Hälsingehöst

Det märks knappt på den stora lönnen vid ladan att den börjat tappa löven, kronan verkar fortfarande stå i brand. Men marken vid rötterna har färgats orange och gul och det frasar under mina skor när jag går till bilen. Det kommer ta dagar att kratta ihop allt. "Mamma varför kan det inte alltid vara sommar?" frågar min dotter och jag säger att det undrar jag med, även om det just idag känns som om hösten kan vara helt okej. I någon vecka till kommer den att vara helt okej, men sedan: Grått och kallt i ett halvår. Det säger jag inte. 

Jag känner mig ändå bättre rustad i år. Har mer lugn i mig att skopa upp när det behövs. En buffert av trygga känslor att hushålla med. Det här året har bitar fallit på plats och vardagen känns lättare att ta sig igenom. Jag skriver, jag läser, jag har möten framför skärmar, jag skickar fakturor. Hämtar barnen på förskolan, fixar mellis. Plockar de sista tomaterna i växthuset och lägger dem att mogna på stora fat. Försöker att inte tänka så mycket, har blivit bättre på det. Kanske är det för att jag skriver mer nu. Får ur mig. 

Oktober 2021

Jag har mått dåligt, men nu mår jag bättre. Jag har varit ledsen, men inte längre. Gula löv på alla träd, en mjuk hundpäls att somna och vakna bredvid, långa kvällar i soffan. 2021 har varit ett konstigt år hittills, och konstigare verkar det bli.

Mitt lyckliga slut

 

På midsommardagen blev jag fru, och första augusti blev jag matte. Den här sommaren har varit som ingen annan. Världen är upp och ner, men för mig börjar bitarna falla på plats. Jag har hittat ett lugn i mig själv som jag aldrig känt förut. Synd att det krävdes en pandemi för att förstå vad som verkligen är viktigt i livet.  

Aspudden ⇒ Segeltorp

Ibland står livet och stampar. Inget viktigt händer. Sedan smäller det bara till. Om 2018 var en paus är 2019 tvärtom. Hastig förändring. Framåtrörelse. I måndags var vi på visning på ett rosa hus strax söder om stan. Igår vann vi budgivningen och skrev på kontrakt. Den 8 juli flyttar vi in. Jag hinner knappt med i tankarna men jag tror att jag mest är väldigt, väldigt glad.

Framåt

Två veckor på andra sidan jorden kan få allt det som varit upp och ner att hamna rätt igen. En dag ska jag tänka tillbaka på 2018 och förstå vad som var meningen med allt. Men inte nu, inte än.

Nu vill jag titta framåt.

Oktober

September försvann i en dimma. Som så många andra månader det här året. Men nu är det oktober, och jag har en ny känsla. Nu blir allt bra. Och om fyra dagar åker jag till andra sidan jorden.

All I want

I januari 2014 gjorde jag slut med min första kärlek efter nästan sex år ihop. På hösten det året skickade han en låt till mig och sa att den handlade om oss. Det är den sorgligaste låt jag någonsin hört.

Idag dök den upp i mitt flöde på Spotify. Jag började gråta direkt. En rent fysisk reaktion. Det finns inget jag saknar med den tiden. Inget jag vill ha tillbaka. Men det hugger till i hjärtat av nostalgi när jag tänker på hur allt var, och jag blir livrädd av det faktum att sex år bara kunde försvinna sådär. Reduceras till något trivialt; en gullig ungdomskärlek och några fina minnen. Inte mer än så. Då, på den tiden, var han allt för mig. Nu vet jag inte ens vad han jobbar med.

Livet är hänsynslöst på det sättet. Det ger och det tar. Inget är konstant, inte ens kärleken. Eller kanske framför allt inte den.

Men – och det här är det fina – om det finns lyckliga slut tror jag att jag har ett inom räckhåll.

Perfekta dagar

Är det möjligt att tre bra dagar kan sudda ut ett helt halvårs oro och ångest? Om de är tillräckligt bra? Kanske till och med perfekta? Jag hoppas det. Det känns så. Nu.

20 juni

Idag har det gått fyra år sedan Anton hoppade på det där tåget till Flen. Tore morrade som en galning när han fick syn på honom, som han alltid gör inför främmande män. Dagen efter var de bästa vänner, och har varit sedan dess. Det säger mycket om något. Jag vet inte vad, men det känns liksom betydelsefullt.

29!

Jag minns min mammas 30-årsfest. De vuxna hade pyntat carporten med björkris och lyktor och där satt de vid långbord i kvällssolen och skrattade och skålade. Jag höll farmor hårt i handen när vi hälsade på under middagen. Kände mig blyg inför alla finklädda främlingar. Fem år gammal och ängsligast i världen. Men samtidigt trygg i vetskapen att barndomen skulle vara för evigt.

Det gjorde den inte. Om mindre än ett år är det min tur att ordna en sådan där fest. Det är en hisnande tanke. 30. En milstolpe. Känslan av att bli vuxen på riktigt-riktigt. Och jag känner mig såklart inte redo. Det gör man ju aldrig. Men det är ju tidens grej, att den bara går och struntar i om vi hinner med. Så det är väl bara att låta det hända.

Men till dess: Ett sista dekadent 20+-år.

Årets bästa månad

Vi klarade det.

Mars och april 2018

Det här har varit den konstigaste våren i mitt liv. Alla krukväxter har vissnat och klockan i köket har stått stilla i en månad. Jag har varit full, och jag har varit dum. Rökt för många cigaretter, bråkat och gråtit. Tappat bort mig själv. Men jag har också suttit i solen med ett glas rosé (som jag planerade), strosat i ett somrigt Paris, skrattat, fått nya vänner och känt hopp. För jag tror att det löser sig. Jag tror verkligen det. En annan känsla börjar smyga sig på, en som jag längtat efter. Det gäller väl bara att ha tålamod. Min sämsta gren, men så himla viktig.

Nu vänder det!

Det har varit en lång, mörk och kall vinter. Den har tärt. Jag har sett så många tomma blickar i tunnelbanan, på gatorna, i mattaffären, på jobbet. Och jag har känt mig ihålig. Den senaste veckan har varit extra jobbigt. Något tungt har pressat över min bröstkorg, och jag har haft svårt att dra djupa andetag. Isvindar och hala trottoarer. Jämngrått utanför fönstret varje gång jag tittat ut. Oro. Hela tiden oro; finns det inget slut på det här?

Men idag är det fredag och när jag vaknade sken solen. Visst, det är fortfarande svinkallt och en bit kvar till den riktiga våren. Men jag känner ändå ett litet fladder i bröstet. Och det är så skönt efter en veckas ren och skär kamp. Och ett halvårs mörker. Min målbild nu inkluderar en uteservering, en jeansjacka och ett glas rosé. Där ska jag sitta med solen i ögonen och tänka: Yes, vi klarade det. Igen.

Snart, snart, snart.

Soup of the day: Tequila

Det händer så mycket och så lite just nu. Mest väntar vi väl bara på våren, och annat som kommer längre fram. Vad det nu blir. Och till dess får vi bara se till att ha så roligt som möjligt.

Novembervärme

I november behöver man addera så mycket extra värme det bara går. Som till exempel en förmiddag med badtunna och ångbastu och vänner som hängt med sedan allting började. Snart har det gått tio år sedan vi slutade skolan, och jag minns att jag oroade mig så mycket för att vi skulle tappa bort varandra där efter studenten. Och visst, våra liv är helt annorlunda nu. Nya städer, killar, hus, karriärer och bebisar. Det finns mycket som kunde ha drivit oss isär. Men vänskapen finns kvar. Oavsett om det gått en vecka eller ett halvår sedan vi sist sågs. Och det värmer fan mer än vilken 80-gradig bastu som helst.

JFK & Marilyn

En Halloweenhelg kom och gick. Nu är det två månader kvar på det här året. Det har varit ett fint år, det märker jag när jag försöker sammanfatta det i minnet. Mycket har hänt. Vi har de mörkaste månaderna kvar, men jag tror att det blir bra ändå. Än finns det många roliga saker kvar att göra. Och jag har ju min JFK att hålla i handen om det blir läskigt.

Nu ska jag rensa 25 liter trattkantareller.

Kontraster

Fan, vad fort tiden går. Nu är det supermycket höst och sommaren känns mest som en suddig dröm. Jag hinner inte med allt jag vill göra, men försöker tänka att det är okej. Har haft en liten ångestklump i bröstet de senaste veckorna, men det känns inte lika tungt som i våras. Jag vet ju att det går över. Vi har fortfarande massor av kul framför oss. Nästan varenda helg fram till jul är uppbokad med roliga saker. Det är så man får hantera det. Livet. Och så massor av vin på det.

Verkar för övrigt gilla att skriva om kontraster. Kul tjej.

Hästhöst

En timme i en knarrande sadel ger mig så mycket mer sinnesfrid än en timme i min psykologs fåtölj. I takt med hovslagen mot de mjuka skogsstigarna rinner ångesten liksom bara bort. Det är som att jag landar i massor av parallella episoder av mitt liv då jag också ridit runt i den där skogen, och det får mig att inse att inget är konstant. Särskilt inte sorg och ilska. Kanske lite flummigt, men vad fan. 14-åriga Paulina överlevde sina jobbigaste stunder, då gör jag det också.

Tänk om Bejna kunde flytta in i lägenheten, det skulle nog spara mig ett och annat känsloutbrott.

Mitt sommarlov

Nu är semestern slut. Den har varit lång och helt LJUVLIG. Här kommer en lista över saker jag gjort:
– Läst 15 böcker.
– Sett en och en halv säsong av Twin Peaks.
– Spelat The Sims 4 tolv timmar i sträck.
– Varit i Portugal.
– Åkt på flera roadtrips.
– Druckit orimliga mängder bubbel och gin & tonic.
– Sett Håkan Hellström.
– Varit på Allsång på Skansen (viktig tradition!).
– Fått min cykel stulen.
– Badat i både hav och sjö.
– Lyssnat mycket på den här låten, konstigt nog.
– Haft picnic flera gånger i veckan.
– Grillat! Mmmm.
– Tagit sticklingar på nästan alla mina växter.
– Varit på Brännbollsyran.
– Gosat med hundarna!!!
– Lagat god mat Och ätit upp den goda maten.
– Plockat sex liter krusbär och gjort egen marmelad.
– Gått långa promenader.
– Fotograferat med min nya kamera.
– Gjort INGENTING. Och det är ju nästan det bästa av allt.

Nu är jag (typ) redo för hösten. Men först ska jag försöka få ut det mesta av augustis sista veckor. Och såklart gå på bröllop, sommarens stora final!

Hjärtats låga

Midsommar på landet. Idyllen och blommorna. Smörgåsbordet, snapsvisorna och familjen. Betande hästar i hagen. Hundar i sängen på morgonen. En midsommarstång som blåste omkull och en mamma som fyllde år. Doften efter ett sommarregn. Nu är semesterkänslan här på riktigt, och jag ska vara ledig längre än på många år. Kanske sedan i högstadiet. Jag känner mig lätt i sinnet, förväntansfull och lugn. För första gången på länge.

Juni, I love you.