En eftermiddag i mitten av mars förra året gick vi hem från jobbet för att sedan inte komma tillbaka. Det har varit ett märkligt år. Jag har legat i min säng med datorn och knappt märkt att tiden gått. Men faktum är att jag inte kommer att komma tillbaka alls, ens när den här pandemin är över. Jag har sagt upp mig. Det känns så vemodigt att jag nästan inte orkar tänka på det, men jag tror att det är rätt beslut. Lite drygt fyra och ett halvt år blev det. TV4 har varit mer än en arbetsplats för mig, det går inte riktigt att sätta ord på hur mycket de här åren har betytt.
Några av de roligaste människorna i mitt liv har jag träffat på TV4. De kommer att finnas kvar. Det känner jag mig trygg i. Men att jag aldrig mer kommer ta röda linjen till Gärdet och släntra ner för backen till det fula betonghuset, aldrig mer smita tidigare till Phils, aldrig mer gömma mig i ett rum på plan 2, ta en korvstroganoff i Convinikylen eller slänga mig i soffan i det som kallas vardagsrummet. Det känns.
Om en månad börjar något nytt, men det tar vi då.
