Våren 2014 bytte jag liv. Idag är det exakt fyra år sedan allt tog fart. Det började med att tåget jag skulle ta till en fest blev inställt och kvällens planer grusades. Där stod jag uppklädd och lite salongs, med en klirrande påse i handen och försökte desperat komma på en plan b.
Till slut hamnade jag i en halvsunkig lägenhet i Hornstull. Hos Simon som hade gått i min klass på universitetet och hans kompis Anton som jag aldrig hade träffat förut. Det var bara killar där och de spelade tv-spel och pratade om rätt trista saker så jag planerade att dra vidare ganska snart. Men av någon anledning stannade jag. Och det blev början på de roligaste och knäppaste månaderna i mitt liv.
Vi bildade en oslagbar trio som bråkade och skrattade och länsade stans alla sunkbarer på billig tequila. Vi tänkte aldrig längre än till nästa kväll, nästa glas, nästa chans att glömma vardagen. Jag minns särskilt en morgon när vi satt och drack citronvodka i fönstret och skrattade åt folk på väg till jobbet. Ursäkta klyschan men jag hade inte känt mig så levande på flera år. Ja, vi betedde oss säkert (garanterat!) som svin men vi hittade både varandra och oss själva någonstans där i dimman. Och den där destruktiviteten var konstigt nog precis vad jag behövde just då. När jag kom ut på andra sidan var jag en annan version av mig själv. En starkare och bättre.
Tänk att man kan försöka shotta och dansa bort en kvartslivskris men hitta sin stora kärlek och en vän för livet istället. Fyra år har gått och den där krisen kvarstår nog till viss del, men det gör vår trio också. Och det betyder mer. Utan er vore jag någon helt annan idag. En tråkigare, fegare och förmodligen ensammare person (och kanske lite mer hälsosam, men det får vara okej i sammanhanget).
Så tack för det. Och tack till SJ för att ni som vanligt inte lyckades få iväg era tåg i tid. Ibland är en plan b det bästa som kan hända.
