31 maj 2008

idag är det exakt tre år sedan den här bilden togs och jag får fortfarande gåshud och tårar i ögonen när jag tänker på den dagen.

"och så känner man bara att man blir alldeles blöt"

den här dagen har varit så bra. började med slutseminarium och högsta betyg på uppsatsen imorse, fortsatte med tretimmarslunch med tjejsnack och skvaller, ett besök hos frisören och två nya klänningar för 179 kronor och avslutas nu med några glas vin och spaggs. alla dagar borde vara såhär och nu har jag sommarlov (och kort hår)!

twitterintroduktion av isas bästa ord:

min mamma var (typ) fotomodell när hon var yngre

90-talet; värsta bästa tiden

mitt nittiotal bestod mest av somrar, julaftnar, besök på disneyland, fisketurer, hundvalpar, ponnyer, jordgubbar med mjölk och blommor - tydligen. och ja, det är nog så jag minns det också, som i en perfekt liten dimma. det var helt enkelt den bästa tiden med den bästa familjen. mamma lyssnade alltid på magnus uggla när hon städade och pappa läste tidningen i vardagsrummet. alla golfspelare tyckte att jag och isa var de sötaste ungarna i världen och vi lekte i timmar med vår bror ute på gräsmattan. på vintrarna var vi i florida och åt glass från royal scoop och badade i havet. allt var perfekt och den gula bubblan var min. (okej, några av bilderna är från 00-talet och en från 80-talet men ändå; 90-talet ägde!)

"okej, på ett villkor; att han får heta whisky!"

inatt drömde jag om whisky igen. jag gör det ofta och varje gång gråter jag i drömmen eftersom jag vet att han inte kommer vara kvar när jag vaknar. men efteråt är jag inte ledsen. han var världens bästa hund och jag kommer sakna honom för alltid men han har det bra nu och han lever kvar i alla som någonsin känt på hans sammetsöron eller rödbetsnos. jag kommer aldrig glömma när vi hämtade hem honom från stället där han föddes. han var så liten; låg mellan mig och isa i bilen och gnydde. ett år senare vägde han sextio kilo. och han såg mig växa upp; var med när jag gick i lågstadiet, mellanstadiet, högstadiet och gymnasiet, såg mig bli myndig, ta studenten, gråta, skratta, få min första häst - och andra och tredje - hitta kärleken, fatta stora beslut, vara tonårstrotsig och så småningom bli vuxen. när jag var ledsen kunde jag gömma mig i hans tjocka päls och när jag var glad viftade han på svansen åt mig. nu är det över två år sedan han lämnade oss och jag minns fortfarande precis allt. och när han hälsar på mig i drömmarna är allt precis som det ska vara för en stund.

okej, nu börjar vinet sina här hemma..

.. dags att ge sig ut i regnet (och vid den här tiden om en vecka är jag i flen)!

"samma gamla visa men vet inte vad det är för låt; förlåt att jag aldrig någonsin sagt förlåt"

daniel adams-rays nya video ger mig rysningar längs hela ryggen. jag känner igen mig så jävla mycket i att vilja ge hela sig till någon som inte kan ge lika mycket tillbaka och i att gå hem ensam och önska att man kunde ligga kvar. och så den där känslan; nu gör jag det, nu berättar jag hur jag känner, nu blir det vi på riktigt, när man vänder sig om och faktiskt går tillbaka. när man fattar ett beslut som ändrar allt, som gör att man slipper gå ensam i snön, slipper smyga i farstun och slipper vakna i en annan säng än den man somnat i. så fint. så på riktigt. och som jag skrev igår; vi människor tänker samma tankar och fattar samma dumma belsut, är fega och ångrar oss efteråt - men ibland gör vi rätt också; är modiga. ibland vänder vi och går tillbaka till personen vi vill vara med på riktigt, fast vi egentligen inte vågar.

isn’t it ironic? we ignore the ones who adores us, adore the ones who ignores us, love the ones who hurts us, and hurt the ones who loves us

alla människor är så lika varandra, egentligen. fungerar på samma sätt. tänker samma tankar. fattar samma dumma beslut. är fega. ångrar det efteråt. ältar. på sistone har jag börjat känna samhörighet med människan. alltså som i människan överlag; vår art, vår sort. jag har börjat känna mig som en av många, som en del i pusslet, och varit nöjd med det, kanske till och med stolt över det. mitt hjärta är skört och det är alla andras också. jag tänker för mycket och det gör alla andra också. vi känner igen oss i samma låtar och gråter till samma filmer. vi gör bort oss och sårar varandra. vi glömmer aldrig de som kom undan. och vi spelar olika roller i varandras liv. för många är jag ingen alls; någon bakom eller framför i kön, någon som rusar förbi i vimlet, någon som skrattar högt i skolan. för andra är jag mycket och det är jag tacksam över. för någon kanske jag är allt men det vågar jag inte riktigt hoppas. jag vet inte vad som hänt med mig den här våren men jag har blivit romantiskt lagd och börjat se min omgivning i nytt ljus.

och igår var jag duktig och skrev färdigt min uppsats och ett arbete till och skickade in. nu är jag en opponering och en liten skrivuppgift ifrån sommarlov. det känns fantastiskt. idag har jag sprungit och det var jobbigt. det är ett dilemma för varje gång jag springer innan frukost orkar jag ingenting och varje gång jag springer efter frukost får jag håll och jag vet inte vilket som är värst. en annan sak är att min ipod slutat fungera. men det spelar nästan ingen roll nu för om mindre än två veckor är det sommar på riktigt och jag kan inte riktigt vänta.

tack flen, för att vi får behålla varandra

jag tänkte mycket på mina vänner igår. på hur glad jag är över att de finns kvar i mitt liv trots att det gått tre år sedan vi slutade skolan och det där naturliga umgänget försvann. vi träffas såklart inte lika ofta längre men när vi väl gör det är allt precis som det alltid varit. vi har våra roller och vi spelar dem bra och jag kan fortfarande prata om vad som helst med vem som helst av dem. jag kan fortfarande gömma mig på toan med dem och dricka vodka och kalla det vatten, fortfarande ligga i en soffa och slötitta på en film men egentligen inte se filmen alls utan bara prata om allt annat, fortfarande känna det där suget i magen innan en utekväll bara för att jag vet att det kommer bli så himla bra, fortfarande hålla deras hår och händer när de mår dåligt, fortfarande låta mig vara svag inför dem, fortfarande skratta åt sådant vi gjort, fortfarande ringa dem när jag är ledsen, glad, arg eller förvirrad även om jag hatar att prata i telefon och fortfarande minnas precis allt.

jag minns festerna i olika lägenheter när vi var för små för krogen; hur vi satt i trånga soffor och skrattade högljutt, delade på stora flaskor och drömde om framtiden. jag minns den där kvällen i lekparken; när vi fastnade halvvägs på väg någonstans och åkte rutschkana, fick sand i skorna och snodde löpsedlar från coop. jag minns alla kvällar i malmköping trots att jag egentligen inte borde minnas dem alls; hur vi gömde en vodkaflaska i pappershållaren på toa, hur vi dansade fiskdansen på ett tomt dansgolv och hur vi ringde alltför många samtal till alltför många röstbrevlådor. jag minns suddiga taxifärder till eskilstuna och katrineholm; sms om inga trosor, att inte hinna veva ner rutan tillräckligt fort, att ligga i bakluckan och sjunga falskt och den där förväntansfulla stämningen. jag minns när vi satt bakom en stuga och jag grät och de torkade mina tårar och jag minns (inte) kvällen på tivolit när de försökte få mig att spy för att må bättre och jag rökte en cigarett som jag vägrade tro på dagen efter. jag minns hur arg jag var på peace and love och hur glad jag var, hur ledsen jag var när jag var tvungen att ringa och berätta det värsta av allt och hur trygg jag känt mig vid deras sida. jag minns nattbussen hem. jag minns skolavslutningar och fester i skogen, midsommaraftnar i lador och på golfbanor, födelsedagar, juldagar, bryggbåtsdagar, skoldagar och jag-hatar-allt-dagar då de fått mig att sluta hata. jag minns sista veckan innan sommarlovet; hur vi brukade sitta utanför skolan i solen tills det blev märken på glaset, hur vi brukade göra stora planer och lova varandra att inte banga. jag minns tusen killar och hur vi diskuterat dem i detalj och hur de aldrig varit tillräckligt bra, inte egentligen. jag minns kvällen då hjort blev gjort och den då en garageport gled upp. jag minns när hälften aldrig kom iväg och de som kom in kastades ut. jag minns långa dagar på orrö, långa nätter i dimman och långa timmar i de la rue-salen som aldrig verkade ta slut men ändå var för få. jag minns bråk, tårar och besök hos rektorn. jag minns skratt, löften och vita mössor mot en blå himmel.

och allt det där betyder så mycket för mig. vi kan säga vad vi vill om flen, vi kan längta därifrån, drömma om något större, förbanna småstadens alla nackdelar, hata alla minnen som hänger i luften - men flen förde oss samman och flen håller oss samman. utan flen skulle vi vara så långt ifrån varandra. nu möts vi i en liten stad som ingen känner till. och det handlar inte bara om mig och mina vänner; det handlar om alla. jag ser betydligt äldre kompisgäng som fortfarande hänger varje helg, killarna som gick i nian tillsammans och som fortfarande är bästa vänner, de utflyttade som längtar tillbaka ibland bara för att allt var så enkelt när alla fanns nära - och varje gång vi som en gång gick i samma klass, springer på varandra i öltält, på stan, vid baren inne på amazon eller i någon lägenhet minns vi hur allt en gång var.

och jag skrattar på alla bilder med er

ni gör mig glad, lugn och rolig. tar fram det bästa ur mig. med er vågar jag skratta mitt högsta skratt, vara sådär jobbigt full och dansa som om ingen såg. med er vågar jag gråta, prata om sådant som gör ont och dela alla mina hemligheter. ni vet allt om mig för jag har varit er; nej, jag är er. och jag vet allt om er för ni är mina. om mindre än två veckor är vi tillsammans igen och jag längtar. vi ska göra sommaren 2011 precis lika bra som alla våra andra somrar tillsammans. ni är bäst!