Min favorit

Just nu finns det inget bättre i mitt liv än den här lockiga personen och alla äventyr han tar med mig på.

I stället för L.A. (och allt annat i hela världen)

Jag är så harmonisk just nu. Tänker hålla fast vid den här känslan så länge det bara går.

198 dagar: "Sometimes good things fall apart so better things can fall together"

Nu har lite drygt halva 2014 gått. Egentligen finns det bara en sak att säga: Jag är knockad och förundrad. För vilka jäkla månader det har varit, på ett bra sätt. Visst, det började med hjärtesorg och tunga beslut. Jag gick ur ett långt förhållande och lämnade min första riktiga kärlek i spillror. Jobbigt så klart, men också viktigt. Sedan följde några dekadenta och sjukt roliga månader, där jag fick lära mig att bo ensam och "ta hand" om mig själv. Samtidigt började jag på ett nytt jobb och hade tusen förvirrade tankar i huvudet. Men för första gången på länge var jag själv huvudperson i mitt eget liv och det kändes (och känns) så himla skönt. Och mitt i allt träffade jag ju Anton. Världens finaste person. Jag förstod först inte att han skulle bli viktig för mig, men efter hand klarnade även det. Hela våren snurrade hur som helst förbi som i en virvelvind. Jag hade ingen egentlig koll på något men jag slängde mig utför stup och jagade drömmar, sådär som man måste göra ibland. Och jag fattade väl ungefär tusen asdåliga beslut men jag växte med varenda ett. Och här är jag nu. Ett drygt halvår senare, men det känns som en evighet.

Jag tycker så himla mycket mer om mig själv nu än vad jag gjorde förra året. Man skulle nog kunna säga att jag har gått och blivit min egen bästa kompis. Samtidigt har jag insett hur många fantastiska personer (både nya och gamla) jag har i mitt liv. Jag kommer ju verkligen aldrig behöva vara ensam vad som än händer. Det är en enorm trygghet. Och så har jag ju snubblat över kärleken igen. En helt ny sort, som inte går att jämföra med den förra. En magisk liten (eller ganska stor) känsla som jag inte vill ska försvinna på länge. Jag känner mig som sjutton år när han håller min hand och det är så fint. Han är nog det bästa med hela det här året.

Så, tack första halvan av 2014 för allt det här. Tack för jobbet, kollegorna, vännerna, tequilan, festerna, sommaren, kärleken, familjen och modet. Tack för den nya versionen av mig själv.

Och andra halvan, bring it on!

Nu vill jag alltid stanna

Först gick det långsamt, sedan väldigt fort. Jag gav honom en sista chans en onsdag och på fredagen träffade han mina föräldrar. Nu känns det som att jag inte minns hur allt var innan. Allt har fallit på plats och inte ens måndagsmorgnar rör mig längre.

Du och jag nu

Förra helgen var vi i Hälsingland och gick på 50-årsfest. Och det kanske låter hur töntigt som helst, men det kändes som att komma hem. Nattbad, skrubbsår, blomsterängar, foppatofflor och rosévin. Att ligga i soffan en hel dag och titta på tennis. Svalor, grillkol och spring i benen. Bartender special och Pissråtta med 240. En dammig höskulle. Eviga grusvägar. Calleth you, cometh I.

Och när vi satt på tåget på väg hem till Stockholm igen insåg jag något viktigt.

Det knäppa med livet

Jag blir helt knäpp av tanken på att han har funnits hela tiden. Utan att jag har vetat om det liksom. För ett halvår sedan när jag fattade mitt livs svåraste beslut. För ett och ett halvt år sedan när jag grät varje kväll och drack whisky till frukost. För fyra år sedan när jag satt i världens minsta lägenhet och tittade på teve med någon annans hand i min. För sex år sedan när jag halsade vodka på en toalett någonstans. För åtta år sedan när jag hånglade och drack paraplydrinkar för första gången. För tretton år sedan när jag galopperade snabbt över gärden och skogsstigar. För nitton år sedan när jag började i skolan. Då fanns han. Hela tiden fanns han. Gick runt där i en annan stad med sitt lockiga hår och sina t-shirtar med tryck och hade ingen aning. Precis som jag.

Och kanske var det hela tiden meningen att jag skulle missa det där tåget. Kanske var det bara en slump. Det spelar egentligen inte så stor roll.