

Vad tycker du är roligt?
Att vara full. 

Vad är du dålig på?

Att ha is i magen. 

Hur ser du ut när du är nyvaken?
Som en crackhoe. 

Vem är du kär i just nu?

Fjanton!! Och för ett år sedan visste jag inte att han fanns. Så knäppt. 

Vad var det senaste du skrev i Word?

Skriver typ aldrig i Word. 

Får vi se hur du ser ut nu genom webbkameran?
Okej. (Ska duscha snart........)

Topp 6 artister enligt Spotify?
Abba, Adele, Simon Norrsveden, Linnea Henriksson och Lady Gaga. Sjukt skum blandning. Känns inte ens rimlig. 

Vad läser du nu?

Har tre böcker på nattduksbordet. Läser ingen av dem just nu. Orkar inte. 

15 februari

Nu har det gått åtta månader sedan jag klev in genom dörren till din lägenhet för första gången. Åtta månader sedan vi skakade varandras händer och log artigt. Vilken sjuk tanke, egentligen. Att jag någon gång blivit presenterad för dig. Att jag någon gång inte vetat vem du var. Och så är det inte ens särskilt länge sedan.

Jag minns inte mycket från den där första kvällen. Det mesta är en dimma. Vi spelade musik-quiz, skämtade om förlovningar och låste in oss i badrummet med rutigt golv och en dinosauriekopp på handfatet. Om jag hade vetat hur allt skulle bli hade jag nog ansträngt mig mer för att komma ihåg. 

Dagarna efteråt smsade vi om Petter Northug och öl. Jag skrev att jag gärna skulle träffa dig igen och du svarade "så klart" och så blev det. Flera gånger i veckan hela våren, men du "ville inte ha något seriöst". Inte jag heller, egentligen. Men i bland blir det inte som man tänkt.

För på midsommarafton tog du tåget till Flen, satte en blomsterkrans på huvudet och frågade om jag ville bli din. Och sedan dess får jag alltid somna och vakna bredvid dig. Sedan dess är det du och jag mot resten. Det är bland det bästa som någonsin har hänt.

Så tack, min fjant, för att du ändrade dig. För att du ändrade mig.

"Life has a gap in it. It just does. You don't go crazy trying to fill it like some lunatic."

Igår satt jag i soffan med ett glas vin och grinade högljutt över datorns tangentbord. Jag hade inte direkt någon vettig anledning men tårarna tog bara inte slut. Och precis då kom han hem och blev förskräckt och kramade om och frågade oroliga frågor. Jag är verkligen ingen okomplicerad person att leva med, verkligen inte lättsam eller härlig på något sätt. Men nu är det såhär och han verkar ju vilja vara med mig. Sjukt nog.

Jag borde verkligen lära mig att hålla distans till livet. Inte låta varje liten grej hamna under huden. Men jag påverkas så lätt av sådant jag ser, hör och läser. Och då slutar det med att jag sitter där och ifrågasätter allt. Tänker på hur livet blev och borde ha blivit. Ibland vet jag inte ens vad som utlöser alla känslor, de bara väller över mig på ett obehagligt sätt.

Precis som för Margot i Take this waltz: 
"Sometimes I'm walking along the street and a shaft of sunlight falls in a certain way across the pavement and I just wanna cry."

Känslor hela tiden

Slutet kom för längesen men först nu ser jag eftertexterna mot horisonten. Och ingenstans spelar de den där låten som jag valde ut en gång för längesen.

Men vafan, låt det gå över bara.

Vår första lilla resa

Då och nu

Vad knäppt att det redan har gått fyra år sedan det var riksdagsval senast. Eller ja, på ett sätt känns det som att det gått två veckor och på ett annat som att jag har hunnit dö och födas flera gånger om sedan dess. Jag är verkligen rubbad inifrån och ut; skakad i själen. Vissa dagar är det en främling jag ser i spegeln, men grejen är den här: jag tror att jag gillar den här versionen bättre. Jag måste bara lära känna henne.

15.11

Det hände en så konstig grej nyss. Jag stod och diskade och plötsligt pang bom bara blev jag sjukt medveten om mitt liv. Alltså, det var som att jag betraktade mig själv utifrån och liksom såg mig själv stå där i mitt eget kök klockan tio över tre en lördag och skrubba tallrikar. Vad sjukt, tänkte jag, att det här faktiskt är mitt liv. Att jag är en riktig vuxen person som faktiskt FINNS och GÖR SAKER som andra vuxna personer också gör. Typ diskar, betalar räkningar, dansar på barbord och sådant. Att jag är en del av världen. Att det här är mitt liv och att jag förmodligen inte kommer att få något annat, och att jag faktiskt är rätt nöjd med det. För i all sin enkelhet är det faktiskt rätt jäkla fint.

Okej, det där var det flummigaste jag någonsin tänkt/skrivit. Antingen är det något skumt i mitt nya diskmedel eller så har jag blivit galen. Tur att Anton äntligen kommer hem i morgon och räddar mig från mig själv.

Dumma Småland!

Det borde vara förbjudet enligt lag att tvingas vara såhär många mil ifrån den man är kär i. I alla fall i tretton jäkla dagar. Det enda som är bra med att han är borta är att jag får tid över till annat. Som att gå till gymmet, laga mat, skura golven, läsa böcker och tvätta alla smutsiga klänningar. Men nu har jag gjort allt det så nu får han gärna komma hem igen. Sängen känns som ett hav och dagarna som år. Fy, vad tråkigt och trist allt är utan honom. Hur klarade jag nästan 25 år? Det är fan sjukt.

Förbi the point of no return

Den här sommaren har varit löjligt fin. Och skenat förbi, så klart. Och jag vet att jag säger det här hela tiden men fan vad jag har förändrats de senaste månaderna. Jag är någon helt ny nu och mår så himla mycket bättre. Känner mig starkare, modigare, roligare och mer lättsam.

Hela 2014 har varit bra egentligen, även om det var lite jobbigt där ett tag. För det ledde ju hit. Visst, jag var nära att ge upp några gånger men såhär i efterhand känns det som att allt var skrivet i sten redan från början. Det har inte alltid varit enkelt, men det har varit självklart. På något sätt har det det.

Det här kan ju vara den största klyschan någonsin men känslan inuti mig är att jag har kommit hem. Att jag har öppnat en dörr till något som verkade obekant men som visade sig vara tryggt och varmt. I början av året lovade jag mig själv att lära mig att vara ensam, men det behövde jag visst inte.

Och jag är så jäkla glad över det.

Min favorit

Just nu finns det inget bättre i mitt liv än den här lockiga personen och alla äventyr han tar med mig på.

I stället för L.A. (och allt annat i hela världen)

Jag är så harmonisk just nu. Tänker hålla fast vid den här känslan så länge det bara går.

198 dagar: "Sometimes good things fall apart so better things can fall together"

Nu har lite drygt halva 2014 gått. Egentligen finns det bara en sak att säga: Jag är knockad och förundrad. För vilka jäkla månader det har varit, på ett bra sätt. Visst, det började med hjärtesorg och tunga beslut. Jag gick ur ett långt förhållande och lämnade min första riktiga kärlek i spillror. Jobbigt så klart, men också viktigt. Sedan följde några dekadenta och sjukt roliga månader, där jag fick lära mig att bo ensam och "ta hand" om mig själv. Samtidigt började jag på ett nytt jobb och hade tusen förvirrade tankar i huvudet. Men för första gången på länge var jag själv huvudperson i mitt eget liv och det kändes (och känns) så himla skönt. Och mitt i allt träffade jag ju Anton. Världens finaste person. Jag förstod först inte att han skulle bli viktig för mig, men efter hand klarnade även det. Hela våren snurrade hur som helst förbi som i en virvelvind. Jag hade ingen egentlig koll på något men jag slängde mig utför stup och jagade drömmar, sådär som man måste göra ibland. Och jag fattade väl ungefär tusen asdåliga beslut men jag växte med varenda ett. Och här är jag nu. Ett drygt halvår senare, men det känns som en evighet.

Jag tycker så himla mycket mer om mig själv nu än vad jag gjorde förra året. Man skulle nog kunna säga att jag har gått och blivit min egen bästa kompis. Samtidigt har jag insett hur många fantastiska personer (både nya och gamla) jag har i mitt liv. Jag kommer ju verkligen aldrig behöva vara ensam vad som än händer. Det är en enorm trygghet. Och så har jag ju snubblat över kärleken igen. En helt ny sort, som inte går att jämföra med den förra. En magisk liten (eller ganska stor) känsla som jag inte vill ska försvinna på länge. Jag känner mig som sjutton år när han håller min hand och det är så fint. Han är nog det bästa med hela det här året.

Så, tack första halvan av 2014 för allt det här. Tack för jobbet, kollegorna, vännerna, tequilan, festerna, sommaren, kärleken, familjen och modet. Tack för den nya versionen av mig själv.

Och andra halvan, bring it on!

Nu vill jag alltid stanna

Först gick det långsamt, sedan väldigt fort. Jag gav honom en sista chans en onsdag och på fredagen träffade han mina föräldrar. Nu känns det som att jag inte minns hur allt var innan. Allt har fallit på plats och inte ens måndagsmorgnar rör mig längre.

Du och jag nu

Förra helgen var vi i Hälsingland och gick på 50-årsfest. Och det kanske låter hur töntigt som helst, men det kändes som att komma hem. Nattbad, skrubbsår, blomsterängar, foppatofflor och rosévin. Att ligga i soffan en hel dag och titta på tennis. Svalor, grillkol och spring i benen. Bartender special och Pissråtta med 240. En dammig höskulle. Eviga grusvägar. Calleth you, cometh I.

Och när vi satt på tåget på väg hem till Stockholm igen insåg jag något viktigt.

Det knäppa med livet

Jag blir helt knäpp av tanken på att han har funnits hela tiden. Utan att jag har vetat om det liksom. För ett halvår sedan när jag fattade mitt livs svåraste beslut. För ett och ett halvt år sedan när jag grät varje kväll och drack whisky till frukost. För fyra år sedan när jag satt i världens minsta lägenhet och tittade på teve med någon annans hand i min. För sex år sedan när jag halsade vodka på en toalett någonstans. För åtta år sedan när jag hånglade och drack paraplydrinkar för första gången. För tretton år sedan när jag galopperade snabbt över gärden och skogsstigar. För nitton år sedan när jag började i skolan. Då fanns han. Hela tiden fanns han. Gick runt där i en annan stad med sitt lockiga hår och sina t-shirtar med tryck och hade ingen aning. Precis som jag.

Och kanske var det hela tiden meningen att jag skulle missa det där tåget. Kanske var det bara en slump. Det spelar egentligen inte så stor roll.

Du är gåtan som jag aldrig löser klart

Allt började med ett inställt tåg. Det var i mitten av februari, hela världen var upp och ner och jag hamnade någon helt annanstans än jag tänkt från början. Och där var du. Med dina lockar och ljusa ögon och stora händer. Det absolut sista jag behövde egentligen, men shotsen på Debaser tyckte visst annorlunda. Det var början på min jobbigaste men roligaste vår någonsin. För herregud, vad vi har hållit på. Fram och tillbaka. Snabbt och långsamt. Snurrat runt i nästan hela stan och druckit alldeles för mycket billig tequila och öl. Ångrat oss och ångrat oss igen. Ja, jag har till och med gråtit några gånger (och jag gråter ju nästan aldrig). För det här var verkligen inte alls tanken. Jag skulle ju vara ensam nu, hitta mig själv och allt det där. Ta det lugnt och andas och lära mig att sova utan någon bredvid. Men så blev det alltså inte riktigt.

För på midsommarafton tog du tåget till mig, presenterade dig för min familj, klappade mina hundar och skrattade med mina vänner. Sedan sa du "Hur kan du inte fatta hur mycket jag tycker om dig? Jag kom ju hit för din skull." och så tog du min hand och frågade om vi inte skulle försöka. Lite grann i alla fall. Så nu har jag visst en pojkvän igen. En som måste se precis varenda fotbollsmatch som går på tv, som nästan aldrig svarar på sms och som lever på pulvermos och kall falukorv. Men en som har len hud, som tar med mig på nya äventyr och som säger att jag har gulliga framtänder. Jag har mött min överman i att äta snabbt och mycket, somna på soffan och hata att städa. Så jag ger upp. Jag kapitulerar.

Nu är jag visst din. 

En midsommarnattsdröm

Och allt det jobbiga fick ett slut när du sa att nu gör vi det här på riktigt och tog tåget hem till mig.

Det borde vara enkelt

Det här året har bara sprungit iväg, snart har halva redan gått. Jag får mer och mer distans till hur allt var förut och jag börjar acceptera att det aldrig kommer att bli så igen. Den stora frågan i mitt liv just nu är hur allt kommer att bli i stället. Den här perioden känns som att hålla andan. Alltså, jag trivs väldigt bra med det mesta och mår bättre än på länge, men jag har svårt att känna att något faktiskt betyder något. Jag antar att det inte behöver vara dåligt, men ibland tänker jag att jag nog borde ta tag i mitt liv. Fatta beslut, ställa viktiga frågor och hoppa utför några stup. Typ så.

En sak jag ska försöka ägna mig åt i sommar är i alla fall att vara lite snällare mot mig själv. Kanske dricka lite mindre, träna lite mer och vara ute i solen ibland. Men framför allt ska jag inte ta någon jäkla skit. Jag vet att jag har sagt det förut, men jag är faktiskt less på att kräla i gegga för folk som bara rycker på axlarna. Så att resa sig upp får bli det första steget.

På förekommen anledning

En grej som jag glömmer att säga ibland: JAG MÅR BRA.

Den fjortonde juni

Idag skulle det ha varit vår dag. Vi skulle ha vaknat med solsken på näsan och kanske till och med ätit frukosten i sängen (fast jag vet att du hatar när det blir smuligt). Vi skulle ha promenerat på Djurgården, och tagit den långa rundan i stället för den korta bara för att vi kunde. På vägen hem skulle vi ha stannat i Liljeholmen och köpt tryffelsalami, goda ostar och den där skinkan från de krulliga grisarna som du tycker så mycket om. Sedan skulle vi ha delat på en flaska bubbel på det där berget vid Vinterviken och suttit där i massa timmar och bara pratat om allt.

Vi brukade ju hitta anledningar att fira varje vecka. En lyckad tenta här, en namnsdag där. Inget var för litet för att skåla och tända ljus. Men idag skulle vi ha haft en verklig anledning. Något stort på riktigt. Vi skulle ha firat att kärleken höll i sig, att framtiden var vår. Att vi var större än allt annat.

Men så blev det ju inte. Så är det ju inte. Idag är det bara en ganska vanlig dag. 

Hemma

Lantluft och gröna träd. En hund på magen. Doften av sommarvarma hästar och nyklippt gräs. Att åka snabbt på grusvägar, förbi sjöar och små torp. Frukost på trappan, diken fyllda med lupiner och våt mossa, kottar och barr. Ett glas vin i bersån. Allt det där.

Solen i ögonen

Min helg har varit fan-ta-stisk. Älskar den här staden så orimligt mycket just nu, och människorna i den. Det känns som att jag flyger fram genom veckorna. Allt snurrar bara på och jag hinner knappt tänka, vilket alltid är bra när det kommer till mig. Annars är jag ju expert på att tänka sönder saker. Var ju till exempel nära att tänka sönder mitt bästa tidsfördriv för några veckor sedan, men det löste sig. Som tur var.

Utan rim och reson

Och så sitter vi plötsligt i det där fönstret igen. Klockan är nio på morgonen och vi dricker vodka direkt ur flaskan och ropar efter folk som joggar förbi. Sedan äter vi färdiggrillad kyckling och jordgubbar i en park och sover bort resten av dagen. Allt är så kaosigt men jag är inte redo att släppa taget om det här livet riktigt än.

Nystart

Igår kväll kom sommaren, tror jag. Jag satt på en uteservering med nygamla vänner och pratade om att typ alla killar är idioter (det finns fan inte många samtal i mitt liv som skulle klara Bechdeltestet). Efter några glas vin åkte jag hem och beställde ett gymkort (eh?). Så nu är det slut på pommes frites och soffhäng. I alla fall för ett tag. När jag ser bilder på mig själv från förra sommaren får jag ångest över hur jag låtit mig själv förfalla. (Men jag undrar om jag egentligen mådde bättre då.)

Överlag är allt väldigt annorlunda från förra sommaren. Då var jag nedstämd men trygg. Nu är jag förväntansfull men osäker. Då såg jag framtiden ganska tydligt. Nu vet jag fan inte. Men jag antar att det är okej. Jag antar att allt kommer att bli bra, för så brukar det ju bli.

Veckans mission är för övrigt att sluta vara gullig. Så överskattad egenskap.

När man släpper taget tar man steget

Igår sa vi hejdå efter en tre månaders lång dans fram och tillbaka. Först var jag ledsen, men nu känns det okej. Lite tomt, men okej. Jag visste ju hela tiden att det skulle sluta såhär. Och Stockholm är för fint just nu för att jag ska orka gå runt och ha ont i hjärtat. 

Men okej, jag kommer sakna de där lockarna på kudden bredvid min. Lite i alla fall. 

Du är gåtan som jag aldrig löser klart

Och jag undrar om jag nånsin ska nyktra till nån gång?

#bånge25

Okej, ikväll kommer drygt tjugo av mina närmsta vänner hem till mig och dricker bubbel och pussar på mig. Känns väldigt bra. Nästan så att det är värt att vara halvvägs till femtio. (Det här kommer att spåra ur så hårt, men det här måste jag komma ihåg imorgon: DET VAR KUL!)

25

Wining and dining,

drinking and driving, 

excessive buying, 

overdosing, dying.

Det känns så uppenbart för mig

Min lägenhet luktar öl och något mer. Livet är så olikt sig. Jag är så olik mig. Men jag känner någonting och jag tror att det är viktigt. På sistone har något växt fram och egentligen är det inte bra, men det känns bra så jag tänker fortsätta låtsas ett litet tag till.

Vändning (nummer en miljon)

Köpte mig lite lycka i helgen, i form av en tågbiljett till solsken, hundar och lantluft. Och kanske något mer. Så nu är jag lugn och glad igen. Helt klart värt några hundralappar. Och plötsligt känner jag bara: jag har ju visst massa kul att se fram emot. Åh, livet och hur fort det vänder. Knäppt (men bra).

Allt vi gör får konsekvenser så se upp med vem du sårar

Det är årets finaste dag och jag ligger inne under en filt med ont i revbenet och i hjärtat och tänker att jag är mycket mer ensam än jag har vågat erkänna. Inget är ju på riktigt längre, inget betyder något. Jag har gått runt i en illusion i flera månader och när verkligheten bryter sig in blir det bara kaos i hela kroppen. Och jag vill ringa dig nu, men jag får inte. 

"Kortsiktigt har du det säkert bra. 

Långsiktigt hade vi haft det bättre.

Och långsiktighet lönar sig alltid."

Det är så lätt att vara efterklok. 

Fri till slut

Jag har ett sprucket revben och flera hål i hjärtat, men jag mår bättre än på länge.

(Förlåt för det.)

Typ nu?

När du har gjort bort dig. När du har sabbat dina chanser. 
När hela världen har rasat samman. Eller när det bara känns så.

Dricker upp och pratar ut

"Känns allt bättre eller sämre?" frågar han.

Och jag vet fan inte. Jag vet bara att det känns annorlunda. Om mindre än en månad fyller jag vuxen-på-riktigt och jag har aldrig varit mindre redo. Men det löser sig nog, det också.

Alla frågar

I morse kom jag på mig själv med att stå och nynna medan jag diskade. Sedan tog jag ett litet danssteg på väg till kylskåpet. Och jag var inte ens full. Så egentligen mår jag nog ganska bra just nu, trots allt.

Jag behöver vin!

Allt det där vi lovade att aldrig glömma. Det bleknar nu. En dag kommer jag kanske inte att minnas hur din hand kändes i min. Ibland blir jag förlamad av sorg när jag tänker på det. När jag tänker på att vi inte får några fler kvällar på uteplatsen eller skrattanfall i baksätet av dina föräldrars bil. Men det har varit den fjortonde flera gånger sedan du var min och jag har nog lärt mig att somna och vakna utan dig nu.

(Idag grät jag för första gången på flera veckor. Då var du den första jag ville ringa.)

Ett väldigt cheesy inlägg

Mycket talade för att den här våren skulle bli hemsk. Men ett inställd tåg i mitten av februari förändrade allt. Jag vet så klart inget om framtiden, men jag vet att det finns personer som får mig att må bättre just precis nu. Och det räcker. 

Så, tack för skratten. Tack för dansen. Tack för att ni låter mig dricka tre shots på raken och tar lika många själva. Tack för att ni lyssnar på mitt tjat. Tack för att ni tar med mig på äventyr varje helg och säger att jag är bra (särskilt när jag är dålig). Tack för att ni alltid finns max ett sms bort och blinkar god natt på kudden på kvällarna. Tack för att ni tänker på mig.

Och till dig: tack för att du håller min hand när jag inte kan gå rakt.

Precis vad man kunde vänta sig

Jag sjunger i duschen igen. Det måste ju betyda något.

Känslor är så 2013

Jag är expert på:
1) Att måla in mig själv i hörn.
2) Att vara ute och cykla.
3) Att vara ute på tunn is.
4) Att vara ute på djupt vatten.

Jag är inte expert på:
1) Att ha is i magen.

Herregud, livet är så annorlunda nu mot för några månader sedan. Det känns nästan som en lek. Inget jag säger eller gör spelar någon roll (intalar jag mig själv) för inget är på riktigt. Jag lurar mig själv att jag är lycklig och mår bra med hjälp av solsken, vin och tulpaner i en vas på köksbordet. Men egentligen fuckar jag ju bara upp allt. Vecka efter vecka, helg efter helg. Den ena halvfina grejen efter den andra som jag bara smutsar ner och tar sönder. Det är som att jag har slutat tänka helt. Men om man skrattar högt och går fort är det ingen som fattar hur förstörd man är, inte ens man själv. Ett jättebra tips om man vill ta sig igenom livet utan att känna massa jobbiga känslor.

(Men varför måste huden vara så satans tunn på söndagar? Behöver 37 grader mot min rygg typ NU.)

Mars 2014

Det vänder fort, och jag antar att det är som det ska. Igår hatade jag allt. Idag mår jag bra igen. Solen skiner, snön är borta igen och det är lördag. Jag har sprungit, dammsugit, tvättat, diskat, skurat golvet och stekt pannkakor till mig själv. Bara sådär liksom. Som om jag vore vuxen. Nästan. Men i kväll tänker jag inte vara det minsta vuxen faktiskt.

Nu

I tre månader har jag lyckats skjuta upp det här ögonblicket. Men i kväll finns det inga händer och inget vin i världen som kan ta bort det faktum att jag aldrig har varit så ensam som nu.

This is an ordinary day in your life

"We won't be mistaken for lovers again 
Or walk 'neath the skyline in Barcelona hand in hand 
Waking tomorrow you won't be by my side 
And I won't call you up just to see if you're still alive"

I detta pissiga vårregn

En idiot, två idioter. Tänk att det blev såhär ändå. Vet inte ens vad jag ska känna, så jag känner inget alls. Och nu är det lördag i min nya bästa stad. Min nygamla lilla kärlek.

Det nya livet

Man måste dö några gånger innan man kan leva. Och nu är jag här. På andra sidan av det onda. Det är vår och fjorton grader varmt och jag mår bra. Känner mig till och med lycklig. Det trodde jag aldrig.

Den nya söndagsångesten

Så det var såhär det blev. Det var såhär det slutade.

Egentligen vill jag bara skrika NEJ och hålla kvar dig för alltid. Låsa in dig i lägenheten, kedja fast dig i sängen. NEJ du får inte gå, NEJ jag klarar mig inte utan dig. NEJ NEJ NEJ. Men det är för sent för det. Inte bara för att du redan är borta, utan för att det inte finns någon väg tillbaka. Alla broar är brända och vi står på varsin sida nu.

Och en dag ska jag se tillbaka och veta att jag gjorde rätt. Men inte nu. Inte idag.

Sista gången innan vs första gången efter

Mitt liv just nu består av en massa sista och första gånger. Jag försöker att inte tänka så mycket på det, men det är svårt att låta bli. I morgon börjar mitt nya liv. Vet verkligen inte hur jag ska förhålla mig till det.

Alla längtar alltid någon annanstans

"Jag känner dom som tror på romantik

som ett ljus som brinner livet ut

och det finns dom som hittat på en värld

för att slippa leva i den här"

Valentine schmalentine

Jag har redan hunnit bli bitter. I dag är det den fjortonde och alla hjärtans dag och jag känner mest för att himla med ögonen och svepa en flaska whisky. Romantiken är ju död, i alla fall min. De senaste veckorna har jag vant mig vid tanken att jag kommer vara ensam för alltid. Jag kan liksom verkligen inte se hur någon någonsin skulle kunna sweep me off my feet igen. Eller hur jag skulle kunna få någon att stanna.

Så happy fucking valentine.

Vad jag bryr mig om nu: absolut ingenting

Livet har blivit smutsigt. Inget är på riktigt, allt är en lek och ibland saknar jag det allvarliga, det som kändes hela vägen in. Jag är nog inte gjord för det här. Mitt harhjärta har kommit tillbaka och jag kan inte sova på nätterna. Kastar mig fram och tillbaka i sängen som är alldeles för bred för bara mig. Mitt bekräftelsebehov skriker. Främmande händer ger mig liksom inget. Jag behöver mer. Och jag hade mer men jag slängde bort det. En dag kommer jag att se tillbaka på det som mitt livs sämsta eller bästa beslut. Just nu vet jag fan inte.

Våren 2014, kom om du törs

Ibland oroar jag mig för att jag inte kommer att klara det här. Jag vet ju inte hur man tar hand om sig själv, hur man är vuxen på egen hand. Jag kan inte laga mat och hatar att städa. Blandar alla färger i tvättmaskinen och bygger berg av smutsiga tallrikar och glas på diskbänken. Äter lösgodis till middag och glömmer bort att låsa dörren. Såhär: jag tycker om att vara ensam, men är väldigt dålig på det. Jag behöver liksom någon som säger åt mig vad jag ska göra och klappar mig på huvudet när allt känns tungt. Och jag har glömt bort hur man somnar och vaknar utan en andedräkt i nacken. 

Så den här våren kan nog bli svår. Kanske fuckar jag upp den totalt. Kanske köper jag alkohol och klänningar för alla pengar. Kanske sover jag bort varje helg. Kanske gråter jag mer än någonsin och dricker vin på badrumsgolvet. Kanske går jag hem till någon jag inte vill vara med bara för att slippa vara ensam. Kanske slutar jag träna och börjar leva på treminutersnudlar och hämtmat. Kanske struntar jag i att dra upp rullgardinen på morgonen. Kanske krossar jag mitt eget hjärta. 

Men. Kanske går det hur jäkla bra som helst. Och kanske hittar jag mig själv nånstans på vägen.

Today we're younger than we ever gonna be

Jag brukar skämta om min 25-årskris men egentligen är det allvar. Egentligen får jag panik på riktigt när jag tänker på att jag aldrig mer kommer att vara så ung som jag är just nu. Och nu. Och nu. För varje ögonblick som går förlorar jag tid. Min värsta tanke är att jag ska vakna en dag och inse att allt är för sent.

Idag fyller hon 22 jäkla år, så sjukt!

Tidsfördriv och oviktigheter

Jag är inte rädd längre för jag har inget att förlora. Man kan ju nämligen inte förlora något som man inte har. Och man kan inte ta sönder något som redan är trasigt. Så jag gör allt det där jag inte brukar våga. Talar sanning, säger ifrån, tar initiativ. Inget spelar ju ändå någon roll. Och jag vet att hjärtat slår någonstans därinne men jag känner det inte längre. Jag känner det fan inte längre.

– Paulina, hur är det med dig? Alltså, på riktigt.
– Jag mår bra. Jag menar det, oroa dig inte. Jag mår så jävla bra.

Men det är ju så klart inte sant. Jag mår inte bra. Inte dåligt heller i och för sig. Jag mår inte alls. Allt är ickekänslor och axelryckningar. Dagarna är långa, tomma och tysta och jag ägnar dem åt att desperat söka efter kickar som aldrig kommer. Skrattar och skämtar så att ingen ska fatta. Försöker vara sådär hård och kall som bara jag kan vara.

Men det enda jag kan tänka är: Om det här inte fungerade, hur ska något någonsin kunna göra det? Om till och med det här gick åt helvete, hur ska jag någonsin kunna hitta något som inte gör det?  

Konsten att andas i det tomrum som blev över

Hörrni, en sak måste ni veta: Jag är okej. Alltså, verkligen. Det här nya livet är oväntat enkelt. Visst blir det kanske lite väl mycket vin och en hel del dumma beslut, men jag tror att det hör till. Annars mår jag liksom rätt bra. Är mest hemma hos mina föräldrar; andas lantluft, gosar med hundarna och blir uppassad. Känner mig som ett barn igen, och det är faktiskt rätt skönt. Tränar, läser böcker och samlar energi. Gör bara sådant som får mig att må bättre.

På helgerna hänger med mina bästisar. De får mig att skratta, glömma och snurra snabbt över marken. Tar med mig på äventyr, bjuder på shots och skickar oroliga sms när jag försvinner iväg en stund. Får saker och ting att kännas självklara när de kanske inte är det. Så jag har nog egentligen precis allt jag behöver just nu. Och bäst av allt: Där kärleken tog slut, tog vänskapen vid. Precis som jag hade hoppats men inte vågat tro. Häromdagen var vi ute i Stockholmsnatten tillsammans; lyssnade på musik, drack sura drinkar och viskade hemligheter i varandras öron. Nästan som om vi var gamla kompisar. Och som om det var ganska självklart att det kändes så.

Så nej, jag håller inte på att bryta ihop. Det här går bra. Det löser sig. Allt blir som det ska bli. De tankarna håller mig igång, för jag vet att de är sanna. Och jag fattar att jag förmodligen kommer att slå näsan i en stenhård vägg den dag när jag fattar vad som verkligen har hänt, men då vet jag att jag inte är ensam. Att jag aldrig är ensam.

Jag har famnar att gömma mig i, händer att hålla och telefonnummer att ringa. Och om det behövs vet jag att det finns personer som är beredda att bära mig hela jäkla vägen hem.

17 år igen

Jag är äldre än jag någonsin varit men yngre än jag någonsin kommer att bli. Och någonstans i den vissheten försöker jag hitta mig själv och den jag är nu. Ibland känns det som att sju år av mitt liv bara har raderats från historien och att jag är tillbaka där jag var i början av 2007. Men fan, så illa kan det ju inte vara. Eller?

Kaos

Jag tappar bort mig själv hela tiden. I världen och i mitt eget huvud. Är stenhård i ena sekunden och mjuk i nästa. Flamsig och allvarlig, varm och kall, smart och dum. Det finns liksom inget som håller ihop mig. Och det är fan inte så konstigt att folk har svårt att förstå mig, när jag inte ens förstår mig själv. Just nu känns det typ som att jag vaknar upp med en främling varje morgon, och främlingen är jag. Tankarna jag tänker kan inte vara mina, sakerna jag gör skulle jag aldrig göra. Jag kan se mig själv i spegeln och inte känna igen ett enda ansiktsdrag.

(Och ja, jag fattar också att det här är ohållbart. Men jag har inte riktigt nått gränsen ännu.)

Det fanns en tid när jag tänkte att för alltid fanns. Nu är jag vuxen och vet bättre. Men jag har också lärt mig det här: Bara för att något har ett slut betyder det inte att det är mindre värt. Kärlek behöver inte vara "tills döden skiljer oss åt" för att vara det största som någonsin har hänt. Ibland räcker det med sju svåra, knäppa, fantastiska, roliga, underbara och oslagbara år. Med en första kärlek som på riktigt räddade ens liv. Med en vänskap som aldrig någonsin ska få ta slut. Ibland är det faktiskt minst lika bra som för alltid.