Allt började med ett inställt tåg. Det var i mitten av februari, hela världen var upp och ner och jag hamnade någon helt annanstans än jag tänkt från början. Och där var du. Med dina lockar och ljusa ögon och stora händer. Det absolut sista jag behövde egentligen, men shotsen på Debaser tyckte visst annorlunda. Det var början på min jobbigaste men roligaste vår någonsin. För herregud, vad vi har hållit på. Fram och tillbaka. Snabbt och långsamt. Snurrat runt i nästan hela stan och druckit alldeles för mycket billig tequila och öl. Ångrat oss och ångrat oss igen. Ja, jag har till och med gråtit några gånger (och jag gråter ju nästan aldrig). För det här var verkligen inte alls tanken. Jag skulle ju vara ensam nu, hitta mig själv och allt det där. Ta det lugnt och andas och lära mig att sova utan någon bredvid. Men så blev det alltså inte riktigt.
För på midsommarafton tog du tåget till mig, presenterade dig för min familj, klappade mina hundar och skrattade med mina vänner. Sedan sa du "Hur kan du inte fatta hur mycket jag tycker om dig? Jag kom ju hit för din skull." och så tog du min hand och frågade om vi inte skulle försöka. Lite grann i alla fall. Så nu har jag visst en pojkvän igen. En som måste se precis varenda fotbollsmatch som går på tv, som nästan aldrig svarar på sms och som lever på pulvermos och kall falukorv. Men en som har len hud, som tar med mig på nya äventyr och som säger att jag har gulliga framtänder. Jag har mött min överman i att äta snabbt och mycket, somna på soffan och hata att städa. Så jag ger upp. Jag kapitulerar.
Nu är jag visst din.
